Bestämmelserna om sanktioner i 14 kap. i bygglagen baserar sig i stor utsträckning på nuvarande lagstiftning.
11.1 Utomstående assisterande person vid tillsyn
Det finns en ny bestämmelse om anlitande av en utomstående person för att assistera myndigheter vid tillsynsuppgifter enligt 148 § i bygglagen. En myndighet, tjänsteman eller tjänsteinnehavare får även anlita en person som inte är tjänsteman eller tjänsteinnehavare (ByggL 149 §). Den assisterande personen ska ha tillräcklig kompetens med tanke på uppgiftens natur. En assisterande person får gå in i utrymmen som används för boende av permanent natur endast tillsammans med en myndighet, en tjänsteinnehavare eller en tjänsteman. På assisterande personer tillämpas bestämmelserna om straffrättsligt tjänsteansvar när de utför uppdrag som avses i bygglagen. Bestämmelser om skadeståndsansvar finns i skadeståndslagen. På assisterande personer tillämpas också andra allmänna lagar, såsom förvaltningslagen, språklagen och offentlighetslagen.
11.2 Straff
På grund av det krav på exakthet som följer av legalitetsprincipen har byggnadsförseelser som är belagda med straff preciserats med paragrafhänvisningar i straffbestämmelserna i bygglagen (ByggL 152 §). Det straff som kan åläggas är bötesstraff. Jämfört med nuvarande rättspraxis har straffbarheten utvidgats till att omfatta gärningar av oaktsamhet. En byggnadsförseelse gäller inte bara uppsåt utan även grov oaktsamhet. I motiveringen till lagen konstateras det att grov oaktsamhet kan bli aktuellt till exempel i en situation där man dröjer med att fullgöra en skyldighet som gäller en byggnads säkerhet och sundhet.
I enlighet med subsidiaritetsklausulen ska en gärning eller försummelse bedömas som byggnadsförseelse i sådana situationer där gärningen inte överskrider straffbarhetströskeln för miljöförstöring, grov miljöförstöring, miljöförseelse eller miljöbrott av oaktsamhet enligt 48 kap. 1–4 § i strafflagen eller för byggnadsskyddsbrott enligt 6 § i samma kapitel.
Anmälan till polisen för förundersökning är inte i bygglagen bunden till användning av tvångsmedel, såsom vite eller hot om tvångsutförande (ByggL 153 §). Anmälan hänför sig till misstanke om miljöbrott eller byggnadsförseelse. Det är möjligt att en straffprocess leder till straff utan att det lagstridiga tillståndet korrigeras. Förvaltningstvånget och det straffrättsliga systemet är åtskilda från varandra. Att systemen är åtskilda och har olika syften innebär att ett straff som utdömts för en gärning eller försummelse inte utgör något hinder för att tillämpa administrativa tvångsmedel i samma ärende, och vice versa (ne bis in idem). Ett administrativt tvångsmedel är inte till sin karaktär ett straff (HFD 2016:96).
Anmälan till polisen behöver inte göras, om gärningen eller försummelsen med beaktande av omständigheterna ska betraktas som ringa och allmänt intresse inte kan anses kräva att åtal väcks. Om förvaltningstvång används i ett ärende, ska det i beslutet om förvaltningstvång göras en anteckning om att anmälan inte har gjorts och nämnas på vilka grunder det har ansetts att en anmälan inte behövs. Biträdande justitieombudsmannen har påpekat att med tanke på byggnadstillsynens trovärdighet ska en anmälan till polisen anses nödvändig särskilt när det är fråga om en uppenbart avsiktlig eller upprepad gärning eller försummelse (Biträdande justitieombudsmannens avgörande 20.8.2008, 3222/4/06). En anmälan till polisen är en anhängiggörandeåtgärd med karaktären av en framställning, och ett ordinarie besvär kan inte anföras över åtgärden (HFD 7.9.2017, liggare 4299).
11.3 Marknadskontroll av byggprodukter
I kapitel 15 i bygglagen ingår sammanlagt 22 paragrafer om marknadskontroll av byggprodukter. Endast en av paragraferna gäller direkt byggnadstillsynsmyndigheten. De övriga bestämmelserna gäller främst Säkerhets- och kemikalieverkets (Tukes) roll som marknadskontrollmyndighet för byggprodukter och de viktigaste åtgärderna i olika situationer där en byggprodukt inte uppfyller de väsentliga tekniska kraven eller inte överensstämmer med CE-märkningen eller kan medföra fara.
Enligt bygglagen är Tukes marknadskontrollmyndighet också när det gäller sådana byggprodukter som införlivas i byggnadsobjekt och vars egenskaper inte har uppgetts på ett certifierat sätt i enlighet med EU:s byggproduktförordning eller lagen om produktgodkännanden för vissa byggprodukter (954/2012), om produkten kan påverka uppfyllandet av de väsentliga tekniska kraven eller kan medföra fara för människors hälsa, säkerhet och egendom eller för miljön (ByggL 154 §).
Till stöd för tillämpningen av EU:s förordning om marknadskontroll (2019/1020) innehåller bygglagen kompletterande detaljerade nationella bestämmelser. Även annan reglering på europeisk nivå har beaktats i bygglagen.
Byggnadstillsynsmyndigheten ska liksom tidigare följa upp användningen av byggprodukter och underrätta Tukes om missförhållanden som den upptäckt i anslutning till byggprodukter (ByggL 175 §). Missförhållandena kan gälla till exempel märkning och dokumentation av byggprodukter, men också produkternas kvalitet. Det ankommer på Tukes att överväga vilka åtgärder som ska vidtas med anledning av anmälan. Tukes har bland annat omfattande rätt att få information av tillverkaren av en byggprodukt eller tillverkarens representant, importören, leverantören av distributionstjänster eller distributören. Tukes har också rätt att förrätta inspektioner.
EU:s byggproduktförordning tillämpar unionens centrala princip om fri rörlighet för och användning av varor på den inre marknaden. Alla byggprodukter som är avsedda att ingå i en byggnad, oavsett om de är CE-märkta eller inte, ska vara säkra och sunda och ha sådana egenskaper att byggnadsobjektet under en ekonomiskt motiverad livstid uppfyller de väsentliga tekniska krav som anges i bygglagen, om det är projekterat och byggt på behörigt sätt och ges sedvanligt underhåll (ByggL 121 §).