Enligt 43 § i bygglagen ingår en granskning av förutsättningarna inom områdesanvändningen (förutsättningar för placering) och en granskning av de väsentliga tekniska kraven (förutsättningar för genomförande) i bygglovet. Bygglov är på sätt och vis ett överbegrepp som i första hand omfattar förutsättningar för placering och i andra hand förutsättningar för genomförande. Även om den tekniska termen placeringstillstånd, som kan ansökas separat, också används för förutsättningar för placering är det i placeringstillståndet fråga om bedömning av förutsättningarna för placering. Genomförandet av själva projektet förutsätter granskning av förutsättningarna för genomförande genom ett annat myndighetsbeslut om det ansökts om ett separat placeringstillstånd. Däremot kan reparationer och ändringar vanligtvis genomföras utan bedömning av förutsättningarna för placering.
Vanligtvis är det mest flexibelt och enklast för den sökande att förutsättningarna för placering och genomförande i nya projekt behandlas i en och samma tillståndsprocess. Om den som ansöker om bygglov begär det, kan kommunen dock avgöra om förutsättningarna för placering föreligger genom ett separat beslut (placeringstillstånd). Behörigheten att bevilja placeringstillstånd avgörs i kommunens förvaltningsstadga. Den sökande kan be om separat granskning av förutsättningarna för placering till exempel på grund av att det planerade projektet inte helt följer detaljplanen. Också på ett område i behov av planering kan ansökan om separat placeringstillstånd vara en användbar lösning. Byggnadsplaneringen behöver då inte göras på en så detaljerad nivå som annars behövs. Närmare bestämmelser om detta finns i 62 § i lagen. För prövningen av förutsättningarna för placering ska det ingå uppgifter om massa och fasad samt placeringen på byggplatsen, ordnandet av körförbindelser och, på områden där kommunalteknik finns eller är avsedd att genomföras, uppgifter om var byggnaden ska anslutas till kommunaltekniken. Om det är oklart om det planerade byggprojektet kan placeras på byggplatsen kan den som påbörjar projektet spara in på planeringskostnader. Informationsmodellen som behövs planeras först efter att placeringstillståndet har avgjorts.
I motiveringen till lagen bedöms det att det årligen blir aktuellt med att planeringstillstånd avgörs separat genom ett eget förvaltningsbeslut i uppskattningsvis 0,5 procent av alla bygglov.
I motiveringen till lagen redogörs det också för hur beviljande av placeringstillstånd separat tjänar till exempel de situationer där byggprojektet omfattas av lagen om samordning av vissa miljörelaterade tillståndsförfaranden (764/2019). Målet är att genom samordning och integrering av olika förfaranden se till att kunden kan sköta sina tillståndsärenden på ett smidigt sätt. Sökanden kan besluta om samordning ska tillämpas och i vilka tillståndsärenden den ska tillämpas. Separata förfaranden för olika miljörelaterade tillstånd är alltid tillgängliga för sökande som inte vill att tillstånden för projektet ska samordnas.
För reparationer och ändringar som inte påverkar uppfyllandet av förutsättningarna för placering beviljas tillstånd utan bedömning av förutsättningarna för placering av byggnadstillsynsmyndigheten (ByggL 43 § 2 mom.).
Bestämmelser om förutsättningarna för placering finns i tre paragrafer. Dessutom finns egna rättsnormer för situationer där ett regionalt beslut om placering som omfattar flera än en byggplats fattas på ett område i behov av planering.
3.1.1 Placering på detaljplaneområden
I 44 § i bygglagen föreskrivs det om förutsättningar för placering på detaljplaneområden. Förutsättningarna innehåller mycket som motsvarar 135 § i den nuvarande lagen. Förutsättningarna som finns på olika håll i markanvändnings- och bygglagen har delvis sammanställts i en och samma 44 §, vilket förväntas underlätta tillämpningen av lagen. Dessa är förbudet att medföra olägenheter för grannarna i 1 mom. 5 punkten, förbudet att försvåra användningen av en annan del av kvarteret för det syfte som planen utvisar i 6 punkten och kravet på besittning av hela byggplatsen i 7 punkten. Den grundläggande juridiska utgångspunkten för prövning är att byggprojektet överensstämmer med den gällande detaljplanen enligt 1 punkten.
Förutsättningen enligt 2 punkten om att byggnadsobjektet ska passa in i den byggda miljön och landskapet motsvarar uttrycket i den nuvarande lagen. Bestämmelsens tillämpningsområde har dock i jämförelse med markanvändnings- och bygglagen utvidgats till att gälla alla byggnadsobjekt, inte endast byggnader. Som exempel på byggnadsobjekt, som enligt 2 § i bygglagen nödvändigtvis inte är byggnader, men som även omfattas av kravet på att de ska passa in i landskapet, nämns i motiveringen till lagen bland annat en mobil barack, en obemannad distributionsstation för flytande bränslen, en lyftkran eller en telemast. Vid bedömningen av en byggnads lämplighet för den byggda miljön och landskapet ska uppmärksamhet fästas vid det omgivande byggnadsbeståndet och landskapet bland annat med tanke på den arkitektoniska formen, dimensioneringen av byggmassor, dimensionerna, höjden, placeringen av dörrar och fönster, materialen, byggsättet, placeringen i terrängen och utsikterna. Enligt motiveringen till lagen är avsikten inte att begränsa byggnadsplaneringen så att den överensstämmer med den omgivande stilen, utan också andra lösningar än sådana som till byggsättet, materialen och dimensioneringen av byggmassor passar ihop med de omgivande byggnaderna kan vara möjliga.
Kravnivån som ställs på arkitekturen har i allmänhet diversifierats. Den nuvarande lagen förutsätter att byggnaden ska uppfylla kraven på skönhet och harmoni. Detaljplanen och planbestämmelserna begränsar i praktiken de grundläggande utgångspunkterna för en byggnads exteriör och, beroende på planens noggrannhet, även dess detaljer. I planen anges ofta också fasadmaterialen, taklutningen, täckningsmaterialen, balkonger och så vidare. I planbeskrivningen preciseras ofta ännu byggnadens yttre gestalt och förhållande till den byggda miljön. En detaljerad planläggning kompletteras i allt större utsträckning med anvisningar om byggsätt. Om anvisningarna om byggsätt inte behandlas som en del av planprocessen saknar de direkta rättsliga verkningar. Anvisningarna har dock indirekt betydelse vid prövning av om byggnaden passar in i den byggda miljön (HFD 2008:12).
Arkitekturens kvalitetsnivå regleras enhetligt i bygglagen både i 5 § om utgångspunkter för styrningen av byggandet och rättsligt bindande i 44–46 §. Enligt riksdagens grundlagsutskott och miljöutskott kan bestämmelsen i 5 § inte tillämpas som ett enda och direkt tillämpbart hinder för beviljande av tillstånd eller som en enda direkt tillämpbar grund för sökande av ändring. Däremot utgör 44–46 § i lagen en grund för rättslig prövning vid bedömningen av förutsättningarna för placering. Förutsättningen är att byggnadsobjektet, inte endast byggnaden, uppfyller kraven på skönhet, högklassig arkitektur eller harmoni. Vid bedömning av skönhet och harmoni fästs uppmärksamhet vid byggnadens och dess delars dimensioner. Syftet med kravet på harmoni är inte att begränsa byggnadsplaneringen annat än genom en strävan efter en helhetsbetonad gestaltning av byggandet och efter att en byggnad ska upplevas som estetiskt tilltalande. I motiveringen till lagen betonas det att syftet med bestämmelserna inte är att försvaga den arkitektoniska kvaliteten av den byggda miljön utan förbättra den. Byggnader som en del av den byggda miljön är i huvudsak avsedda att vara långlivade. Bygglagen syftar uttryckligen till ett mer hållbart och långlivat byggnadsbestånd än för närvarande. Det är naturligt och även oundvikligt att det i arkitekturen uppstår skikt av stilriktningar från olika tidsperioder.
En användbar infartsväg eller möjligheten att ordna en sådan enligt 44 § 1 mom. 3 punkten följer den nuvarande bestämmelsen. Med avseende på vattentillgången och avloppsvattnet har bestämningen ”tillfredsställande” i den nuvarande lagen slopats i den 4 punkten. Ordnandet av vattenförsörjning och motsvarande infrastruktur är en väsentlig del av detaljplanläggningen och dess existens kan inte förbigås då det är fråga om placering av byggandet på ett detaljplaneområde. Förutsättningen för placering är att skötseln av vattentillgången och avloppsvattnet inte heller medför olägenheter för miljön. Vanligtvis har olägenheterna för miljön utretts omfattande som en del av detaljplanläggningen. Med avseende på äldre planreserver är det nödvändigtvis inte så. Hanteringen av dagvatten har också i nyare detaljplaner kunnat få mindre uppmärksamhet. Hanteringen av dagvatten ska senast beaktas som en del av förutsättningarna för genomförandet av byggprojekt (ByggL 48 §).
Det krav som fogades till markanvändnings- och bygglagen genom lagändring (1129/2008) motsvarar 44 § 2 mom. i bygglagen. Kravet gäller bedömning av uppfyllande av förutsättningarna för beviljande av rivningslov i situationer där byggande i enlighet med bygglovet kräver att en byggnad rivs. I 56 § i bygglagen föreskrivs det om förutsättningarna för rivningslov. Rivning i enlighet med bygglov får inte försvåra uppnående av målen för skyddet av den byggda miljön. Förhindrande av rivningslov förutsätter i praktiken antingen ett planmässigt skydd eller skydd i enlighet med lagen om skyddande av byggnadsarvet. Beviljandet av ett positivt rivningslov kan också fördröjas genom byggförbud tills generalplanen eller detaljplanen har avgjort frågan om eventuellt skydd. Enbart ett byggförbud utan att kommunen inom rimlig tid vidtar konkreta åtgärder för en planmässig lösning i frågan räcker nödvändigtvis inte i sig. Enligt rättspraxisen är en rimlig tid för att vidta åtgärder cirka två till tre år (HFD 2021:82).
3.1.2 Placering utanför detaljplaneområden
Jämfört med tidigare innefattar 45 § både lindringar och skärpningar vid prövning av förutsättningarna för placering utanför detaljplaneområden.
I 1 mom. 1 punkten har byggplatsens minsta storlek minskats till 1 000 kvadratmeter. Den nuvarande lagen förutsätter en byggplats på minst 2 000 kvadratmeter utanför ett detaljplaneområde. I byggnadsordningen kan kommunen dock höja kravet på arealen till större än 1 000 kvadratmeter. En sådan bestämmelse i byggnadsordningen gäller normala krav avseende byggnadsordningens innehåll. Föreskrifterna i byggnadsordningen får bland annat inte vara oskäliga för fastighetsägare och andra rättsinnehavare (ByggL 17 § 2 mom.). I motiveringen till lagen konstateras det hur en mindre minimiareal för en byggplats och därmed ett tätare byggande kan möjliggöra en bebyggelse som i högre grad påminner om en by utan en generalplan eller detaljplan som direkt styr byggandet. Mindre byggplatser besparar också till exempel naturen och trädbeståndet i omgivningen. Nuvarande fastighetsspecifik teknik för hantering av avloppsvatten förutsätter nödvändigtvis inte en särskilt stor byggplats.
Förbudet mot risk för översvämning, ras eller jordskred i 2 punkten motsvarar den nuvarande bestämmelsen. På planområden beaktas dessa omständigheter som en del av utarbetandet av planen. Tolkningen av förbudets ovillkorlighet har skärpts med åren. Årsboksbeslutet HFD 2021:70 betonar att en byggplats lämplighet med avseende på översvämningsrisken ska bedömas mer omfattande än det avgränsade byggområdet. Guiden Översvämningsberedskap vid byggande utkom senast 2014 (Parjanne - Huokuna: Miljöhandledning 2014). Guiden innehåller uppgifter om förekomsten av översvämningar, skador som översvämningarna orsakar och hanteringen av översvämningsrisker. Ersättningen med statliga medel för skador som orsakats av exceptionella översvämningar upphörde 2014.
Byggnadens avstånd från fastighetsgränsen i 3 punkten är mera exakt än i nuläget och anger minimiavståndet direkt som en siffra, 4 meter. Avståndet på 4 meter grundar sig på det angivna kravet på avståndet mellan byggnader i 29 § i miljöministeriets förordning om byggnaders brandsäkerhet (848/2017). Enligt paragrafen ska det genom konstruktiva eller andra medel ses till att brandspridningen begränsas, om avståndet mellan grannbyggnader är mindre än 8 meter. För att en granne som bygger senare inte ska bli tvungen att tillämpa strukturella lösningar som avviker från det normala ska minimiavståndet från fastighetsgränsen vara 4 meter eller så måste den som bygger först på förhand sörja för brandsäkerheten till exempel med en brandmur.
I 45 § 1 mom. 3 punkten i lagen finns dessutom detaljerade hänvisningar till krav enligt tre andra lagar då byggnader placeras på en byggplats. Enligt 44 § i lagen om trafiksystem och landsvägar och dess ändring från 2018 (572/2018) får byggnader inte finnas på ett skyddsområde för landsväg, som sträcker sig 20 meter från mittlinjen av landsvägens körbana eller, om det finns flera körbanor, från den närmaste körbanans mittlinje. I fråga om en viss väg eller del av en väg kan det i vägplanen av särskilda skäl anvisas ett kortare avstånd än 20 meter eller avståndet förlängas till högst 50 meter. I fråga om en reservlandningsplats som hör till vägen kan avståndet förlängas till högst 300 meter och i längdriktning med 750 meter i vardera ändan av landningsplatsen. Vidare enligt 45 § i den ovannämnda lagen anges det att där en landsväg bildar en kurva eller till vägen ansluter sig en annan landsväg eller en viktig enskild väg eller vägen korsas av järnväg, är det förbjudet att även utanför skyddsområdet hålla byggnader inom ett område som med hänsyn till trafiksäkerheten ska vara fritt från hinder som skymmer sikten (frisiktsområde).
Enligt 37 § i banlagen som också ändrades 2018 (998/2018) sträcker sig järnvägens skyddsområde 30 meter från mittlinjen av banans spåranläggning eller, om det finns flera spåranläggningar, från mittlinjen av den yttersta spåranläggningen, om inte skyddsområdet av särskilda skäl minskas eller utvidgas till högst 50 meter i järnvägsplanen. På skyddsområdet får det inte finnas byggnader, upplag, stängsel eller andra anläggningar eller anordningar, om de eller användningen av dem kan äventyra väg- eller järnvägstrafikens säkerhet eller medföra olägenhet för banhållningen. Järnvägens frisiktsområde enligt 38 § i banlagen omfattar det område i en plankorsning som på grund av trafiksäkerheten ska vara fritt från hinder som skymmer sikten. På frisiktsområdet får det inte finnas sådana byggnader, upplag, stängsel eller andra anläggningar eller anordningar som kan äventyra trafiksäkerheten genom att skymma sikten.
I 158 § i den år 2018 reviderade luftfartslagen (965/2018) finns bestämmelser om master, vindkraftverk, lyftkranar med mera och om uppsättande, utformande eller riktande av dessa. Paragrafen i fråga innehåller exakta bestämmelser om när det behövs flyghindertillstånd för att sätta upp anordningar, byggnader, konstruktioner eller märken som eventuellt kan medföra förväxling, störningar eller risker.
I 45 § 1 mom. 4–9 punkterna i bygglagen föreskrivs om liknande omständigheter som i 136 § i markanvändnings- och bygglagen. En del av förutsättningarna är samma som även gäller vid placering av byggnadsobjekt på detaljplaneområden. Byggnadsobjektet ska bland annat uppfylla kraven på skönhet, högklassig arkitektur eller harmoni. Enligt motiveringen till lagen hänför sig en högklassig arkitektur närmast till en krävande, mycket krävande eller exceptionellt krävande projekteringsuppgift. Skötseln av vattentillgången och avloppsvattnet utan att medföra olägenheter för miljön har i 6 punkten utvidgats till att även omfatta dagvatten.
Kravet i 9 punkten i paragrafen enligt vilken byggandet ska vara lämpligt med tanke på landskapet och inte får försvåra bevarandet av särskilda natur- eller kulturmiljövärden eller tillgodoseendet av rekreationsbehoven är en utvidgning i jämförelse med den nuvarande bestämmelsen. I markanvändnings- och bygglagen gäller motsvarande förutsättning endast särskilda förutsättningar för bygglov på områden i behov av planering. I bygglagen omfattar kravet allmänt allt byggande utanför detaljplaneområden. I generalplanläggningen utgör värdena relaterade till landskapet, naturmiljön eller kulturmiljön samt tillgodoseendet av rekreationsbehoven en del av kraven på innehållet i generalplanen och i 9 punkten har generalplaneområden närmast en kompletterande och konstaterande betydelse.
Den 10 punkten i paragrafen gäller beaktande av bestämmelserna i landskapsplanen, generalplanen eller föreskrifterna i byggnadsordningen vid bedömning av förutsättningarna för placering utanför detaljplaneområden. I 33 § i lagen om områdesanvändning föreskrivs det om begränsningar avseende landskapsplanen. En bygginskränkning som är direkt relaterad till landskapsplanen gäller på områden som anvisats som rekreations- eller skyddsområde eller för nätverk eller områden för trafik eller teknisk service. Inskränkningen gäller även områden som i landskapsplanen anvisats för Försvarsmaktens eller Gränsbevakningsväsendets ändamål. Ett område med bygginskränkning kan även utvidgas eller inskränkas genom en särskild bestämmelse i planen. I 43 § i lagen om områdesanvändning föreskrivs det om bygginskränkningar och åtgärdsbegränsningar avseende generalplaner.
Vid tillämpningen av både landskapsplanen och generalplanen iakttas villkorlighet, det vill säga den så kallade ”pengar eller tillstånd”-principen. Ovillkorlig bygginskränkning kan också användas i generalplanen varmed ”pengar eller tillstånd”-principen inte tillämpas. En ovillkorlig bygginskränkning i generalplanen kan dock leda till markägarens rätt att kräva inlösning av området eller ersättning för oskälig olägenhet. I 101 § i lagen om områdesanvändning finns bestämmelser om detta.
Vid prövning av förutsättningarna för placering utanför en detaljplan får byggandet inte heller strida mot byggnadsordningen. Föreskrifterna i byggnadsordningen får inte tillämpas om något annat bestäms i generalplanen (ByggL 17 § 4 mom.). En generalplan kan innefatta bestämmelser som direkt styr byggandet. Då beaktas bestämmelserna i generalplanen i förutsättningarna för placering och för genomförandet av dessa får placeringen enligt 10 punkten inte medföra olägenheter.
3.1.3 Förutsättningar för placering på områden i behov av planering
I 16 § i lagen om områdesanvändning föreskrivs det om områden i behov av planering. I 72 § i lagen om områdesanvändning föreskrivs det om behovet av planering på strandområden. Innehållet i områden i behov av planering kvarstår som i markanvändnings- och bygglagen. Kommunen kan fortfarande i en generalplan med rättsverkningar eller i byggnadsordningen såsom ett område i behov av planering anvisa även ett område som har ett sådant läge att där kan förväntas en samhällsutveckling som kräver planering eller där det på grund av särskilda miljövärden eller miljöolägenheter är nödvändigt att planera markanvändningen. En bestämmelse i en generalplan eller byggnadsordning som avser detta gäller i högst 10 år åt gången. Även bestämmelsen om behovet av planering på strandområden motsvarar den nuvarande bestämmelsen.
En principiell ändring har däremot gjorts i förutsättningarna för placering på andra områden än strandområden. Den uttryckliga avsikten i bygglagen är att ändra en situation där ett avgörande om behov av planering på andra områden än strandområden i rättspraxisen närmast regelmässigt har ansetts försvåra planläggningen. Rättspraxisen har upprepade gånger fäst uppmärksamhet vid planläggningsreserven och även jämlik behandling av markägarna som genom enskilda positiva avgöranden om behov av planering kan äventyras. Å andra sidan, så som det i samband med bedömningen av lagstiftningsordningen i regeringens proposition (RP 139/2022 rd) lyfts fram, har det i praktiken uppstått situationer där till exempel byggandet av ett egnahemshus har förhindrats för en längre tid eftersom ett positivt avgörande om behov av planering inte har ansetts vara möjligt, men att kommunen å andra sidan inte har ansett det vara motiverat att utarbeta en detaljplan för området. Riksdagens grundlagsutskott instämde i denna bedömning i sitt utlåtande (GrUU 64/2022 rd). Begränsningar av användning av egendom för obestämd tid och utan ersättning har med avseende på egendomsskyddet konstaterats vara problematiska även i rättspraxisen från Europeiska domstolen för de mänskliga rättigheterna om att reservera mark för framtida behov.
En förutsättning för placering av byggande på ett område i behov av planering är enligt 46 § 1 mom. 1 punkten i bygglagen att byggandet inte väsentligt försvårar utarbetandet av general- eller detaljplaner i enlighet med kommunens planläggningsöversikt. Enligt motiveringen till lagen är tanken att kommunen i sin planläggningsöversikt identifierar de områden och de delar av områdena i kommunen som kommunen de facto har för avsikt planlägga och där byggande därför skulle kunna försvåra utarbetandet av en general- eller detaljplan. Om förutsättningarna för byggande på ett område i behov av planering även i fortsättningen avgörs genom ett tillståndsförfarande i stället för genom planläggning, kan byggandet inte anses väsentligt försvåra utarbetandet av en general- eller detaljplan. I motiveringen till lagen konstateras det att även om hela kommunens område skulle anses vara ett område i behov av planering är det om förutsättningarna uppfylls möjligt att bygga på andra områden än de som nämns i planläggningsöversikten, och detta kan inte anses försvåra planläggningen. Förutsättningarna för placering kan också uppfyllas på ett område som nämns i planläggningsöversikten, om byggandet enligt kommunens uppfattning inte väsentligt försvårar utarbetandet av en general- eller detaljplan. Som en precisering i motiveringen lyfts det fram att väsentligt försvårande inte till exempel avser placering av ett enskilt småhus på ett område där det redan färdigt finns småhus. Domstolen ska enligt motiveringen till lagen ha möjlighet att låta kommunens positiva beslut vara i kraft utan att beviljandet av ett enskilt avgörande om planeringsbehov alltid ska anses kränka jämlikheten och därför medföra olägenhet för planläggningen eller någon annan reglering av områdesanvändningen. Däremot försvårar byggandet väsentligt utarbetandet av en generalplan eller detaljplan i enlighet med planläggningsöversikten till exempel när placeringen av byggandet kan förhindra planläggningen av flera tomter eller anvisandet av ett enhetligt område för närrekreation och därmed leda till en betydande inskränkning av det planeringsutrymme som behövs för planläggningen. Utarbetandet av en generalplan eller detaljplan i enlighet med planläggningsöversikten kan dessutom försvåras väsentligt om byggande långt från bebyggelsestrukturen och nätverken splittrar enhetliga obebyggda områden. I 7 § i lagen om områdesanvändning föreskrivs det om planläggningsöversikt.
Den principiella ändringen av förutsättningarna för avgörande om planeringsbehovet i bygglagen undanröjer inte tillståndsmyndighetens skyldighet att beakta jämlik behandling av markägarna. Även om principen om stamfastighet, som ursprungligen utvecklats genom praxisen för strandbyggande och som inte heller den nuvarande lagen känner till, medvetet har frångåtts och som inte heller i fortsättningen ska användas som förutsättning för tillstånd, måste tillståndsmyndigheten på ett eller annat sätt bedöma jämlik behandling i enlighet med 6 § i grundlagen och 6 § i förvaltningslagen. Kommunens roll som innehavare av planläggningsmakten betonas allt mer. I planläggningen ingår utöver beaktandet av samhällets intressen även tryggandet av allas möjlighet att delta (OmrAnvL 1 §). Genom detaljplanen får inte markägaren eller någon annan rättsinnehavare åläggas sådana oskäliga begränsningar eller orsakas sådana oskäliga olägenheter som kan undvikas utan att de mål som ställs för planen eller de krav som ställs på den åsidosätts (OmrAnvL 54 §). Fastighetsägandet och dess historia är ett sätt att bedöma markägarnas jämlikhet. En jämlik behandling av markägarna avgörs dock inte enbart genom schematiska och matematiska dimensioneringsgranskningar utan i bakgrunden finns alltid aspekterna som följer av kravet på en ändamålsenlig samhällsstruktur.
Bestämmelserna om områden i behov av planering tillämpas enligt 16 § 2 mom. i lagen om områdesanvändning också på sådant byggande som på grund av miljökonsekvensernas betydelse förutsätter mera omfattande prövning än ett sedvanligt tillståndsförfarande. I 46 § 1 mom. 2 punkten i bygglagen begränsas planeringsbehovet för byggande med betydande konsekvenser till att vid prövningen av förutsättningarna omfatta situationer som förutsätter utarbetande av en detaljplan. I markanvändnings- och bygglagen är tröskeln för att tillämpa motsvarande förutsättningar för konsekvenser i princip samma som förutsättningen att tillstånd inte får beviljas. I motiveringen till lagen konstateras att det i praktiken har uppstått situationer där det är motiverat att placera byggande med betydande konsekvenser utanför detaljplaneområdet och där det visat sig vara osäkert om detaljplanläggningen ger upphov till något mervärde. Sådana situationer kan uppkomma till exempel vid byggande på gruvområden. Då tröskeln för utarbetande av en detaljplan överskrids på grund av konsekvenserna kan undantag från planeringsbehov inte beviljas (ByggL 57 § 1 mom.). Däremot kan undantagslov från andra förutsättningar för placering beviljas på ett område i behov av planering.
Förutsättningen om lämplighet med tanke på skapande av samhällstekniska nät och trafikleder samt trafiksäkerheten och tillgängligheten till tjänster i 46 § 1 mom. 3 punkten i lagen motsvarar den nuvarande bestämmelsen i markanvändnings- och bygglagen som ändrades 2017 (MarkByggL 137 §). Viktiga aspekter med tanke på trafiksäkerheten är tillgodoseendet av fotgängarnas och cyklisternas behov och anslutningen av enskilda vägar och tomtanslutningar till landsvägsnätet. Med tillgänglighet till tjänster avses hur offentliga och privata tjänster är placerade i förhållande till bosättningsområdena. Tillgängligheten till tjänster är ett kriterium för hur man kan pröva förutsättningarna för lokaliseringen av nytt byggande och styra områdesanvändningen på ett sätt som är ändamålsenligt med tanke på ordnandet av servicen (RP 251/2016 rd).
3.1.4 Projekt som inte behöver avgöranden som gäller planeringsbehov
I 46 § 2 mom. i bygglagen slopas behovet av ett avgörande som gäller planeringsbehov för vissa projekt som till stor del motsvarar de nuvarande bestämmelserna och delvis de som tillfogades genom lagändringen 2017 (230/2017). I 72 § i lagen om områdesanvändning föreskrivs det om objekt som befrias från planeringsbehov på strandområden. Inga ändringar har fogats till de nuvarande bestämmelserna för strandområden.
Avgörande som gäller planeringsbehov behövs för det första inte för uppförande av en ekonomibyggnad som hör till en redan befintlig bostad eller lantgård. Gårdar som omfattar minder än två hektar odlad eller odlingsbar mark betraktas vanligtvis inte som jordbruksfastigheter i beskattningen. Vid odling av flera gårdar tillsammans bedöms de som en helhet. En ekonomibyggnad behöver inte placeras i anslutning till ett gårdscentrum för att undvika avgörande som gäller planeringsbehov. En ekonomibyggnad ska till sin karaktär vara en hjälpbyggnad. Nya ladugårdar i anslutning till verksamhet som idkas i industriell skala och som innebär att helt ny fristående animalieproduktion inleds i närheten av ett existerande gårdscentrum ansågs inte vara sedvanlig djurhållning som hör till en lantgård (HFD 2012:40).
För det andra befrias uppförande av en byggnad som behövs för bedrivande av jord- och skogsbruk eller en binäring till det och som hör till ett redan befintligt landsbygdsföretag från avgörande som gäller planeringsbehov. Motsvarande punkt fogades till markanvändnings- och bygglagen 2017 (MarkByggL 137 §). Syftet var att utvidga tolkningen av en ekonomibyggnad som hör till en gårdsbruksenhet och samtidigt förenhetliga bestämmelsen med behovet av planering av en strand. En befrielsegrund som avser bedrivande av en binäring kan inte gälla byggprojekt som behövs på grund av helt ny och självständig företagsverksamhet (HFD 2021:15).
För det tredje kvarstår befrielsen från avgörande som gäller planeringsbehov i fråga om renovering av en byggnad eller mindre utvidgning av ett bostadshus i den nuvarande lagen i övrigt oförändrad i 46 § 1 mom. 3 och 4 punkten i bygglagen, men 3 punkten har skrivits så att den gäller reparationer och ändringar av en byggnad. I markanvändnings- och bygglagen har befrielsen skrivits så att den gäller renovering av en byggnad eller mindre utvidgning av ett bostadshus (MarkByggL 137 § 2 mom.). Enligt tolkningen av ordalydelsen kan detta innebära att också en väsentlig ändring av byggnadens användningsändamål befrias från avgörande som gäller planeringsbehov. Så är dock inte fallet vilket framgår av att reparationer och ändringar av en byggnad har avskilts från ändring av användningsändamålet i alla bestämmelser i 4 kap. om väsentliga tekniska krav. Ändring av användningsändamålet utanför detaljplaneområden omfattas i vilket fall som helst av alla förutsättningar som föreskrivs i 45 § då ändringen inverkar på uppfyllandet av förutsättningarna för placering (ByggL 43 § 2 mom.). Ändringen får bland annat inte medföra olägenheter med tanke på bestämmelserna i landskapsplanen eller generalplanen eller föreskrifterna i byggnadsordningen (ByggL 45 § 10 punkten). Befrielse från avgörande som gäller planeringsbehov avseende renovering av en befintlig byggnad på ett strandområde gäller endast bostadshus i 72 § i lagen om områdesanvändning. Ibruktagande av en byggnad för ett nytt användningsändamål på ett strandområde omfattas av planeringsbehov.
Befrielse avseende utvidgning av bostadshus gäller mindre utvidgning av ett bostadshus enligt 4 punkten. En mindre utvidgning på andra områden än strandområden kan enligt motiveringen till bygglagen även vara större, dock inte mer än 20 procent. Vid bedömningen av mindre utvidgning på strandområden finns det fortfarande skäl att stöda sig på motiveringen till regeringens proposition (RP 101/1998 rd) som ledde till att markanvändnings- och bygglagen stiftades. Enligt motiveringen kan ändringen i våningsytan procentuellt vara betydande så länge byggnaden trots utvidgningen förblir mindre, under 60 kvadratmeter. I annat fall kan det vanligtvis vara fråga om en ökning på högst tio procent eller ett rum.
Avgöranden som gäller planeringsbehov omfattar dessutom alla förutsättningar för placering som föreskrivs i 45 § i bygglagen.
3.1.5 Områdesvisa beslut om förutsättningar för placering på områden i behov av planering
Enligt 47 § i bygglagen är det möjligt att fatta ett temporärt områdesvist beslut för högst tio år åt gången om huruvida det finns förutsättningar för placering som anges i 46 §. Kommunen kan fatta ett sådant beslut för ett område som i en generalplan har anvisats som byområde eller område som annars är lämpligt för byggande. Beslutet förutsätter en generalplan som är i kraft och beslutet får inte leda till byggande som har betydande konsekvenser eller medföra betydande skadliga miljökonsekvenser eller andra betydande och skadliga konsekvenser. När ett områdesvist beslut fattas ska bestämmelserna i 64 § och 185 § i lagen om förfarandet vid undantag iakttas vid hörandet av dem som saken gäller och av myndigheterna samt i beslutet och vid meddelande om beslutet.