Prövningen av placering åtföljs av prövningen av förutsättningarna för genomförande av byggandet. Som nämnts ovan beviljar kommunens byggnadstillsynsmyndighet i allmänhet bygglov som samtidigt innefattar både prövning av områdesanvändningen, dvs. förutsättningarna för placering, och prövning av de väsentliga tekniska kraven, dvs. förutsättningarna för genomförande. Den som ansöker om bygglov kan dock begära att kommunen bedömer förutsättningarna för placering separat genom ett eget förvaltningsbeslut (43 § 1 mom.). I kommunens förvaltningsstadga fastställs vilken instans som har behörighet att bevilja placeringstillstånd som separat beslut. Förutsättningarna för genomförande avgörs av byggnadstillsynsmyndigheten direkt med stöd av lagen. Byggnadstillsynsmyndighetens behörighet avseende tillståndsfrågor för byggande har vanligtvis överförts antingen helt eller delvis till tjänsteinnehavarnivå i förvaltningsstadgan. Beroende på kommunen och dess förvaltningsstadga kan det uppstå situationer där beslut om separat placeringstillstånd fattas av en annan instans än den som utöver placeringstillståndet beslutar om prövning av förutsättningarna för genomförande som krävs (MarkByggL 48 §).
Genomförande av ett byggprojekt förutsätter enligt 48 § i bygglagen att byggprojektet uppfyller de väsentliga tekniska krav som anges i 29–41 § i lagen och i bestämmelser som utfärdats med stöd av dem med beaktande av byggprojektets svårighetsgrad samt dem som deltar i projekteringen och genomförandet av byggprojektet.
3.2.1 Byggprojekts svårighetsgrad
Till skillnad från markanvändnings- och bygglagen innehåller bygglagen en egen rättsnorm om ett byggprojekts svårighetsgrad. Enligt 101 § i bygglagen fastställs byggprojektets svårighetsgrad enligt tre faktorer. Dessa är 1) projektets omfattning, projektets storlek och användningsändamål, förhållandena på byggplatsen samt byggnadshistoriska aspekter, 2) olägenheter för säkerheten eller hälsan till följd av användningen av, slitaget på och eventuella byggfel i ett färdigt projekt och 3) tidigare erfarenheter av hur de lösningar för projektering och genomförande som ska användas i projektet fungerar.
Enligt motiveringen till lagen främjar uppöppnandet av kriterierna för projektets svårighetsgrad målet att uppnå en bättre byggkvalitet. Den offentliga byggnadstillsynen kan samordna sin verksamhet mer målinriktat och rikta resurser till kritiska projekt. Kriterierna fungerar även i fortsättningen som grund då väsentliga tekniska krav för byggandet preciseras på förordningsnivå. Under beredningen av bygglagen har utgångspunkten varit att största delen av de reviderade förordningarna i Finlands byggbestämmelsesamling som trädde i kraft 1.1.2018 inte just kräver några ändringar på grund av bygglagen. Enligt övergångsbestämmelsen för ikraftträdandet av lagen om områdesanvändning (752/2023) förblir de förordningar (största delen i Finlands byggbestämmelsesamling) som utfärdats med stöd av bestämmelserna som upphävts genom lagen om områdesanvändning, närmast markanvändnings- och bygglagen, i kraft tills något annat föreskrivs om dessa. Regeringens proposition räknar upp dessa förordningar som förblir i kraft, sammanlagt 50 förordningar av statsrådet och miljöministeriet och bland dessa även markanvändnings- och byggförordningen, men det kan finnas andra förordningar utöver dessa som räknas upp. Det finns förordningar som i fortsättningen behöver revideras på grund av bygglagen. Bland dessa kan nämnas exempelvis miljöministeriets förordning om bostadsutrymmen, inkvarteringslokaler och arbetsutrymmen. Även EU:s reviderade direktiv kommer i sinom tid att leda till nya förordningar. Efter att markanvändnings- och bygglagen har upphävts kan dessa gamla förordningar inte längre ändras eftersom de bemyndiganden att utfärda förordning som möjliggör ändring av förordningarna inte längre är i kraft. Det enda sättet är att utfärda helt nya förordningar genom bemyndigande via bygglagen.
Vid prövningen av förutsättningarna för genomförande är avsikten enligt motiveringen till lagen att använda proportionell tillsyn. Där beaktas utöver byggprojektets svårighetsgrad även de som deltar i projekteringen och genomförandet av projektet. I 7 kap. i lagen föreskrivs det om projekterarnas och arbetsledarnas behörighetsvillkor. I 91 § i lagen föreskrivs det om omsorgsplikten för den som påbörjar ett byggprojekt och i 102 § om myndighetstillsynens omfattning.
Den allmänna rättsnormen i den reviderade 29 § i bygglagen om krav beträffande byggande utvidgar de väsentliga tekniska kraven även till andra än byggnader. En byggnad ska med beaktande av den allmänt förutsägbara belastningen och användningsändamålet uppfylla de väsentliga tekniska kraven. Utöver en byggnad ska en konstruktion eller ett med tanke på säkerheten vid användning betydande objekt uppfylla de väsentliga tekniska krav som är relevanta med tanke på säkerheten, om en skada på dem kan medföra fara för personsäkerheten. Exempelvis i standarderna för brandsäkerhet har också konstruktioner enligt definitionen i bygglagen, såsom skyddstak, betraktats som byggnader. I motiveringen till lagen betonas det att uppnåendet av brandsäkerhet har betydelse för dessa. Dessa konstruktioner ska dock inte enbart på grund av att de väsentliga tekniska kraven uppfylls tolkas som byggnader. I årsboksbeslutet HFD 2021:166 ansågs ett sommarkök med hänvisning till storleken, byggsättet, användningssyftet och placeringen vara en byggnad men avgörandet av tillståndsfrågan för sommarköket förutsatte dock inte till alla delar styrning av byggande som bygglov förutsätter.
Vid allt byggande ska dessutom god byggnadssed iakttas. Med god byggnadssed förstås ofta den allmänna kunskap och uppfattning som råder vid respektive tidpunkt om hurdant byggande utöver bindande avtal och normer som uppfyller de förväntningar som ställs på byggandet, konstateras det i motiveringen till lagen. God byggnadssed kan förändras med tiden och när nya byggnadsseder blir vanligare. De väsentliga tekniska kraven anger miniminivån på byggkvaliteten. Av planen och avtalen kan det följa att nivån enligt god byggnadssed för byggnadsobjekt överskrider de detaljerade krav som ställs i den normgivning som är förpliktande för byggandet. Till exempel byggbranschens egna anvisningar, såsom RT-kort, kan med tiden bli god byggnadssed. Också Topten-anvisningarna som närmast utvecklats av byggnadstillsynen kan ge en fingervisning om vad som kan anses vara god byggnadssed. Lösningarna som presenteras på Topten-korten utesluter dock inte till någon del andra lösningar som uppfyller bestämmelserna. God byggnadssed förekommer som ett krav också i annan lagstiftning. Enligt till exempel 4 kap. 14 § 4 punkten i lagen om bostadsköp är en bostad behäftad med fel, om byggandet eller ombyggnaden inte har utförts enligt god byggnadssed eller med yrkesskicklighet och omsorg.
När förutsättningarna att genomföra ett byggprojekt bedöms ska kommunen (byggnadstillsynsmyndigheten) också beakta de krav på genomförandet av projektet som följer av annan lagstiftning. Sådana krav följer till exempel av räddningslagen samt av lagen om utrustande av byggnader med laddningspunkter för elfordon och beredskap för sådana laddningspunkter samt system för automation och styrning.
3.2.2 Reparationer och ändringar
I de allmänna bestämmelserna i 4 kap. i bygglagen om väsentliga tekniska krav finns en flexibel rättsnorm för reparation av en byggnad som utgör grunden för tillämpningen av förordningar som innefattar byggbestämmelser. Enligt 30 § 1 mom. i bygglagen ska man vid reparationer och ändringar av en byggnad beakta byggnadens egenskaper och särdrag och dessa får inte utan vägande skäl försämras vid reparationer eller ändringar. Byggnaden ska lämpa sig för dess tilltänkta användning. Reparationer och ändringar får inte leda till att säkerheten för dem som använder byggnaden äventyras eller till att deras hälsomässiga förhållanden försämras.
I de riksomfattande förordningarna om byggande som reviderats 2014–2017, varav största delen trädde i kraft i början av 2018, har det i varje förordning närmare fastställts om förordningen helt eller till vissa delar gäller reparationer och ändringar samt ändringar i användningsändamålet. Lagens allmänna rättsnorm om reparationer och ändringar skapar en grund för både förordningarna och tillämpningen av dessa. I förordningar som med tiden utfärdas med stöd av lag kan närmare bestämmelser om olika väsentliga tekniska krav på byggande utfärdas för reparationer och ändringar på samma sätt som tidigare.
En ny allmän betoning är däremot att reparation och ändring enligt 30 § 2 mom. kan genomföras med iakttagande av det ursprungliga byggsättet eller ett nyare byggsätt, om den konstruktion eller byggnadsdel som reparationen gäller är tekniskt funktionsduglig. Med byggnadsdel avses enligt motiveringen till lagen bland annat en del av en byggnads klimatskal och en byggnads installationssystem. Vid reparation av byggnadsdelar i värdefulla byggnader bör det gamla byggsättet föredras, och byggnadsdelar bör inte ändras på lätta grunder. Om till exempel gamla fönster med träbågar byts ut mot fönster med aluminiumbågar, kan byggnadens särdrag ändras avsevärt. Som vägande skäl kan enligt motiveringen till lagen inte betraktas till exempel att man eftersträvar en besparing i de sedvanliga reparationskostnaderna. Också den princip om diskret reparation som nämns i 12 § ska beaktas. En riskkonstruktion ska dock inte upprepas på samma objekt. Om konstruktionen inte har fungerat som planerat ska gällande krav för uppförande av nya byggnader iakttas vid reparationen. Om den tekniska livslängden för en fungerande konstruktion däremot har gått ut, kan reparationen göras med iakttagande av det sätt som tillämpades under byggtiden eller nyare byggsätt. Sådana reparationer som utan vägande skäl försämrar byggnadens egenskaper och särdrag ska dock alltid undvikas.
Förbättring av energieffektiviteten är delvis i annan ställning än andra reparationer. Om krav på förbättring av energieffektiviteten ställs på reparationen genom bestämmelser och föreskrifter som inte kan genomföras genom iakttagande av det gamla byggsättet ska förbättringen av energieffektiviteten prioriteras. Om det är möjligt att förbättra energiprestandan med iakttagande av ett gammalt byggsätt, kan det byggsättet också iakttas. En del av byggnaderna är enligt direktivet om byggnaders energiprestanda (2010/30/EU) och 37 § i den nationella bygglagen som utfärdats med stöd av direktivet helt undantagna från skyldigheten att förbättra energieffektiviteten. Sådana är bland annat byggnader med en våningsyta på mindre än 50 kvadratmeter, bostadshus för fritidsboende som är avsedda för användning mindre än fyra månader per år, industribyggnader eller verkstäder, byggnader som används för andakt och religiös verksamhet samt byggnader som är skyddade med stöd av en plan eller lagen i den mån som det skyddade objektets särdrag eller utseende skulle ändras på ett oacceptabelt sätt. I de byggnader som omfattas av krav på förbättring av energieffektiviteten ska energieffektiviteten förbättras i samband med reparationer och ändringar eller ändring av byggnadens användningsändamål som kräver byggnadstillstånd om det är tekniskt, funktionellt och ekonomiskt genomförbart. Närmare bestämmelser om detta finns i miljöministeriets förordningar 4/13 och 2/17.
Om syftet är att förbättra byggnadens funktion är det enligt sista meningen i 30 § 2 mom. möjligt att iaktta kraven för uppförande av en ny byggnad. Enbart syftet att förbättra funktionaliteten åsidosätter dock inte beaktandet av egenskaper och särdrag som det förpliktande (”ska beaktas”) föreskrivs om i första meningen i 30 § 1 mom.
Vid ändring av användningsändamål är utgångspunkten i 30 § 3 mom. de väsentliga tekniska kraven enligt det nya användningsändamålet som ska iakttas med iakttagande av vad som föreskrivs i 2 mom. Det nya användningsändamålet kan förutsätta att till exempel brandsäkerheten, ljudisoleringen och ventilationen förbättras. Närmare bestämmelser om tillämpningen av kraven vid ändring av användningsändamål finns i varje förordning om väsentliga tekniska krav. I motiveringen till lagen betonas hur 2 mom. har skrivits så att det möjliggör planering av reparationsbyggande, vilket innebär att det vid planeringen är möjligt att välja den lösning som fungerar bäst för byggprojektet i fråga. Vid ändringar av användningsändamålet ska utgångspunkten vara det ursprungliga byggsättet som kan förbättras, men frågan ska granskas med tanke på det nya användningsändamålet. Till exempel ventilationen bör motsvara det nya användningsändamålet.
3.2.3 Väsentliga tekniska krav
I 4 kap. i bygglagen finns bestämmelser om väsentliga tekniska krav. I de väsentliga tekniska kraven finns det två helt nya krav som gäller koldioxidsnålhet och livscykelegenskaper. Utöver de väsentliga tekniska kraven avseende koldioxidsnålhet och livscykelegenskaper föreskrivs det som för närvarande om konstruktioners hållfasthet och stabilitet, brandsäkerhet, sunda byggnader, säkerhet vid användning, tillgänglighet, bullerskydd och ljudförhållanden, energiprestanda, bostadsutrymmen, inkvarteringslokaler och arbetsutrymmen samt möteslokaler. Bestämmelserna i lagen befullmäktigar antingen statsrådet eller mer allmänt miljöministeriet att utfärda närmare bestämmelser om kraven i fråga.
Bestämmelserna i 4 kap., med undantag av koldioxidsnålhet och livscykelegenskaper, motsvarar i huvudsak ordalydelsen i 117 a––117 l § i markanvändnings- och bygglagen. Bestämmelsen om bedömning av uppvärmningssystemet som motsvarar 117 h § i den nuvarande lagen har placerats i 2 kap. 13 § i bygglagen. Likaså finns bestämmelsen om minimiandel energi från förnybara energikällor i 117 l § i markanvändnings- och bygglagen i 14 § i bygglagen. Bestämmelsen om bruks- och underhållsanvisningar för byggnader har placerats i 139 § i 12 kap. i bygglagen som reglerar användning och underhåll av byggnader. Bestämmelser om bruks- och underhållsanvisningar finns i 117 i § i markanvändnings- och bygglagen.
Några av de nuvarande rättsnormerna om väsentliga tekniska krav har uppdaterats till sitt innehåll i bygglagen. Uttrycket för den som påbörjar ett byggprojekt har på finska systematiskt ändrats från ’rakennushankkeeseen ryhtyvän’ i markanvändnings- och bygglagen till ’rakentamishankkeeseen ryhtyvän’ i bygglagen. I bestämmelsen om väsentliga tekniska krav avseende tillgänglighet används på finska ordet ’ikääntynyt’ i stället för ’vanhus’ då det hänvisas till äldre personer. Kravnivån för bostadsutrymmen, inkvarteringslokaler och arbetsutrymmen har ändrats med avseende på tillgången till dagsljus i bostadsutrymmen. I jämförelse med nuläget kan i fortsättningen endast belysningen i ett arbetsutrymme ordnas med indirekt dagsljus via ett annat utrymme. Enligt 40 § i bygglagen ska direkt dagsljus ledas till bostadsutrymmen. Belysningen i ett arbetsutrymme kan fortfarande ordnas med indirekt dagsljus. Bestämmelsen om dagsljus i arbetsutrymmen kan enligt motiveringen till lagen tillämpas på till exempel ett vilorum i ett kontorslandskap och ett utrymme som används som arbetsplats i en bostadslägenhet.
3.2.4 Koldioxidsnålhet och livscykelegenskaper är nya väsentliga tekniska krav
Byggnaders koldioxidsnålhet och livscykelegenskaper är nya väsentliga tekniska krav jämfört med tidigare. I 55 § i markanvändnings- och byggförordningen föreskrevs om ekologiska synpunkter vid byggande men bestämmelsen var flexibel och preciserades inte heller i något skede. Eftersom det inte ställdes några krav på ekologiska värden och livscykelegenskaper har bestämmelsen varit målinriktad och i praktiken har det inte krävts mer specifika ekologiska egenskaper avseende byggprojekt enligt bestämmelsen.
Enligt Petteri Orpos regeringsprogram 20.6.2023 ska bestämmelsen i bygglagen om koldioxidsnålhet och livscykelegenskaper ändras.
I 38 § i bygglagen föreskrivs det om byggnaders koldioxidsnålhet. Den som påbörjar ett byggprojekt ska se till att byggnaden på det sätt som användningsändamålet förutsätter projekteras och uppföras så att den är koldioxidsnål.
Kraven på koldioxidsnålhet och livscykelegenskaper gäller byggnader. Andra byggnadsobjekt än byggnader faller utanför kraven. Koldioxidfotavtryck och koldioxidhandavtryck samt en byggnads livscykel definieras i 2 § i bygglagen.
Koldioxidfotavtrycket påverkas till exempel av de organiska och fossila växthusgasutsläpp och den reduktion av koldioxid som orsakas av tillverkningen av byggprodukter, byten av byggprodukter, hanteringen och slutförvaringen av bygg- och rivningsavfall, transporterna av byggprodukter samt bygg- och rivningsavfall, den energi som förbrukas på byggarbetsplatsen och den energi som förbrukas under beräkningsperioden för en byggnads brukstid. Beräkningen av koldioxidhandavtrycket omfattar i huvudsak sådana klimatfördelar i anslutning till byggmaterial för vilka det finns beräkningsregler för bedömningen i de europeiska EN-standarderna. Bland dessa nämns i motiveringen till lagen EN 15804 som gäller nettofördelar av återanvändning eller materialåtervinning av byggprodukter, EN 16449 som gäller organiska kollager för trävaror från skog som skötts på ett hållbart sätt samt EN 16757 som gäller karbonatisering av cementbaserade produkter. Den internationella standarden ISO 14067 gäller å sin sida långvariga kollager av industriellt avskild koldioxid. Det överskott av förnybar energi som producerats i en byggnad kan räknas som en del av koldioxidhandavtrycket, om det därigenom blir möjligt att undvika större utsläpp av energi som fås från nätet. Beräkningen ska endast omfatta sådana positiva klimateffekter som inte skulle uppstå om byggprojektet inte genomförs.
Koldioxidfotavtrycket och koldioxidhandavtrycket rapporteras i klimatdeklarationen som utarbetas för bygglovet. En del av nya byggnader undantas från klimatdeklarationen. Dessa är alla de nya byggnader som enligt 37 § i bygglagen inte ska projekteras och uppföras som nära-nollenergibyggnader. Till exempel byggnader med en våningsyta på mindre än 50 kvadratmeter, byggnader för fritidsboende som är avsedda för användning mindre än fyra månader per år, verkstäder och industribyggnader undantas från deklarationsskyldigheten. Klimatdeklaration behövs inte heller för fristående småhus som ska repareras eller för byggnader som ska genomgå en större renovering, vars energiprestanda inte behöver förbättras i samband med reparationen. Även om ett nytt fristående småhus förutsätter en klimatdeklaration så krävs det inte för en reparation av detta. Med fristående småhus avses enligt 4 § i miljöministeriets förordning (1010/2017) små bostadshus som definieras i användningskategori 1a–1c. Dessa är fristående småhus och byggnader som utgör en del av ett kedjehus. Med större renovering avses en renovering där de på återuppbyggnadskostnaderna baserade totala kostnaderna för renoveringen av klimatskalet eller byggnadens installationssystem överstiger 25 procent av byggnadens värde, exklusive värdet av den mark där byggnaden är belägen. Skyldigheten att förbättra energiprestandan i en byggnad som ska genomgå en större renovering blir aktuell då det är tekniskt, funktionellt och ekonomiskt genomförbart.
Beräkningen av koldioxidfotavtrycket och koldioxidhandavtrycket ska enligt 38 § 2 mom. omfatta byggnadens hela livscykel eller, i fråga om en byggnad som genomgår en större renovering, de faser i byggnadens livscykel som infaller under och efter renoveringen. I motiveringen till lagen beskrivs beräkningen av koldioxidsnålheten för en ny byggnad enligt följande: ”I beräkningen av nya byggnaders koldioxidsnålhet ingår alltså tillverkning av byggprodukter, transport av byggprodukter till byggarbetsplatsen och åtgärder på byggplatsen, energiförbrukningen i den färdiga byggnaden och utbyte av byggprodukter under beräkningsperioden samt i sinom tid rivning samt transport och behandling av rivningsmaterial. Rivningsarbeten och avfallshantering i fråga om en gammal byggnad eller konstruktion som eventuellt rivs före uppförandet av en ny byggnad ska också, inklusive klimatnackdelar och eventuella fördelar, ingå i beräkningen.” Bedömningen av koldioxidsnålheten för en byggnad som genomgår en större renovering måste inte göras retroaktivt för byggnaden, utan bedömningen omfattar endast de faser i byggnadens livscykel som infaller under och efter den större renoveringen. Bedömningen innefattar inte tidigare skeden i livscykeln för en byggnad som ska genomgå en omfattande renovering.
Vid beräkningen ska en metod för beräkning av byggnaders koldioxidsnålhet samt uppgifterna i den nationella utsläppsdatabasen eller andra miljöegenskaper enligt en beräkningsmetod användas (ByggL 38 § 2 mom.). Närmare bestämmelser om beräkningsmetoden för koldioxidsnålhet kommer att utfärdas genom förordning av miljöministeriet. År 2021 var en annan version av beräkningsmetoden på remiss och 2022 en ny remissbehandling av det uppdaterade utkastet till förordning. I utkastet föreslogs att man vid beräkningen av koldioxidsnålheten ska beräkna klimatkonsekvenserna för de 50 år som följer efter byggandet eller den omfattande renoveringen av en byggnad. Beredningen av utkastet till förordning fortsätter och i beredningsarbetet involveras intressentgrupper så som förutsätts enligt riksdagens miljöutskotts betänkande (MiUB 27/2022 rd). Genom att ålägga en skyldighet att använda en metod för beräkning av byggnaders koldioxidsnålhet säkerställs det att beräkningen är standardiserad, kan användas fritt och är fritt tillgänglig för olika aktörer inom branschen, täcker en byggnads hela livscykel och grundar sig på i Europa allmänt godkända enhetliga metoder. Utgångspunkten är EU:s gemensamma Level(s)-metod samt europeiska standarder för hållbart byggande. Dessa är framför allt EN 15643-serien, EN 15978 och EN 15804. Livscykelfaserna definieras i standarden EN 15643-2.
Koldioxidfotavtrycket från en ny byggnad får inte överskrida det gränsvärde som anges enligt användningskategori (ByggL 38 § 3 mom.). Kravet på gränsvärde gäller dock inte nya byggnader som inte ska projekteras och uppföras som nära-nollenergibyggnader enligt 37 §, fristående småhus eller byggnader som genomgår en större renovering. Bestämmelser om gränsvärdena kommer att utfärdas genom förordning av statsrådet. Även om koldioxidhandavtrycket måste beräknas dras det inte av från koldioxidfotavtrycket.
Byggnaders livscykelegenskaper är det andra av de nya väsentliga tekniska kraven och dessa föreskrivs det om i 39 § i bygglagen. Kravet avseende livscykelegenskaper förutsätter att byggnaden på det sätt som användningsändamålet förutsätter projekteras och uppförs så att den är ekologisk i fråga om sina livscykelegenskaper och långlivad med avseende på den målsatta tekniska livslängden. Särskild vikt ska fästas vid geokonstruktioners och bärande konstruktioners hållbarhet, vid livslängden för och möjligheterna att använda, underhålla, variera och reparera byggnaden och dess utrymmen, byggnadsdelarna och installationssystemen samt vid möjligheterna att riva och återanvända byggnadsdelar.
Skyldigheten att fästa uppmärksamhet vid planeringen av byggnadens livslängd styr mot lösningar som i enlighet med principerna för cirkulär ekonomi främjar att byggnaden och de material som finns i den samt deras värde bevaras så länge som möjligt. Även om en lång livslängd för byggnaden betonas i bestämmelsen tillstås det också att alla byggobjekt ursprungligen inte varit avsedda för särskilt bestående användning. Dessa är bland annat temporära byggnader som det föreskrivs om i 10 § i bygglagen. En byggnads målsatta tekniska livslängd fastställs i samband med projekteringen av byggnaden. I motiveringen till lagen konstateras att den målsatta tekniska livslängden för till exempel ett bostadshus kunde vara minst 75 år, för en kontorsbyggnad minst 50 år och för en industribyggnad minst 30 år. I förhållande till investeringen som uppförandet av en byggnad kräver kan de föreslagna åren kännas korta. Utredningar visar dock att åldern för byggnader som rivs i Finland i praktiken är i genomsnitt femtio år vid rivningstidpunkten och för kontors- och industribyggnader under fyrtio år. En ökning av byggnaders livscykel med tio-tjugo år är redan en stor kulturell förändring som kan minska klimatutsläpp från byggandet. Det är fråga om ett mål som juridiskt inte kan avgöra om en byggnad eventuellt kan rivas redan innan den uppnått sin målålder. Huruvida rivning är tillåten avgörs genom andra bestämmelser. I utkasten till förordning som var på remiss (30.9.2022) om klimatdeklarationen och materialspecifikationen föreslås en beräkningsperiod på 50 år för koldioxidsnålhet och byte av byggnadsdelar. Om dock byggnadens planerade användningsålder är kortare än detta ska beräkningen för byte av byggnadsdelar grunda sig på denna period. Tidsperioden på femtio år är en kalkylmässig storhet som används vid beräkning av koldioxidfotavtrycket enligt förordningarna. Om en tidsperiod på över 50 år planeras till byggnadens målsatta livslängd används denna i beräkningarna.
I motiveringen till lagen konstateras att den målsatta tekniska livslängden för byggnadsdelar och installationssystem kan vara kortare eller längre än byggnadens målsatta tekniska livslängd. Byggnadsdelarna ska dock vara lätta att byta ut. Uppnåendet av den målsatta tekniska livslängden beror också väsentligt på hur väl byggnaden underhålls. I praktiken håller ingen byggnad längre utan regelbundet underhåll och nödvändiga reparationer av underhållskaraktär. Det är bra att redan i byggskedet förbereda byte av byggnadsdelar och tekniska system så att bytet kan genomföras utan att skada andra konstruktioner. Genom att utrymmen och konstruktioner kan varieras bidrar man till att en byggnad har en lång livscykel i och med att detta möjliggör olika användningsändamål för utrymmena och vid behov ändringar av användningsändamålen.
Bygglagens bestämmelser främjar den cirkulära ekonomin också så att rättsnormen förpliktar till lösningar som gör det möjligt att lösgöra byggnadsdelar och material från byggnaden så intakt som möjligt i samband med rivning. Syftet med lagen är att byggnadsdelar och material i så stor utsträckning som möjligt ska kunna återvinnas antingen som sådana eller som renoverat material i nya byggnader eller byggnader som ska renoveras. Material som rivits kan också användas för tillverkning av nya byggprodukter. Återvinning av byggnadsdelar förutsätter att de i fråga om hälso- och säkerhetsegenskaper lämpar sig för de ändrade användningsändamålen. För att klara av detta behövs information om de material som använts vid tillverkningen av byggnadsdelar och deras andra egenskaper. Närmare bestämmelser i ärendet får utfärdas genom förordning av miljöministeriet.
Regleringen som kommer via Europeiska unionen ansågs tidigare som ett hinder för återanvändning av byggmaterial. EU:s byggproduktförordning (305/2011/EU) är direkt tillämplig och bindande i medlemsstaterna. Enligt byggproduktförordningen är byggprodukter produkter som omfattas av en harmoniserad produktstandard och vars tillverkare har ansökt om en europeisk teknisk bedömning (ETA). Sådana byggprodukter omfattas av CE-märkningsskyldighet. Största delen av byggprodukterna på marknaden omfattas av krav på CE-märkning. Bestämmelser om det nationella godkännandeförfarandet finns i lagen om produktgodkännanden för vissa byggprodukter (954/2012). Lagen om produktgodkännande tillämpas på andra byggprodukter än produkter med CE-märkning och lagen identifierar tre olika förfaranden för att konstatera dugligheten hos en byggprodukt: typgodkännande, kontrollintyg eller tillverkningskontroll. Byggplatsspecifik prestandakontroll gäller situationer där produktens duglighet inte har påvisats på något annat sätt. Enligt 17 § i lagen om produktgodkännande kan byggnadstillsynsmyndigheten ålägga den som påbörjar projektet att påvisa att produkten uppfyller de väsentliga tekniska kraven på produkten, om det finns skäl att misstänka att produkten inte uppfyller dessa krav. Den som påbörjar ett byggprojekt svarar för de kostnader som detta medför.
Alla byggprodukter omfattas av bestämmelsen om byggprodukters egenskaper i 121 § i bygglagen. En byggprodukt som är avsedd att ingå i en byggnad ska vara säker och sund och ha sådana egenskaper att byggnadsobjektet under en ekonomiskt motiverad livstid uppfyller de väsentliga tekniska krav som anges i bygglagen, om det är projekterat och byggt på behörigt sätt och ges sedvanligt underhåll. Bestämmelsen motsvarar i sak 152 § i markanvändnings- och bygglagen.
Artikel 66 i byggnadsproduktförordningen innehåller en övergångsbestämmelse. Enligt den ska byggprodukter som före den 1 juli 2013 släppts ut på marknaden i enlighet med direktiv 89/106/EEG (byggproduktdirektivet som föregick byggproduktförordningen) anses överensstämma med byggproduktförordningen.
Miljöministeriet gav ett nytt pressmeddelande om återanvändning av byggprodukter den 21 juni 2022. I pressmeddelandet konstateras att EU:s byggproduktförordning inte innehåller bestämmelser om återanvändning av byggprodukter. Byggproduktförordningen gäller i princip nya produkter. I byggproduktförordningen föreskrivs om situationer där en byggprodukt för första gången införs på marknaden. En byggprodukt som ska återanvändas behöver inte CE-märkas om produkten inte ändras väsentligt. I sista hand ska lämpligheten av de produkter som återanvänds påvisas genom byggplatsspecifik prestandakontroll.
Miljöministeriets pressmeddelande förtydligar situationen som medfört oklarheter. Med avseende på enskilda byggprodukter som införts på marknaden före den 1 juli 2013 är det myndighetens uppgift att bedöma produktens duglighet i enlighet med lagens allmänna och flexibla rättsnorm (MarkByggL 152 §, ByggL 121 §). Samma gäller bedömningen av huruvida det är fråga om en väsentlig ändring av en sådan återanvändbar produkt.
Kravet på byggplatsspecifik prestandakontroll hör till byggnadstillsynens prövning. Om myndigheten bedömer att byggprodukten som ska återanvändas är säker och sund och har sådana egenskaper att byggnadsobjektet, då det projekterats och byggts på behörigt sätt, uppfyller de väsentliga tekniska kraven, behövs inget särskilt förfarande för prestandakontroll.
Uppgifter om material och produkter som använts vid byggandet ska samlas in genom en materialspecifikation. Enligt 39 § 2 mom. gäller skyldigheten att utarbeta en materialspecifikation samma objekt för vilka en klimatdeklaration ska utarbetas. Därmed behövs inte någon materialspecifikation utarbetas för till exempel fristående småhus eller för objekt som enligt 37 § inte ska projekteras och uppföras som nära-nollenergibyggnader. Skyldigheten att utarbeta en materialspecifikation ska vara enhetlig med skyldigheten att utarbeta en klimatdeklaration för att förenkla utarbetandet av dessa.
Omsorgsplikten för utarbetandet av materialspecifikationen hör enligt bestämmelsen till den som påbörjar byggprojektet. I motiveringen till lagen ska materialspecifikationen dock utarbetas av projekteraren. I utkastet till förordning (30.9.2022) riktas skyldigheten att utarbeta en materialspecifikation till huvudprojekteraren, byggprojekteraren och specialprojekteraren i enlighet med deras uppgifter. Den materialspecifikation som läggs fram i bygglovsfasen ska också uppdateras, om de beskrivningar som ligger till grund för specifikationen har ändrats när projektet genomförts. Avsikten är att bestämmelser om detta ska utfärdas på förordningsnivå liksom även i övrigt närmare vad som ska ingå i specifikationen. Uppgifterna i materialspecifikationen används för utarbetandet av byggnadens klimatdeklaration. Materialspecifikationen kommer i princip till i samma process som när uppgifter om produkterna i en byggnad sammanställs i syfte att beräkna koldioxidfotavtrycket och koldioxidhandavtrycket. I praktiken känner man vid ansökan om bygglov inte ännu till alla material och byggnadsdelar som används vid genomförandet av projektet. Enligt utkastet till förordning ska noggrannheten i uppgifterna om byggnadens och byggplatsens delar basera sig på antingen byggnadens projektering eller uppgifterna i den nationella utsläppsdatabasen. Uppgifterna i den nationella utsläppsdatabasen är avsedda att användas för till exempel hustekniksystem. Uppgifter om dessa har inte preciserats i alla byggprojekt vid ansökan om bygglov, varmed uppgifterna vid behov kan tas ur databasen.
Temporära produkter och ställningar som används under byggarbetet omfattas inte av specifikationen, inte heller överblivna byggprodukter. Med överblivna produkter avses produkter som anskaffats eller erhållits för projektet som av en eller annan orsak inte blir en del av byggnaden. Överblivna produkter från en annan byggarbetsplats, som används för byggnaden som är föremål för specifikationen, ska ingå i specifikationen. Byggavfall ingår inte i specifikationen. Det är svårt att uppskatta mängden förpackningar vid planeringen av en byggnad och uppgiften ingår inte i projekterarnas arbetsuppgifter. Material som ska rivas förtecknas i utredningen om rivningsmaterial och byggavfall enligt 16 § i bygglagen. Om en produkt som avlägsnats från samma byggplats används i en ny byggnad eller i en byggnad som genomgår en omfattande renovering (till exempel ett gammalt fönster eller tegel) ska den återanvända produkten vara en del av materialspecifikationen. Samma gäller återvunnet material som skapats av material som rivs från byggplatsen.
Materialspecifikationen skapar grunden för utarbetandet av byggnadens bruks- och underhållsanvisningar samt för bedömningen av återanvändningen av uppgifter som ingår i byggnaden eller återvinningen av material i samband med reparation eller rivning. Bestämmelser om bruks- och underhållsanvisningar finns i 139 § i bygglagen. Uppgifterna i materialspecifikationen presenteras i ett maskinläsbart format i enlighet med 39 § 2 mom. Med detta avses till exempel informationsmodellen (BIM) eller en digital presentation av uppgifterna i tabellform. Maskinläsbarheten säkerställer möjligheten att uppgifterna senare kan användas och lämnas till det nationella datasystemet för den byggda miljön enligt 73 § i bygglagen.