Bestämmelsen om rivning gav många kommentarer i samband med beredningen. Å ena sidan fanns det åsikter enligt vilka begränsningen av klimatförändringen förutsätter fler metoder för att främja byggnadsbeståndets livslängd och begränsa rivningen av byggnader. Å andra sidan ansågs den cirkulära ekonomin förutsätta återanvändning och återvinning av material som uppkommer i samband med rivning och byggnadsdelar som kan lösgöras från byggnader som ska rivas. Det diskuterades också om hur situationer där byggnadsskyddet prövas kan bli besvärliga för byggnadens ägare om prövningen drar oskäligt ut på tiden. Det uppstår ovisshet hos byggnadens ägare huruvida det lönar sig för ägaren att investera i reparationer och underhåll av byggnaden. En allmän samhällelig fråga ansågs vara den allt snabbare utvecklingen under 2000-talet där allt fler områden och kommuner mer eller mindre avfolkas och byggnadsbeståndet blir outnyttjat.

Förutsättningarna för rivningslov i 56 § i bygglagen som uppkom i riksdagen är en slags kompromiss. Punkt 1 i 56 § 1 mom. kvarstod i enlighet med regeringens proposition. Förutsättningen för rivningslov enligt 1 punkten är att rivningen inte medför olägenheter med tanke på planläggningen, genomförandet av en plan eller annan reglering av områdesanvändningen. I motiveringen till regeringens proposition konstateras att rivning av en byggnad som är skyddad med stöd av en plan medför olägenheter med tanke på genomförandet av planen. Förutsättningarna för rivning av en byggnad anknyter enligt gällande lag till bedömningen av de traditions- eller skönhetsvärden som ingår i den byggda miljön. I skyddsprövningen avseende byggnader tillämpas kriterierna i 8 § i lagen om skyddande av byggnadsarvet, som bland annat omfattar byggnadens historiska och arkitektoniska värden. Största delen av byggnadsskyddet grundar sig på planläggningen. Med stöd av lagen om skyddande av byggnadsarvet (498/2010), och motsvarande lagar innan den (laki kulttuurihistoriallisesti huomattavien rakennusten suojelusta 572/1964 och byggnadsskyddslagen 60/1985) har sammanlagt färre än 350 objekt skyddats. Genom förordningen om skydd för staten tillhöriga byggnader (480/1985) och de förordningar som föregick den har dessutom nästan 800 byggnader skyddats. Antalet byggnader som har skyddats med stöd av en detaljplan har beräknats vara kring 20 000. Bestämmelser om skydd av kyrkor finns i kyrkolagstiftningen. Den nya kyrkolagen (652/2023) trädde i kraft 1.7.2023. En kyrklig byggnad som är uppförd före 1917 är skyddad med stöd av lag. Kyrkostyrelsen beslutar om skyddet av en kyrklig byggnad som tagits i bruk senare än detta. Även ortodoxa kyrkor som byggts före 1917 är skyddade (lagen om ortodoxa kyrkan 985/2006). Unescos världsarvsstatus är i sig inte ett skyddsinstrument utan objekt som är godkända på världsarvslistan och objekt som föreslås till listan skyddas genom nationell lagstiftning.

Punkt 2 i 56 § 1 mom. kvarstod i enlighet med regeringens proposition. Förutsättningen för rivning av alla byggnader som förutsätter rivningslov är att rivningen inte försvårar uppnående av målen för skyddet av den byggda miljön. Rivning av en byggnad som är skyddad med stöd av en plan eller en lag förutsätter normalt undantagslov eller en ändring av planen. Objekt som inte är skyddade men som anses ha ett skyddsvärde, till exempel genom byggnadsarvsinventeringar eller andra expertbedömningar, orsakar tolkning och tillämpningsproblem. För att förtydliga hur RKY-inventeringen (2009) avseende byggda kulturmiljöer av riksintresse ska beaktas vid planläggning och tillståndsförfarande har en promemoria som undertecknats av miljöministeriets överdirektör utarbetats (2.4.2022). I promemorian konstateras att de riksomfattande målen för områdesanvändningen inte har några omedelbara rättsverkningar på förutsättningarna att bevilja ett enskilt bygglov, undantagslov eller avgörande som gäller planeringsbehov på landsbygden eller på annat håll. Rättsverkningar för olika områden och objekt uppkommer genom planläggningsprocesser på basis av kraven på innehållet för olika plannivåer eller genom byggnadsskydd enligt lagen om skyddande av byggnadsarvet. Planläggningens uppgift är att samordna de olika målen så att det alternativ som väljs så bra som möjligt främjar genomförandet av de riksomfattande målen för områdesanvändningen. Enligt promemorian bör lösningarna utformas på ett sätt och utifrån alternativ varmed, om möjligt, samtliga tillämpliga nationella mål för områdesanvändningen kan uppnås. Vid eventuella konflikter ska avgörandena vara väl motiverade. De ekonomiska konsekvenserna av nödvändiga beslut för att uppnå skyddsmålen behandlas avseende planläggningen vid bedömningen av planlösningens skälighet för markägaren eller i byggnadsskyddsförfarandet.

Det obligatoriska remissförfarandet strävar efter att trygga genomförandet av målen för skyddet av den byggda miljön i situationer med rivningslov. I 66 § i bygglagen föreskrivs om utlåtande om rivningslov och tillstånd för miljöåtgärder samt om bygglov. Utlåtande av museimyndigheten behöver inte begäras för ett objekt som befinner sig på ett RKY-område (byggda kulturmiljöer av riksintresse) om det för området finns en detaljplan eller en sådan generalplan som kan användas direkt som grund för bygglovet och i planen har beaktats de värden som hänför sig till den byggda kulturmiljön. I 67 § i bygglagen föreskrivs det å sin sida om utlåtande om undantagslov samt om bygglov på en byggplats på ett område i behov av planering. Utlåtande av museimyndigheten måste bland annat begäras om tillstånd söks för ett objekt eller område som hör till en nationellt betydande byggd kulturmiljö.

Anmälningsförfarandet för rivning syftar också till att skyddsmålen inte obefogat ska förbigås. Anmälan om rivning gäller situationer där det inte krävs tillstånd för rivning (ByggL 55 § 3 mom.).  Om rivningsanmälan till exempel gäller ett RKY-objekt ska byggnadstillsynsmyndigheten informera om detta till kommunstyrelsen och NTM-centralen. Kommunstyrelsen kan meddela byggförbud och därigenom låta rivningens godtagbarhet prövas. NTM-centralen kan på eget initiativ lägga fram ett förslag till skydd enligt lagen om skydd av byggnadsarvet och som den sedan beslutar om. Bestämmelser om information om rivningsplaner finns i 67 § i markanvändnings- och byggförordningen.  Markanvändnings- och byggförordningen har inte upphävts utan förordningen förblir tills vidare i kraft genom ikraftträdandebestämmelsen i lagen om områdesanvändning (752/2023). Information om alla beslut om rivningslov ska också skickas till NTM-centralen (MarkByggF 69 §).

Ändringen som godkänts genom riksdagens miljöutskotts betänkande ingår i jämförelse med regeringens proposition i 56 § 2 mom. i bygglagen. Förbudet mot att medföra olägenheter för planläggningen som en förutsättning för rivningslov i 1 mom. 1 punkten tillämpas inte om det byggnadsobjekt som ska rivas finns på ett område där byggnaderna har förlorat största delen av sitt värde. En förutsättning för rivning är då att rivningen leder till betydande återanvändning eller återvinning av rivningsmaterialet. Syftet med momentet är att främja den cirkulära ekonomin i situationer där byggnaden ska rivas och byggnaden är belägen på ett sådant område som befinner sig på ekonomisk tillbakagång som avses i momentet. Rivningen ska då leda till betydande återanvändning av rivningsmaterialet. Utskottet ville genom ändringen precisera momentet som främjar målen för den cirkulära ekonomin så att rivning på områden på tillbakagång tillåts utan hinder av kommunens planläggningsintressen. Tillstånd kan dock inte beviljas för rivning av ett helt område på grundval av bestämmelsen. Bestämmelsen åsidosätter inte heller förutsättningen i 1 mom. 2 punkten enligt vilken rivning inte får försvåra uppnående av målen för skyddet av den byggda miljön. Om kommunen prövar om till exempel ett objekt som ska rivas genom exempelvis RKY-inventeringen har ett skyddsvärde har kommunen möjlighet att meddela byggförbud avseende utarbetande eller ändring av en generalplan eller detaljplan för området. I kommunens beslut om byggförbud bör det då lyftas fram att syftet med förbudet är att säkerställa bevarandet av objektet som ska rivas under förbudet så att objektets skyddsvärde kan utredas närmare. Om kommunen inte meddelar byggförbud och om inte heller NTM-centralen efter att de fått rivningsanmälan reagerar genom att meddela förbud mot äventyrande är det vanligtvis en indikation på att rivningen inte försvårar uppnåendet av målen för skyddet på ett sätt som avses i 1 mom. 2 punkten.

Området där byggnaderna som förlorat största delen av sitt värde är belägna kan variera i storlek. I Finland finns kommuner där utvecklingen av byggnadernas värde har varit negativ under en längre tid redan. Utöver sjunkande priser på fastigheter och byggnader syns fenomenet även på att det är svårt att få finansiering för nödvändiga reparationer av byggnaderna. Även på tillväxtorter sker en differentiering av områden som under de senaste åren bara accelererat. Inom en och samma stadsdel kan det samtidigt finnas delområden där fastigheternas värde har bevarats och å andra sidan delområden där värdet har sjunkit. Det är svårt att fastställa någon kategorisk gräns mellan områdena.

Bestämmelsen i 56 § i bygglagen om förutsättningarna för rivning är en aning kryptisk. Bestämmelsen har inte på något sätt ändrat den nuvarande situationen där förhindrande av rivningslov anknyter till byggnadens skyddsvärden. Och skyddet i sin tur genomförs huvudsakligen med kommunens planläggningsinstrument. Om objektet som ska rivas inte är skyddat och om kommunen inte har någon verklig avsikt att börja skydda objektet kan rivningen i allmänhet inte medföra olägenheter med tanke på planläggningen, genomförandet av en plan eller annan reglering av områdesanvändningen (1 mom. 1 punkten), om då inte NTM-centralen reagerar. Då finns inget verkligt behov av att börja bedöma om ramvillkoren för cirkulär ekonomi i 2 mom. uppfylls, genom vilka 1 mom. 1 punkten åsidosätts. Då det tills vidare saknas tillämpningspraxis för bygglagen verkar det som att undantagsbestämmelsen i 2 mom., som i stort sett åsidosätter kommunens planläggningsmonopol, sällan kommer att användas. Detta beror delvis redan på att rivning i glesbygdsområden sällan kräver tillstånd. I alla situationer som förutsätter rivningslov ska man i vilket fall som helst utreda förutsättningarna för att användbara byggnadsdelar kommer att återanvändas (ByggL 56 § 3 mom.).

Kommunens roll och den dokumenterade viljans betydelse för att skydda objektet med en detaljerad plan framgår av de många beslut som högsta förvaltningsdomstolen fattat om rivningslov. Från de senaste åren kan årsboksavgörandet HFD 2021:185 och årsboksavgörandet HFD 2021:82 som avgjorts i så kallad avdelningsplenum-sammansättning lyftas fram. I avdelningsplenum-avgörandet HFD 2021:185, med omröstningen 5–4, var det fråga om rivning av 18 fabriksbyggnader och konstruktioner, med undantag av kraftverkets tegelskorsten, på Säteri fabriksområde i Valkeakoski som är beläget på ett RKY-område. I den nya landskapsplanen som godkändes 2017 ingick beteckningen RK för områdesavgränsning och relaterad planeringsbestämmelse. Enligt bestämmelsen ska det säkerställas att de riksomfattande betydande värdena för kulturmiljön bevaras i det mer detaljerade byggandet och användningen av området. I generalplaneförslaget som var framlagt 2020 hade byggnaderna och konstruktionerna inte anvisats något skydd. Enligt den allmänna bestämmelsen i förslaget ska områdena med byggda kulturmiljöer av riksintresse beaktas vid mer precis planering av markanvändningen. Från stadens sida uttrycktes tydligt att staden inte hade för avsikt att börja skydda byggnaderna med en detaljplan. Majoriteten av högsta förvaltningsdomstolen drog slutsatsen att det inte fanns något hinder för att bevilja rivningslov på grund av planläggningen. I avgörandet antecknas att ”Kommunen inom ramen för sin prövningsrätt har möjlighet att besluta för vilka områden och inom vilken tidsram detaljplaner utarbetas”. NTM-centralen besvärade sig avseende rivningslovet som beviljats av byggnadsinspektören. NTM-centralen hade inte påbörjat något skydd i enlighet med lagen om skyddande av byggnadsarvet. Majoritetens ståndpunkt påverkades utöver kommunens ovilja att utarbeta en skyddsplan för området även av byggnadernas märkbart försämrade skick (bl.a. på grund av eldsvåda) och svårigheterna att hitta någon användare som hade kunnat underhålla industribyggnaderna i fråga. I fallet HFD 2021:82 ansöktes det om rivningslov för en fritidsbostad och en ekonomibyggnad i Uleåborg. Fritidsbostaden med omkringliggande gård hade i den år 2016 uppdaterade inventeringen på landskapsnivå blivit värderad som ett värdefullt objekt för den byggda kulturmiljön samt nämnts i förteckningen med objekt som bifogats till etapplandskapsplanens planbeskrivning som trädde i kraft 2017. I detaljplanen från 1981 var byggnaderna inte skyddade. Enbart det att staden 2019 hade inlett utarbetandet av en temageneralplan avseende kulturmiljön kunde enligt HFD inte anses påvisa att staden försökt avgöra ärendet om skyddandet av byggnaderna inom rimlig tid. Resultatet var att det inte fanns några hinder för rivning av byggnaderna enligt markanvändnings- och bygglagen.

Enligt markanvändnings- och bygglagen tillämpas förutsättningarna för beviljande av rivningslov även i situationer där byggande i enlighet med bygglovet kräver att en byggnad rivs. Bestämmelser om detta finns i 44 § 2 mom. om förutsättningar för placering på detaljplaneområden. Någon exakt motsvarande bestämmelse finns inte i 45 § i bygglagen som gäller förutsättningarna för placering utanför detaljplaneområden. En förutsättning för placering utanför detaljplaneområden är dock att byggandet inte försvårar bevarandet av särskilda natur- eller kulturmiljövärden (ByggL 45 § 1 mom. 9 punkten). Om beviljandet av bygglov för en ny byggnad utanför ett detaljplaneområde samtidigt innebär rivning av en befintlig byggnad som kan försvåra bevarandet av ovannämnda värden, kan förutsättningarna för bygglov förbli ouppfyllda. I praktiken kan sådana situationer sällan uppstå.

3.4.1 Detaljplanens aktualitet i förhållande till rivningslovet

I 60 § i lagen om områdesanvändning föreskrivs det om detaljplanens aktualitet. Det har inte gjorts några ändringar i sak i jämförelse med gällande lag. Kommunen bör se till att detaljplanerna är aktuella och vid behov vidta åtgärder för att ändra föråldrade detaljplaner. Enligt regeringens proposition om bygglagen kan en detaljplans aktualitet bli föremål för diskussion vid prövningen av rivningslov bland annat på basis av en generell plans styrande effekt eller en inventering av kulturmiljövärdena och man kan befinna sig i en situation där det finns skäl att vidta åtgärder för att revidera en föråldrad detaljplan (RP 139/2022 rd s. 196). I fallet HFD 12.12.2008 t 3237 hade en kulturhistoriskt betydande servicestationsbyggnad anvisats som byggnadsskyddsobjekt i landskapsplanen som fastställdes 2008. Detaljplanen för området, i vilken byggnaden inte hade anvisats skydd, var från 1979. Kommunens skyldighet är att se till att detaljplanerna är aktuella och under dessa omständigheter kan beviljande av rivningslov i detta skede innebära att värdena i den byggda miljön förstörs. Byggnadsnämndens beslut att avslå ansökan om rivningslov sattes i kraft enligt resultatet.

Rättsnormen i lagen om särskilt bedömningsförfarande för detaljplanens aktualitet gäller enligt de förutsättningar och begränsningar som föreskrivs i lagen om beviljande av tillstånd för uppförande av en ny byggnad (OmrAnvL 60 § 2 mom.). Ett särskilt förfarande för bedömningen av aktualiteten kan bli aktuell då bygglov för en ny byggnad innehåller rivning av en befintlig byggnad. Bedömningen kan aktualisera en sådan detaljplan som har varit i kraft över 13 år och som till betydande del fortfarande inte har genomförts och tillstånd ansöks för uppförande av en ny byggnad som är av väsentlig betydelse för områdesanvändningen eller miljöbilden.