Bestämmelserna om ett byggnadsprojektets svårighetsgrad i 101 § i bygglagen är nya. I praktiken har svårighetsklassificeringen hittills följt den uppdelning i fyra nivåer som föreskrivits för projekterings- och arbetsledningsuppgifter och är kopplad till den.

De nya flexibla kriterierna, som uttryckligen reglerar projektens svårighet, bidrar till att fastställa omfattningen av myndighetens proportionella tillsyn. Med hjälp av kriterierna i paragrafens tre separata punkter kan den offentliga byggnadstillsynen samordna sin verksamhet mer målinriktat och rikta sina knappa resurser till kritiska projekt. Mindre riskfyllda objekt kan med stöd av lagen överlåtas åt sådana som tar sig an fler byggprojektet än andra. Projektets omfattning och storlek korrelerar inte alltid med svårighetsgraden. I motiveringarna till lagen konstateras det att ett stort och dyrt objekt kan till sina projekteringslösningar vara enkelt och följa principer som konstaterats vara bra. På motsvarande sätt kan ett litet objekt vara krävande när det innehåller lösningar som inte har prövats förut. Användningsändamålet och hur många som kommer att använda byggnaden påverkar projektets svårighetsgrad. En särställning intar offentliga servicebyggnader, av vilka en del är sådana att användningen av dem inte enbart baserar sig på frivillighet. Även förhållandena på byggplatsen samt skyddsbestämmelser och byggnadshistoriska aspekter påverkar projektets svårighetsgrad.

I 102 § i bygglagen, som gäller myndighetstillsynens omfattning, hänvisas det till den föregående 101 § (Byggprojektets svårighetsgrad). För första gången föreskrivs det på lagnivå att byggnadstillsynsmyndigheten har till uppgift att genom slumpmässiga inspektioner övervaka att de ansvariga aktörerna fullgör sina skyldigheter. Den här bestämmelser är en viktig ny möjlighet, och ålägger myndigheten att rikta sin verksamhet så att den till skillnad från tidigare inte alltid behöver meddela om alla granskningar och besök på byggarbetsplatsen på förhand. I motiveringen till lagen betonas att antalet oanmälda myndighetsinspektioner behöver utvidgas avsevärt i fortsättningen. Avsikten är dock inte att helt avstå från syner av det nuvarande slaget. Genom att bedöma hur krävande ett projekt är kan myndigheten på ett mer målinriktat sätt bedöma när det finns skäl att använda mer offentliga resurser på ett projekt och när det är tydligt att ett projekt klarar sig med de resurser som den som påbörjar projektet har. 

Om myndigheten upptäcker brister eller försummelser antingen i stickprovsinspektioner eller regelbundna inspektioner, måste den också reagera på dem. Genom att ta in ett omnämnande av detta i lagen vill man betona de skyldigheter som ankommer på myndigheten (ByggL 102 § 1 mom.). Om myndigheten låter bli att ingripa i missförhållanden när den upptäcker sådana kan det leda till negativa följder och i värsta fall skadeståndsansvar. Ansvarsfrågor regleras i 8 kap. i bygglagen samt bland annat i skadeståndslagen.

En annan nyhet i lagen är den uttryckliga bestämmelsen enligt vilken byggnadstillsynsmyndigheten inte ansvarar för kvaliteten på byggandet. Bestämmelsen begränsar myndighetens ansvar på så vis att det inte omfattar aspekter där det i princip inte ens handlar om allmänt intresse, utan om att den som påbörjar ett byggprojekt använder eget övervägande och de privatautonoma befogenheter som finns i dennes eget intresseområde. Den offentliga maktens uppgift kan inte vara att tvinga någon till en kvalitetsnivå som överskrider myndighetens bestämmelser mot dennes vilja. Myndigheten ska dock se till att extern granskning och särskilt förfarande används i ett projekt när projektets eller uppgiftens svårighetsgrad förutsätter det (ByggL 102 § 2 mom.).