Begreppet ”svensk språkö” har definierats av forskaren Harry Lönnroth år 2009 i artikeln Det femte landskapet. Lönnroth tänker sig Svenskfinland som fyra traditionella landskap (Nyland, Åboland, Åland, Österbotten) samt språköarna som det femte, om inte geografiskt så åtminstone mentalt. Språköarna hör till Svenskfinland.

Språköarna uppkom i huvudsak på 1700- och 1800-talen. Det var ofta svenskspråkiga tjänstemän som flyttade till finska bruksorter. Dessa nya språköar fick en egen skola, antingen en privat svenskspråkig folkskola eller ett läroverk. På några språköar övertogs den svenskspråkiga undervisningen av kommunen.

I takt med att industrin som förde språket med sig försvann har också svenskan försvunnit från många gamla industriorter.

Tack vare en förnyelse av vår lagstiftning år 1999 har det dock grundats nya språköar under 2000-talet. Idag finns det femton språköar i Finland. Här följer en presentation av dem alla.

Det finns många faktorer som påverkar språköarnas livskraft, till exempel traditionen av svenskspråkig utbildning, närheten till tvåspråkiga områden samt kommunens allmänna tillväxt. Som det framgår av nedanstående tabell är antalet svenskspråkiga inte avgörande för språköns storlek. 

Fakta om språköarna

Bilden nedan illustrerar antalet barn i språködaghemmen tillsammans med antalet elever i språköskolorna, totalt cirka 2600. På vissa språköar ordnas även språkdusch- och språkbadsundervisning och dessa barn/elever finns medräknade i språköns totala barn- och elevunderlag. På nio språköar slutar den svenska skolstigen efter årskurs 6 och fortsätter i en närliggande tvåspråkig kommun. Dessa elever syns inte i denna statistik. Endast på fyra språköar är det möjligt att gå andra stadiet (gymnasiet) på svenska.