Kommunernas säkerhet och beredskap

Till kommunens primära uppgifter hör enligt kommunallagen att främja sina invånares välfärd och sitt områdes livskraft samt tillhandahålla tjänster för sina invånare på ett ekonomiskt, socialt och miljömässigt hållbart sätt. Enligt beredskapslagen ska kommunerna genom beredskapsplaner och förberedelser för verksamhet under undantagsförhållanden samt genom andra åtgärder säkerställa att deras uppgifter kan skötas så väl som möjligt också under undantagsförhållanden.

Det finns ett brett spektrum av hot mot samhället och störningssituationer som kan följa av dem. Gemensamt för sådana situationer är att de alla äger rum på någon kommuns område eller att deras verkningar sträcker sig till kommuninvånarna.

Syftet med beredskap är att kommunen ska kunna fungera så normalt som möjligt trots störningssituationer. Kommunen ska också på förhand överväga hur den kan trygga sina invånares välfärd och tillhandahålla basservice också under undantagsförhållanden. Den allmänna behörigheten ger kommunerna omfattande möjligheter att arbeta för invånarna i olika störningssituationer.

Beredskapen baserar sig på en uppdaterad riskbedömning som beaktar hotmodeller. Till den allmänna processen för beredskap för hot och störningar räknas prognostisering, planering, agerande och respons. Till beredskapsåtgärderna räknas bland annat beredskapsplanering, kontinuitetshantering, förberedelser, utbildning och beredskapsövningar. 

Även förebyggande av brott, olyckor och olyckshändelser samt förbättring av invånarnas trygghetskänsla hör till kommunernas, välfärdsområdenas och de övriga säkerhetsmyndigheternas förebyggande säkerhetsarbete och är ett viktigt inslag såväl i vardagssäkerheten som i den inre säkerheten. I kommunerna har det förebyggande säkerhetsarbetet, dvs. säkerhetsplaneringen, ett nära samband med främjandet av hälsa och välfärd.

Övergripande säkerhet är en samarbetsmodell för beredskap i Finland där myndigheter, näringslivet, organisationer och medborgare samarbetar för att ta hand om samhällets vitala funktioner. Principen och de strategiska skrivningarna i anslutning till den har fastställts i säkerhetsstrategin för samhället, som är ett principbeslut av statsrådet från 2017.

Principen för den övergripande säkerheten innebär att aktörerna delar och analyserar information om säkerheten samt planerar, övar och arbetar tillsammans. Samarbetsmodellen omfattar alla relevanta aktörer från medborgare till myndigheter. Samarbetet grundar sig på lagstadgade uppgifter, samarbetsavtal och säkerhetsstrategin för samhället.

Det övergripande säkerhetsperspektivet omfattar en större helhet än kommunens normala beredskapsplanering. Befolkningens funktionsförmåga, kristålighet och förtroende för myndigheternas verksamhet samt förebyggandet av kriser är frågor som kommunen kan påverka genom egna åtgärder, men som inte direkt anknyter till dess verksamhet som anordnare av samhällets tjänster.

Den övergripande säkerheten innebär att kommunen i sin beredskap ska beakta samarbetet med andra myndigheter, näringslivet, organisationer och kommuninvånare i anslutning till vitala funktioner. En kommunkoncern med god beredskap beaktar beroendeförhållandena mellan olika sektorer och verksamheter, sörjer på förhand för nödvändiga förutsättningar för informationsutbyte mellan olika aktörer, hanterar som en del av kommunikationen beredskapen under olika förhållanden och med olika medel, kan upprätthålla tjänster som är viktiga med tanke på samhällets funktion inom sitt område också vid störningar under normala förhållanden och under undantagsförhållanden samt utvecklar beredskapen på ett övergripande och kontinuerligt sätt som en del av den normala verksamheten i vardagen.

Viktiga myndigheter ur beredskapssynpunkt är bland annat välfärdsområdena (social- och hälsovården, räddningsväsendet), de regionala samarbetsgrupperna för beredskap, regionförvaltningsverken, NTM-centralerna, Polisen, Försvarsmakten, Migrationsverket/förläggningarna, Gränsbevakningsväsendet samt överkommunala myndighetsaktörer såsom miljö- och hälsoskyddet och landsbygdsförvaltningen. Beroende på lokala förhållanden och arrangemang kan olika myndigheters roller ges olika tyngd.

Andra aktörer som är viktiga för kommunerna är offentliga och privata aktörer inom kritisk infrastruktur (vatten, el, energi, datakommunikationsnät, ICT), centrala leverantörer av stödtjänster (mat, ämnen, förnödenheter och material, fastighetsunderhåll, transport och logistik) och andra aktörer inom näringslivet som är särskilt anknutna till försörjningsberedskapen (mat, foder, läkemedel, bränsle, andra förnödenheter) som också är beroende av varandra.

Bland aktörerna inom organisationsfältet och tredje sektorn samarbetar till exempel Finlands Röda Kors, Frivilliga räddningstjänsten (Vapepa), Försvarsutbildningsföreningen (MPK), Finlands Avtalsbrandkårers Förbund (SSPL), församlingarna samt andra lokala föreningar och aktiva grupper med kommunerna i frågor som gäller beredskap, störningssituationer och säkerhet. Till exempel verksamhetsmodellen AVAK, dvs. det regionala beredskapscentret, samlar organisationer och frivilligaktörer för att hjälpa kommunerna i störningssituationer.

I enlighet med principen om övergripande säkerhet är det viktigt att också beakta olika medborgargrupper. Det är till exempel viktigt att kommunikationen under störningssituationer också når invånargrupper med annat modersmål.

Enligt Säkerhetsstrategin för samhället omfattar vitala samhällsfunktioner ledning, internationell verksamhet och EU-verksamhet, försvarsförmåga, den inre säkerheten, ekonomi, infrastruktur och försörjningsberedskap, befolkningens handlingsförmåga, service samt mental kristålighet.

1. Ledning

Ledning är en vital funktion, som ligger till grund för tryggandet av andra funktioner. Ledningsförmågan måste kunna tryggas i samtliga situationer och på alla verksamhetsnivåer. Effektiv hantering av störningssituationer förutsätter nära samarbete mellan ledning, lägesbild och kommunikation.

God ledning förutsätter:
• klart ledningsansvar, rollfördelning mellan aktörerna och beslutsförmåga hos behöriga myndigheter, 
• utformning av en lägesbild (lägesinsikt, bedömning av hur situationen utvecklas),
• kriskommunikation,
• distribution av information och tekniska lösningar som stödjer distributionen,
• kontinuitetshantering av verksamheten och
• samarbete.

2. Internationell verksamhet och EU-verksamhet

Den internationella verksamheten sträcker sig till alla nivåer och sektorer i det finländska samhället. Att möjliggöra internationellt samarbete och bidra till att förebygga kriser är en integrerad del av tryggandet av samhällets övriga vitala funktioner. EU:s säkerhetssamarbete utgör en integrerad del av förvaltningsområdenas säkerhetsplanering.

3. Försvarsförmåga

Finlands självständighet och territoriella integritet tryggas genom att upprätthålla och utveckla en försvarsförmåga som är anpassad till säkerhetsomgivningen. Det främsta syftet med att utveckla och upprätthålla Finlands försvarsförmåga är att skapa en förebyggande tröskel mot användningen av eller hot om militärt våld mot Finland. Vid behov avvärjs militära hot mot Finland genom att militära maktmedel används.

4. Ekonomi, infrastruktur och försörjningsberedskap

Genom att trygga ekonomin, infrastrukturen och försörjningsberedskapen ordnas den finansiering och övriga resurser som behövs för att upprätthålla vitala funktioner. Den inhemska och internationella infrastruktur samt de organisationer, strukturer och processer som är nödvändiga för de vitala funktionerna tryggas.

5. Befolkningens handlingsförmåga och service

Befolkningens handlingsförmåga och välfärd tryggas genom att den centrala basservicen upprätthålls. Den bidrar till att befolkningen kan klara sig på egen hand i samtliga situationer.

Ett fungerande samhälle förutsätter såväl tillräcklig social trygghet som social- och hälsovårdstjänster som tryggas i störningssituationer och under undantagsförhållanden i samhället. I störningssituationer framhävs behovet av brådskande tjänster, eftersom kriser nästan alltid medför patienter och hjälpbehov. Att de centrala utbildningstjänsterna kan fortsätta störningsfritt från småbarnspedagogik till högskolenivå säkerställs också. Kultur- och fritidstjänster upprätthåller medborgarnas mentala uthållighet och hjälper dem att klara av kriser.

Medborgarnas förtroende för de centrala tjänsterna och deras kontinuitet är en viktig sak både i krissituationer och i beredskapen inför dem. 

6. Mental kristålighet

Med mental kristålighet avses individers, sammanslutningars och samhällets samt nationens förmåga att stå emot den mentala press som krissituationer orsakar och klara av effekterna av den. God mental kristålighet underlättar återhämtningen efter kriser.

Finland har strävat efter att bereda sig på eventuella krissituationer också genom lagstiftning. Centrala befogenheter som krävs under undantagsförhållanden har sammanställts i beredskapslagen (1552/2011) och lagen om försvarstillstånd (1083/1991).

Enligt 12 § i beredskapslagen som föreskriver om kommunernas allmänna skyldighet att vidta förberedelser ska statsrådet, statliga förvaltningsmyndigheter, statens självständiga offentligrättsliga inrättningar, övriga statsmyndigheter och statliga affärsverk samt välfärdsområdena och välfärdssammanslutningarna, kommunerna, samkommunerna och kommunernas övriga sammanslutningar genom beredskapsplaner och förberedelser för verksamhet under undantagsförhållanden samt genom andra åtgärder säkerställa att deras uppgifter kan skötas så väl som möjligt också under undantagsförhållanden.

Innehållet i beredskapsskyldigheten är av allmän karaktär och ger kommunerna en bred möjlighet att ordna beredskapen som de vill.

Bestämmelserna i beredskapslagen räcker dock inte som sådana för att täcka alla samhälleliga beredskapsbehov varför flera beredskapsskyldigheter som kompletterar bestämmelsen i beredskapslagen har införts i den sektorspecifika lagstiftningen. Genom beredskapsskyldigheter i speciallagar kompletteras eller preciseras vanligen innehållet i beredskapsskyldigheten i beredskapslagen.  NIS 2.0 direktivet (lagen om hantering av cybersäkerhetsrisker) och CER-direktivet (lagen om skydd av samhällets kritiska infrastruktur och om stärkande av samhällets motståndskraft) träder i kraft 2024 och dessa föreskriver närmare än beredskapsskyldigheten i beredskapslagen om allmänna beredskapsskyldigheter för sektorer och aktörer, varav en del är kommunägda (t.ex. vattenförsörjnings- och energisektorn). Tillämpningsområdet för NIS- och CER-direktiven gäller dock inte kommunerna direkt.

Enligt kommunallagen beslutar kommunfullmäktige om grunderna för den interna kontrollen och riskhanteringen, kommunstyrelsen sörjer för ordnandet av kommunens interna kontroll och riskhantering och dessutom ska kommunens förvaltningsstadga innehålla bestämmelser om ordnandet av den interna kontrollen och riskhanteringen. Beredskapen är en del av kommunens riskhantering.

Enligt 90 § 3 mom. i kommunallagen ska kommunen i sin förvaltningsstadga ge behövliga bestämmelser om ordnandet av förvaltningen och verksamheten, besluts- och förvaltningsförfarandet och fullmäktiges verksamhet under undantagsförhållanden och i störningssituationer under normala förhållanden. I Kommunförbundets mall för förvaltningsstadga har de allmänna bestämmelserna om överföring av befogenheter uppdaterats (kapitel 7).

Andra beredskapsskyldigheter som gäller den kommunala verksamheten fastställs i sektorslagstiftningen. De viktigaste bestämmelserna för kommunerna finns i räddningslagen som tillsammans med beredskapslagen utgör en rättslig referensram för beredskapen för befolkningsskyddet. Lagen om vattentjänster föreskriver om tryggandet av vattentjänstverkets tjänster i störningssituationer under normala förhållanden och under undantagsförhållanden. hälso- och miljöskyddslagarna föreskriver om beredskapsskyldigheter inför störningssituationer som påverkar livsmiljön. Offentlighetslagen och informationshanteringslagen föreskriver bland annat om säker behandling av information och handlingssekretess. Lagen om ordnande av social- och hälsovård förutsätter att välfärdsområdena i samråd med kommunerna inom sitt område skaffar sig beredskap inför störningssituationer inom social- och hälsovården. Lagen om varningsmeddelanden anger vilken myndighet som har rätt att utfärda varningsmeddelanden. Lagen om smittsamma sjukdomar föreskriver om ansvar i fråga om farliga smittsamma sjukdomar.

Utöver beredskapsskyldigheten kan många lagar och förordningar påverka kommunernas beredskap även om de inte anger någon direkt beredskapsskyldighet för kommunen. Kommunens ansvarsområde är omfattande och därför ska lagstiftningen och relaterat ansvar utredas mer detaljerat vid utarbetandet av planer för störningssituationer för en viss verksamhet eller sektor.

Lagstiftning med anknytning till kommunernas beredskap

Delar i beredskapslagen som gäller kommuner

Förflyttning av befolkning och inkvartering – beredskap för räddningsverksamhet, befolkningsskydd och evakuering – sammanställning av olika aktörers lagstadgade ansvar

Bestämmelser om välfärdsområdets beredskap och samarbetsskyldigheten med kommunerna

Beredskapslagen (1552/2011)

Räddningslagen (379/2011)

Lagen om vattentjänster (119/2001) 15 a §

Hälsoskyddslagen (763/1994)

Lagen om varningsmeddelanden (466/2012)

Lagen om offentlighet i myndigheternas verksamhet (621/1999)

Lagen om informationshantering inom den offentliga förvaltningen (906/2019)

Statsrådets förordning om företrädesordning för eldriftsställen som ska ingå i beredskapsplanen (981/2022)

Statsrådets förordning om välfärdsområdenas beredskap för störningssituationer inom social- och hälsovården (308/2023)

Statsrådets förordning om innehållet i och beredningen av samarbetsavtal mellan välfärdsområden (309/2023)

Principbeslut och redogörelser

Också statsrådets principbeslut och redogörelser samt olika säkerhetsmyndigheters översikter definierar samhällets och samtidigt kommunernas beredskap även om de inte är rättsligt förpliktande.  De viktigaste av dessa är säkerhetsstrategin för samhället, den nationella riskbedömningen, de regionala riskbedömningarna, statsrådets beslut om målen med försörjningsberedskapen, redogörelsen om förändringarna i den säkerhetspolitiska miljön 2022 och skyddspolisens och andra myndigheters årliga översikter över förändringarna i den säkerhetspolitiska miljön. En regelbunden lägesbild delas även i cybersäkerhetscentrets översikter, såsom det månatliga cybervädret. 

Strategier, säkerhetsredogörelser och andra principbeslut

Säkerhetsstrategi för samhället

Nationell riskbedömning 2023

Regionala riskbedömningar (Tuovi-portalen)

Statsrådets beslut om målen med försörjningsberedskapen 2018

Redogörelse om förändringarna i den säkerhetspolitiska miljön

Skyddspolisen – Översikt av den nationella säkerheten (årligen)

Skyddspolisens nyheter och pressmeddelanden

Enligt 12 § i beredskapslagen ska kommunen säkerställa att dess uppgifter kan skötas så väl som möjligt också under undantagsförhållanden. Skyldigheten innebär att kommunen under undantagsförhållanden ska ha beredskap att utföra uppgifter som eventuellt anvisas kommunen, som till exempel reglering av detaljhandeln, byggandet eller bostadsbeståndet, samt befolkningsskydd. Här följer en mer ingående granskning av bestämmelserna som gäller kommunerna och ibruktagandet av beredskapslagen.

Beredskapslagen kan tas i bruk vid undantagsförhållanden som anges i 3 § i lagen.

3 § (8.7.2022/706)

Definition av undantagsförhållanden

Som undantagsförhållanden enligt denna lag anses

1) ett mot Finland riktat väpnat angrepp eller annat så allvarligt angrepp att det kan jämställas med ett väpnat angrepp och förhållandena omedelbart efter angreppet,
2) ett mot Finland riktat avsevärt hot om väpnat angrepp eller om annat så allvarligt angrepp att det kan jämställas med ett väpnat angrepp, om befogenheter enligt denna lag måste tas i bruk omedelbart för att avvärja verkningarna av hotet,
3) sådana synnerligen allvarliga händelser eller hot mot befolkningens försörjning eller mot grunderna för landets näringsliv som innebär en väsentlig risk för samhällets vitala funktioner,
4) en synnerligen allvarlig storolycka och förhållandena omedelbart efter den,
5) en pandemi som till sina verkningar kan jämföras med en synnerligen allvarlig storolycka, samt
6) sådant hot eller sådan verksamhet eller händelse mot eller sådana sammantagna konsekvenser av dessa för
a) det allmännas beslutsförmåga,
b) gränssäkerheten eller den allmänna ordningen och säkerheten,
c) tillgången till nödvändiga tjänster inom social- och hälsovården eller räddningsväsendet,
d) tillgången till energi, vatten, livsmedel, läkemedel eller andra nödvändiga nyttigheter,
e) tillgången till nödvändiga betalnings- och värdepapperstjänster,
f) funktionen hos samhällets kritiska trafiksystem, eller
g) funktionen hos informations- och kommunikationstekniska tjänster eller informationssystem som upprätthåller de funktioner som avses i underpunkterna a–f, som väsentligt och i stor skala hindrar eller lamslår nödvändiga samhällsfunktioner eller som på något annat till allvarlighetsgraden jämförbart sätt synnerligen allvarligt och väsentligt äventyrar samhällets funktionsförmåga eller befolkningens livsbetingelser.

Beslutet att ta i bruk beredskapslagen fattas genom en förordning om ibruktagning enligt 6 §, ifall statsrådet i samverkan med republikens president konstaterar att undantagsförhållanden råder. Ibruktagningsförordningen ska omedelbart föreläggas riksdagen. Riksdagen beslutar om förordningen får förbli i kraft eller om den ska upphävas helt eller delvis samt om den är i kraft den föreskrivna tiden eller en kortare tid än vad som föreskrivits.

Skyldigheten att vidta förberedelser enligt 12 § i beredskapslagen förutsätter att kommunen säkerställer att dess uppgifter kan skötas så väl som möjligt också under undantagsförhållanden. Kommunen ska alltså i sin beredskap beakta också de uppgifter som enligt beredskapslagen eventuellt anvisas kommunen vid undantagsförhållanden.

Enligt 13 § leds och övervakas förberedelserna av statsrådet samt av varje ministerium inom sitt ansvarsområde. Störningar i samhället ska alltid i första hand hanteras med myndigheternas ordinarie befogenheter. Tillämpningen av lagstiftningen för normala förhållanden upphör inte vid ibruktagning av beredskapslagstiftningens befogenheter.

Beredskapslagens bestämmelser om befogenheter som gäller kommunerna

31 § Styrning och reglering av gårdsbrukets primärproduktion (den kommunala myndigheten för landsbygdsnäringarna beviljar inköpstillstånd)

32 § Reglering av detaljhandeln (inköpstillstånd, administration och ransonering)

I 36–39 § ingår bestämmelser som gäller de kommuner som har elbolag eller elaffärsverksamhet.

40 § Begränsning av användningen av fjärrvärme (uppvärmning av offentliga lokaler och övervakning av efterlevnaden av begränsningar)

44 § Tryggande av vattentillgången (utanför vattentjänstverkets eget verksamhetsområde)

46–50 § Reglering av byggande och byggprodukter (byggnadsinspektören har mer omfattande uppgifter som tillsynsmyndighet, beviljande av tillstånd att köpa byggnadsmaterial)

51–55 § Reglering av bostadsbeståndet (kommunen som regleringsmyndighet, till exempel om det behövs bostäder för evakuerade eller andra lokaler genom myndighetsbeslut)

70 § Användningstillstånd för flytande bränsle (kommunen beviljas tillstånd att använda bränsle. För beviljandet av tillstånd ska de nödvändiga motorfordonen antecknas i närings-, trafik- och miljöcentralens förteckning över reservering av fordon för undantagsförhållanden.)

88 § Kommunen kan avstå från ansvaret att ordna småbarnspedagogik enligt lagen om småbarnspedagogik (540/2018) om barnets föräldrar eller andra vårdnadshavare kan ordna vården av barnen på annat sätt.

91 § Arbetsförmedlingstvång (arbetsförmedlingen blir kommunernas uppgift när arbetskraftsservicen överförs till kommunerna.)

93 § Avvikelser från anställningsvillkorens bestämmelser om arbetstider och semester tillåts tillfälligt.

95 och 96 §  Arbetspliktiga (kan inverka på kommunens egna arrangemang) 

106 § Förvaltningsmyndigheternas kommunikation under undantagsförhållanden (skyldighet att publicera meddelanden från Statens kommunikationscentral).

108 § Kommunalförvaltning (fullmäktige kan sammankallas omedelbart eller befogenheter kan överföras till kommunstyrelsen)

109 § Undervisning och utbildning (undervisningen kan avbrytas eller förflyttas till annan ort för högst tre månader, skyldigheterna att ordna undervisning och annan verksamhet samt måltids- och transportförmåner och inkvartering begränsas)

16 kap. Den militära försvarsberedskapen (kommunen kan åläggas att i försvarsmaktens besittning överlåta egendom eller varor eller att tillhandahålla försvarsmakten bespisnings-, inkvarterings-, verkstads-, underhålls- och byggnadstjänster samt andra motsvarande tjänster)

118 § Begränsningar i rörelsefriheten och vistelsebegränsningar (rätten att vistas eller röra sig på ett visst område i kommunen kan begränsas)

119 § Skyldighet att överlåta områden och utrymmen som behövs för befolkningsskyddet (kommunen kan vara skyldig att överlåta lokaler för befolkningsskyddet)

120 § Specialarrangemang inom räddningsväsendet och befolkningsskyddet (kommuner och välfärdsområden inrättar ledningscentraler samt befolkningsskyddsformationer för släcknings-, räddnings-, förstahjälps-, underhålls-, röjnings- och rengöringsuppgifter samt för andra jämförbara uppgifter som är nödvändiga för att skydda befolkningen)

122 § Ordnande av försörjning av förflyttad befolkning (kommunen kan genom sitt beslut ålägga någon att ordna bespisning, inkvartering och annat underhåll av förflyttad befolkning) 

1. Räddningsväsendet leder räddningsverksamheten och beredskapen i samband med den

Räddningsväsendet ansvarar för ledningen av räddningsverksamheten (34 § i räddningslagen), planeringen av räddningsverksamheten (46 § i räddningslagen) samt för ledningen av utarbetandet av befolkningsskyddsplaner och samordningen av dem (65 § i räddningslagen). Välfärdsområdets räddningsmyndighet och inrikesministeriets räddningsmyndighet har rätt att verkställa utrymning (36 § i räddningslagen). 

Med utrymning avses brådskande evakuering av människor och egendom som sker på beslut av räddningsmyndigheten på grund av eldsvåda eller någon annan olycka eller av överhängande risk för dessa. En utrymning verkställs under normala förhållanden med de befogenheter som anges i räddningslagen.
 

2. Kommunernas, välfärdsområdenas och statens myndigheter deltar i planeringen och stödjandet av räddningsverksamheten i enlighet med sitt uppgiftsområde och sin inbördes arbetsfördelning

Kommunernas myndigheter är, liksom de övriga myndigheterna, skyldiga att under räddningsverkets ledning delta i planeringen av räddningsverksamheten och att vid olyckor och tillbud handla så att räddningsverksamheten kan skötas effektivt (46 § i räddningslagen). De ämbetsverk, inrättningar och affärsverk som ansvarar för statens olika verksamhetsområden samt de ämbetsverk, inrättningar och affärsverk som ansvarar för välfärdsområdets, kommunens och samkommuners olika verksamhetsområden ska förbereda sig för och delta i räddningsverksamheten i enlighet med sina uppgiftsområden, sin inbördes uppgiftsfördelning och lagstiftningen om dem.

Räddningslagen ålägger kommunerna ansvar även i fråga om släckvatten (30 § i räddningslagen) och i fråga om efterbehandling av oljeskador (111 a § i räddningslagen). Bestämmelser om register över beredskapsuppgifter finns i 92 § i räddningslagen.

3. Samarbete vid befolkningsskyddsberedskap

I 65 § i räddningslagen föreskrivs att befolkningsskyddsuppgifter som statliga och kommunala myndigheter, välfärdsområdesmyndigheter, inrättningar och affärsverk samt andra offentliga samfund har ansvar för, samt beredskap för sådana uppgifter, ingår i tjänsteåliggandena för deras tjänsteinnehavare och befattningshavare och i arbetsuppgifterna för deras anställda i arbetsavtalsförhållande. Detsamma gäller deltagande i utbildning som behövs för dessa uppgifter. Varje myndighet ska anslå och utbilda den personal som den behöver för befolkningsskyddsuppgifter.

Myndigheterna inom räddningsväsendet ska sörja för samordningen av den verksamhet och de planer som krävs för de befolkningsskyddsuppgifter som de ansvarar för.

Myndigheter, inrättningar och affärsverk som är skyldiga att upprätta beredskap för befolkningsskyddet är skyldiga att under räddningsverkets ledning och i samverkan göra upp behövliga planer för skötseln av sina uppgifter inom befolkningsskyddet. Räddningsverket ska lämnas utredningar om de resurser som är tillgängliga för befolkningsskyddet.

Närmare bestämmelser om samarbete och planer för befolkningsskyddsberedskap kan utfärdas genom förordning av statsrådet.
 

Enligt 120 § i beredskapslagen ska räddningsmyndigheterna, välfärdsområdena och kommunerna i syfte att skydda befolkningen och effektivisera ledandet av befolkningsskyddet under undantagsförhållanden, inrätta ledningscentraler och befolkningsskyddsformationer för släcknings-, räddnings-, förstahjälps-, underhålls-, röjnings- och rengöringsuppgifter, samt för andra jämförbara uppgifter som är nödvändiga för att skydda befolkningen. 

4. Personal till befolkningsskyddet

I 65 § i räddningslagen föreskrivs att befolkningsskyddsuppgifter som statliga och kommunala myndigheter, välfärdsområdesmyndigheter, inrättningar och affärsverk samt andra offentliga samfund har ansvar för, samt beredskap för sådana uppgifter, ingår i tjänsteåliggandena för deras tjänsteinnehavare och befattningshavare och i arbetsuppgifterna för deras anställda i arbetsavtalsförhållande.

I enlighet med 116 § i beredskapslagen kan medborgare ges befolkningsskyddsuppgifter.

Enligt 14 kap. i beredskapslagen (Arbetsplikt) kan medborgare också ges uppgifter inom försvaret, skyddet av befolkningen, dess nödvändiga hälso- och sjukvård eller minimiförsörjning eller för att säkerställa en produktion som är särskilt viktig för försörjningsberedskapen.

Alla ansvariga aktörer bör anslå och utbilda personal till uppgifter inom befolkningsskyddet.

5. Hjälp med transporter 

Myndigheter som ansvarar för trafik- och kommunikationsfrågor ska sköta samarbetsfrågorna när det gäller användning av trafikleder och ordnande av transporter vid sådan förflyttning av befolkning som avses i 121 § i beredskapslagen (65 § i räddningslagen)

6. I beredskapslagen bestäms om skyldighet att överlåta egendom bland annat för inkvartering samt om befogenheter

Försvarsmakten

I 113 § i beredskapslagen står det att för höjande eller upprätthållande av den militära försvarsberedskapen under undantagsförhållanden som avses i 3 § 1 och 2 punkten är varje ägare och innehavare av jord- eller vattenområden, byggnader eller rum eller lagerutrymmen skyldig att överlåta dessa i försvarsmaktens eller kommunikationsministeriets besittning. Försvarsmakten fattar beslut om överlåtelse av besittningen till försvarsmakten och kommunikationsministeriet om överlåtelse av besittningen till kommunikationsministeriet. Genom förordning av statsrådet föreskrivs i vilka kommuner befogenheterna kan utövas.

Räddningsmyndigheten

Räddningsmyndigheten kan enligt 119 § i beredskapslagen genom sitt beslut ålägga ägaren och innehavaren av ett jord- eller vattenområde att överlåta sin fastighet med byggnader och andra rum och lager i räddningsmyndighetens besittning.

Kommunen

Kommunen kan enligt 122 § i beredskapslagen genom sitt beslut ålägga en enskild person, ett företag, en sammanslutning eller en inrättning att överlåta sådan egendom som är nödvändig för ordnande av inkvartering, bespisning och annan försörjning av förflyttad befolkning samt rum för tillfällig inkvartering av förflyttad befolkning.

Migrationsverket

Migrationsverket kan för att trygga tillräckliga lokaler för ordnandet av mottagningstjänster under undantagsförhållanden genom sitt beslut ålägga ägaren eller innehavaren av en byggnad eller lägenhet som lämpar sig för gemensam inkvartering av minst 30 personer att ställa byggnaden eller lägenheten till Migrationsverkets förfogande. Bestämmelse om i vilka kommuner befogenheterna kan utövas utfärdas genom förordning av statsrådet (Beredskapslagen 122 b §).

Reglering av bostadsbeståndets användning

För underlättande av bostadssituationen under undantagsförhållanden som avses i 3 § 1, 2 och 4 punkten är en bostadsägare skyldig att till myndigheten som reglerar bostadsbeståndet anmäla en uthyrningsbostad för att en hyresgäst ska kunna anvisas.

När det gäller reglering av bostadsbeståndet föreskrivs det i 51 § i beredskapslagen att den kommun på vars område bostadsbeståndets användning regleras enligt 52 eller 53 § ger åtgärderna i uppdrag åt något av sina organ eller tillsätter ett särskilt organ för detta (myndighet som reglerar bostadsbeståndet).
 

7. Brådskande social- och hälsovård och tillfällig inkvartering sköts av social- och hälsovårdsmyndigheterna

Brådskande social- och hälsovård ska ordnas för alla som vistas inom välfärdsområdena (50 § i hälso- och sjukvårdslagen, 12 § i socialvårdslagen). 

Alla som vistas i ett välfärdsområde har rätt att i brådskande fall få socialservice som baserar sig på hans eller hennes individuella behov, så att hans eller hennes rätt till nödvändig omsorg och försörjning inte äventyras. I andra än brådskande fall har en person rätt att få tillräckliga socialvårdstjänster av det välfärdsområde inom vars område personen har sin hemkommun enligt lagen om hemkommun (201/1994), om inte något annat föreskrivs i lag (12 § i socialvårdslagen).

Tillfälligt boende ordnas för personer som av särskilda skäl behöver kortvarig, brådskande hjälp av välfärdsområdet med att ordna boende (21 § i socialvårdslagen).

Social- och hälsovårdsmyndigheterna och inrättningarna inom förvaltningsområdet i fråga ska ordna prehospital akutsjukvård och svara för psykosocialt stöd samt underhåll och inkvartering av dem som råkat i nöd på grund av en olycka (46 § 1 mom. punkt 5 i räddningslagen). 

Social- och hälsovårdsmyndigheterna och inrättningarna inom förvaltningsområdet i fråga ska ordna prehospital akutsjukvård och svara för psykosocialt stöd samt inkvartering, bespisning och annan försörjning av befolkning som förflyttats med stöd av 121 § i beredskapslagen och tillfällig inkvartering av förflyttad befolkning i enlighet med den arbetsfördelning som fastställts i författningarna om dem (65 § 4 mom. 2 punkten i räddningslagen). 

8. Migrationsverket ansvarar för mottagningsverksamheten och beredskapen inför massinvandring

Migrationsverket sköter styrningen och planeringen samt övervakningen av mottagningsverksamheten och hjälpsystemet i praktiken (8 § i mottagningslagen).

Migrationsverket svarar för driften av statliga förläggningar och flyktingslussar samt beslutar om inrättande och nedläggning av dem och om deras verksamhetsställen (9 § i mottagningslagen).

Migrationsverket avtalar om inrättande och nedläggning av förläggningar och flyktingslussar och om deras verksamhetsställen med kommuner, samkommuner, andra offentligrättsliga samfund eller privata sammanslutningar eller stiftelser (10 § i mottagningslagen).

Om ett så stort antal utlänningar som avses i 109 eller 133 § i utlänningslagen kommer till Finland att de inte kan placeras på förläggningarna eller det inte är möjligt att klarlägga förutsättningarna för inresa och registrera invandrarna vid sedvanligt förfarande, ska mottagningstjänsterna ordnas på flyktingslussar. Avsikten är att inkvartering på flyktingslussar ska vara kortvarig. Den som inkvarteras på en flyktingsluss får de nyttigheter som behövs för den oundgängliga försörjningen (12 § i mottagningslagen).

I en situation med massinvandring svarar Migrationsverket för beredskapen för att ordna mottagande av personer som söker internationellt skydd eller får tillfälligt skydd. Migrationsverket utarbetar en nationell beredskapsplan för massinvandring och styr andra myndigheters och aktörers beredskap för att ordna mottagandet. (12 § i mottagningslagen)

Migrationsverket utför sina i 2 mom. avsedda uppgifter och vidtar andra behövliga åtgärder i samarbete med andra myndigheter och med de aktörer som avses i 10 § 1 mom. (12 § i mottagningslagen).

9. Ersättningar

Räddningsverket ska betala full ersättning för egendom som tas i bruk och ersätta skador på egendomen (36 § i räddningslagen).

Bestämmelser om ersättning för skador vid överlåtelse av ägande- eller nyttjanderätt finns i 128 § i beredskapslagen. Ersättningen baserar sig på den skada som uppstått.

Det finns inga särskilda bestämmelser om lagstadgade ersättningar för de kostnader som beredskapen medför. Varje aktör svarar för kostnaderna vid sidan av sina egna funktioner.

10. Välfärdsområdet och kommunen avtalar om samarbete

Välfärdsområdet och kommunerna inom dess område ska åtminstone för varje fullmäktigeperiod förhandla om samarbetet, målen och arbetsfördelningen vid skötseln av sina uppgifter. Vid förhandlingarna kan det avtalas åtminstone om de samarbetsstrukturer och verksamhetsmodeller samt den kommunikation som samarbetet kräver. (14 § i lagen om välfärdsområden). 

Vid förhandlingarna är det också nödvändigt att avtala om det praktiska fullgörandet av de lagstadgade beredskapsskyldigheterna i anslutning till räddningsverksamheten och befolkningsskyddet.

11. Rekommendationer för beredskapsåtgärder och ansvarsfördelning inom räddningsverksamhet och befolkningsskydd

Välfärdsområdets räddningsverk leder utarbetandet av planer för räddningsverksamheten och befolkningsskyddet samt samordningen av planerna. Lagen förutsätter att planerna utarbetas i samarbete mellan dem som är skyldiga att göra det, och därför skulle det vara nödvändigt att samordna utarbetandet av planerna i en regional samarbetsgrupp där alla parter är representerade.

Ansvaret för inkvartering, bespisning och annan försörjning av evakuerade och för tillfällig inkvartering av befolkning som förflyttats samt för eventuella andra brådskande social- och hälsovårdsåtgärder ankommer på social- och hälsovårdsmyndigheterna inom välfärdsområdet. 

Det naturligaste är att kommunerna skulle ha ansvaret för att ordna lokaler för inkvarteringsverksamheten samt stödtjänster i anslutning till lokalerna, såsom vatten-, el- och värmeförsörjning, avfallshantering och underhåll av utomhusområden. Det bör också beaktas att kommunerna har ansvar för att ordna tjänster (t.ex. grundläggande utbildning) beroende på vistelsetidens längd och situationen.

Vid evakueringsövningar har det ibland framkommit att det finns en brist på grundläggande inkvarteringsutrustning. Ansvaret för utrustningen ligger i princip hos den myndighet som ansvarar för inkvarteringen, dvs. social- och hälsovården i välfärdsområdena. Den utrustning som anskaffas regionalt står till förfogande utan platsbundenhet, vilket betyder att det inte är ändamålsenligt att kommunerna skaffar utrustning enbart för ändamål som motsvarar behovet vid evakuering. På en del platser har kommunen redan tillgång till faciliteter som är bundna till en viss lokal (t.ex. lägergårdar), vilket givetvis gör det ändamålsenligt att använda dem även för evakueringsbehov. Det ska dessutom beaktas att evakuerade personer också kan placeras i andra lokaler än de som kommunen äger och att den som ansvarar för inkvarteringen i sista hand ansvarar för valet av placeringsplats. Då det gäller inkvarteringen av personer som förflyttats är det viktigt att kommunerna och välfärdsområdena som en del av de gemensamma beredskapsåtgärderna tillräckligt grundligt går igenom ansvarsområdenas kontaktytor.

I fråga om befolkningsskyddsformationerna ligger ansvaret hos en bredare grupp av aktörer. Befolkningsskyddsplanerna ska trots allt utarbetas under räddningsväsendets ledning och tillsammans med de olika aktörerna. En uppdatering av befolkningsskyddsplanerna och gemensamma övningar främjar uppkomsten av en naturlig kontaktyta inom beredskapen mellan kommuner, välfärdsområden och andra aktörer vid förändringssituationer och stärker nätverket mellan aktörerna i varje välfärdsområde. Samtidigt skulle det också framgå om det i de befintliga planerna eventuellt finns brister och andra utvecklingsbehov på regional nivå.

Sammandrag av de viktigaste beredskapsskyldigheterna i lagstiftningen om välfärdsområden

1. Välfärdsområdena har beredskapsskyldighet. (150 § i lagen om välfärdsområden)
2. Statsrådet fastställer vart fjärde år riksomfattande mål för beredskap på regional och nationell nivå inom social- och hälsovården och räddningsväsendet. (22 § i lagen om ordnande av social- och hälsovård, 8 § i lagen om ordnande av räddningsväsendet)
3. Ett välfärdsområde ska i samråd med kommunerna inom sitt område och de andra välfärdsområdena i samarbetsområdet för social- och hälsovården genom beredskapsplaner och andra åtgärder i förväg skaffa sig beredskap inför störningssituationer och undantagsförhållanden. (50 § i lagen om ordnande av social- och hälsovård)
4. Med avseende på denna beredskap ska välfärdsområdet se till att tjänsternas kontinuitet säkerställs även när de skaffas hos privata tjänsteproducenter. (50 § i lagen om ordnande av social- och hälsovård)
5. De välfärdsområden som är huvudmän för universitetssjukhus samt HUS-sammanslutningen ska för att upprätta och upprätthålla en lägesbild för samarbetsområdet ha ett beredskapscenter för social- och hälsovården. (51 § i lagen om ordnande av social- och hälsovård)
6. Välfärdsområdets koncerndirektiv ska innehålla bestämmelser om beredskapsplanering. (49 § i lagen om välfärdsområden)
7. Välfärdsområdet ska beakta beredskapsfrågor i sina upphandlingskontrakt. (15 § i lagen om ordnande av social- och hälsovård)
8. Välfärdsområdet har rätt att få handräckning av myndigheterna. (53 § i lagen om ordnande av social- och hälsovård)
9. Statliga ersättningar för att upprätthålla beredskapen och hantera störningssituationer. (52 § i lagen om ordnande av social- och hälsovård)
10. Välfärdsområdena är skyldiga att främja hälsa och välfärd i samarbete med kommunerna i sitt område, sätta upp strategiska mål för främjandet av hälsa och välfärd, följa levnadsförhållandena för invånarna i området, årligen rapportera till välfärdsområdesfullmäktige samt samarbeta med andra offentliga aktörer, privata företag och allmännyttiga samfund. (7 § i lagen om ordnande av social- och hälsovård)

Lagen om välfärdsområden

49 § Verksamhet i välfärdsområdets dottersammanslutningar och koncerndirektiv

Koncerndirektivet ska innehålla behövliga bestämmelser åtminstone om

2) ordnandet av koncernövervakningen, rapporteringen och riskhanteringen,

8) välfärdsområdeskoncernens beredskapsplanering, beredskap och samordningen av dem inom välfärdsområdeskoncernen.

132 § Undantag från bolagiseringsskyldigheten

Trots bolagiseringsskyldigheten får välfärdsområdet sköta uppgifter enligt 131 § som egen verksamhet, om det är fråga om

6) verksamhet som direkt anknyter till skyldigheten att förbereda sig för undantagsförhållanden som avses i beredskapslagen (1552/2011).

150 § Beredskap för störningar och undantagsförhållanden

Välfärdsområdet ska med beredskapsplaner och förberedelser för verksamhet i störningssituationer och under undantagsförhållanden samt genom andra åtgärder se till att dess verksamhet fortsätter så störningsfritt som möjligt vid störningar under normala förhållanden samt under undantagsförhållanden.

Lagen om ordnande av social- och hälsovård

15 § Avtalsvillkor för tjänster som skaffas och beredskap när avtalet upphör

När ett välfärdsområde skaffar tjänster på basis av avtal på det sätt som avses i 12 § ska välfärdsområdet säkerställa att det kan uppfylla sitt ansvar enligt 8 § och sörja för kontinuiteten i tjänsterna så länge avtalet är i kraft och när avtalet upphör att gälla och även vid eventuella avtalsbrott eller störningar i avtalets fullgörande och andra störningssituationer eller undantagsförhållanden.

5) beredskapen och hanteringen av verksamhetens kontinuitet i störningssituationer och under undantagsförhållanden,

8) beredskapen och hanteringen av verksamhetens kontinuitet när avtalet upphör att gälla och vid avtalsbrott och störningar i avtalets fullgörande.

22 § Riksomfattande mål för ordnandet av social- och hälsovård

Statsrådet fastställer vart fjärde år riksomfattande strategiska mål för ordnandet av en jämlik, högklassig och kostnadsnyttoeffektiv social- och hälsovård (riksomfattande mål för social- och hälsovården). Målen ska basera sig på social- och hälsovårdsministeriets i 31 § avsedda redogörelse och eventuella andra uppföljningsdata som avser befolkningens hälsa och välfärd och social- och hälsovårdens verksamhet och ekonomi. I målen ska hänsyn dessutom tas till statsrådets finanspolitiska mål för den offentliga ekonomin.

De riksomfattande målen för social- och hälsovården ska omfatta

7) mål för att genomföra beredskap och förberedelser på regional och nationell nivå.

36 § Samarbetsavtal mellan välfärdsområden

De välfärdsområden som hör till samma samarbetsområde för social- och hälsovården ska för varje fullmäktigeperiod ingå ett samarbetsavtal. Syftet med samarbetsavtalet är att säkerställa arbetsfördelningen, samarbetet och samordningen mellan de välfärdsområden som ingår i samarbetsområdet till den del detta behövs för skötseln av välfärdsområdenas lagstadgade uppgifter och för tryggandet av kostnadsnyttoeffektiviteten i social- och hälsovården.

Samarbetet ska främja kostnadsnyttoeffektiviteten, produktiviteten, kvaliteten, klient- och patientsäkerheten, ändamålsenligheten, jämlik tillgång, språkliga rättigheter samt fungerande servicekedjor och servicehelheter i social- och hälsovården. Genom samarbetsavtalet ska det dessutom säkerställas att en verksamhetsenhet som tillhandahåller social- och hälsovård med stöd av avtalet har tillräckliga ekonomiska och personella resurser samt tillräcklig kompetens för att sköta uppgiften.

Med beaktande av vad som föreskrivs om saken i denna lag och annanstans, bestäms i samarbetsavtalet arbetsfördelningen, samarbetet och samordningen mellan välfärdsområdena

10) vid skapande av beredskap för störningssituationer och undantagsförhållanden och vid ordnandet av verksamheten vid det beredskapscenter som avses i 51 § 2 mom.,

37 § Beredning av samarbetsavtalet och uppföljning av dess fullgörande

Vad gäller de uppgifter enligt 36 § 3 mom. 10 punkten som avser förberedelser och beredskap bereds samarbetsavtalet i samarbete med social- och hälsovårdsministeriet.

7 kap. Beredskap och förberedelser

50 § Beredskap för störningar och undantagsförhållanden

Ett välfärdsområde ska i samråd med kommunerna inom sitt område och de andra välfärdsområdena i samarbetsområdet för social- och hälsovården genom beredskapsplaner och andra åtgärder i förväg skaffa sig beredskap inför störningssituationer och undantagsförhållanden.

Med avseende på denna beredskap ska välfärdsområdet se till att tjänsternas kontinuitet säkerställs även när de skaffas hos privata tjänsteproducenter.

Vad som i denna paragraf föreskrivs om välfärdsområden tillämpas också på HUS-sammanslutningen till den del den ordnar hälso- och sjukvård. Dessutom samordnar HUS-sammanslutningen inom Nylands område HUS-sammanslutningens och välfärdsområdenas beredskap i samverkan med välfärdsområdena och kommunerna i Nyland och med de andra välfärdsområdena i sitt samarbetsområde för social- och hälsovården.

Närmare bestämmelser om beredskap för störningar kan utfärdas genom förordning av statsrådet.

51 § Beredskapen i samarbetsområdena för social- och hälsovården

De välfärdsområden som är huvudmän för universitetssjukhus samt HUS-sammanslutningen ska styra beredskapsplaneringen för social- och hälsovården i sina samarbetsområden för social- och hälsovården i enlighet med enhetliga riksomfattande principer. För denna uppgift har de oberoende av sekretessbestämmelserna rätt att av aktörerna inom social- och hälsovården i samarbetsområdet få de uppgifter som är nödvändiga vid styrningen av beredskapsplaneringen. De uppgifter som lämnas ut får inte innehålla personuppgifter.

De välfärdsområden som är huvudmän för universitetssjukhus samt HUS-sammanslutningen ska för att upprätta och upprätthålla en lägesbild för samarbetsområdet ha ett beredskapscenter för social- och hälsovården. Beredskapscentret för social- och hälsovården har till uppgift att inom sitt samarbetsområde

1) sammanställa och analysera information om störningssituationer och risken för sådana inom social- och hälsovården,

2) upprätta och upprätthålla en lägesbild som beskriver beredskapen i servicesystemet för social- och hälsovården och innehåller uppgifter om hur servicesystemet fungerar och hur hårt det belastas, vilka personal- och materialresurser som finns att tillgå och hur stödtjänsterna fungerar,

3) trots sekretessbestämmelserna göra de lägesbildsuppgifter som avses i 1 och 2 punkten tillgängliga för välfärdsområdena i samarbetsområdet och regionförvaltningsverken för skötseln av deras uppgifter,

4) trots sekretessbestämmelserna göra de lägesbildsuppgifter som avses i 1 och 2 punkten tillgängliga för övriga beredskapscenter för social- och hälsovården och för social- och hälsovårdsministeriet för skapandet av en riksomfattande lägesbild.

Social- och hälsovårdsministeriet får bestämma om den inbördes arbetsfördelningen mellan de välfärdsområden som är huvudmän för universitetssjukhus och HUS-sammanslutningen vad gäller beredskapscentrens uppgifter.

Beredskapscentret har oberoende av sekretessbestämmelserna rätt att av välfärdsområdena i sitt samarbetsområde få de för skötseln av centrets uppgifter nödvändiga uppgifter som beskriver hur servicesystemet fungerar och hur hårt det belastas, vilka personal- och materialresurser som finns att tillgå och hur stödtjänsterna fungerar. Om social- och hälsovårdsministeriet har bestämt om den arbetsfördelning som avses i 3 mom. hör dock rätten till information till det beredskapscenter som social- och hälsovårdsministeriet utsett att sköta uppgiften. De uppgifter som lämnas ut får inte innehålla personuppgifter.

Social- och hälsovårdsministeriet utarbetar i samarbete med beredskapscentren en riksomfattande lägesbild för social- och hälsovården. Social- och hälsovårdsministeriet har rätt att av beredskapscentren oberoende av sekretessbestämmelserna få de lägesbildsuppgifter som avses i 2 mom. 1 och 2 punkten för att styra social- och hälsovården i störningssituationer under normala förhållanden samt under undantagsförhållanden. De uppgifter som lämnas ut får inte innehålla personuppgifter.

I störningssituationer som rör två eller flera välfärdsområden eller HUS-sammanslutningen och ett eller flera välfärdsområden kan social- och hälsovårdsministeriet utse ett av dem eller HUS-sammanslutningen, när störningssituationen gäller den, att leda och samordna hanteringen av situationen inom social- och hälsovården. I särskilt betydande störningssituationer kan social- och hälsovårdsministeriet ta över ansvaret för ledningen och samordningen av social- och hälsovården.

52 § Statliga ersättningar för att upprätthålla beredskapen och hantera störningssituationer

Staten kan medverka i utvecklandet och upprätthållandet av den riksomfattande och regionala beredskap och de riksomfattande och regionala förberedelser som behövs inom social- och hälsovården genom att till den aktör som social- och hälsovårdsministeriet har utsett och bemyndigat betala ersättning för skötseln av en särskild uppgift.

Staten kan medverka i hanteringen av exceptionella störningssituationer genom att finansiera verksamhet som det av särskilda skäl är ändamålsenligt att ersätta av statsmedel när välfärdsområdets eller HUS-sammanslutningens resurser inte är tillräckliga för att hantera situationen. På den statliga ersättningen tillämpas statsunderstödslagen (688/2001).

53 § Handräckning

Polisen, Försvarsmakten, Gränsbevakningsväsendet och räddningsmyndigheterna är skyldiga att på begäran av välfärdsområdena och HUS-sammanslutningen ge dessa behövlig handräckning i störningssituationer under normala förhållanden samt under undantagsförhållanden när detta är nödvändigt för att trygga människors hälsa och välfärd. Förutom välfärdsområdena och HUS-sammanslutningen kan även social- och hälsovårdsministeriet begära handräckning.

Lagen om ordnande av räddningsväsendet

8 § Riksomfattande mål för ordnandet av räddningsväsendet

Statsrådet fastställer vart fjärde år de riksomfattande strategiska målen för ordnandet av ett högklassigt och kostnadsnyttoeffektivt räddningsväsende som motsvarar de nationella, regionala och lokala behoven samt olycksrisker och andra risker. Målen ska basera sig på den redogörelse av inrikesministeriet som avses i 15 § samt på andra eventuella uppföljningsuppgifter som gäller räddningsväsendets verksamhet och ekonomi. I målen ska hänsyn dessutom tas till statsrådets finanspolitiska mål för den offentliga ekonomin.

De riksomfattande strategiska målen ska omfatta

2) målen för främjandet av säkerheten och för samarbetet kring detta mellan välfärdsområdena, kommunerna och andra aktörer med avseende på räddningsväsendet,

8) mål för genomförande av räddningsväsendets regionala och riksomfattande beredskap och förberedelser.

Lagen om ordnande av social- och hälsovården och räddningsväsendet i Nyland

5 § HUS-sammanslutningens organiseringsansvar

HUS-sammanslutningen har organiseringsansvaret för de hälso- och sjukvårdstjänster som avses i 2 mom. och för de hälso- och sjukvårdstjänster som den ska ansvara för enligt det i 9 § avsedda organiseringsavtalet för HUS.

HUS-sammanslutningen ansvarar för ordnandet av följande hälso- och sjukvårdstjänster:

5) i 50 och 51 § i lagen om ordnande av social- och hälsovård avsedd beredskap för störningssituationer och undantagsförhållanden samt de uppgifter som ankommer på beredskapscentret för social- och hälsovården,

9 § Innehållet i organiseringsavtalet för HUS

I organiseringsavtalet för HUS ska det, med beaktande av vad det föreskrivs om saken i denna lag och annanstans, avtalas om

8) gemensamma åtgärder för beredskapen för störningssituationer och undantagsförhållanden samt upprätthållandet av beredskap som är tillräcklig med tanke på den övergripande säkerheten.

17 § Bestämmelser i lagen om välfärdsområden och kommunallagen som ska tillämpas på Helsingfors stad

Fullmäktige i Helsingfors stad utövar högsta behörighet enligt kommunallagen när det gäller uppgifterna inom social- och hälsovården och räddningsväsendet.

När Helsingfors stad ordnar uppgifter inom social- och hälsovården och räddningsväsendet ska bestämmelserna i lagen om välfärdsområden tillämpas i fråga om vad som i den lagens 7 § föreskrivs om organiseringsansvar, i 9 § om produktion av tjänster, i 10 § om uppfyllande av produktionsansvaret och tillsynen över det, i 11 § om uppföljning och laglighetsövervakning av välfärdsområdena, i 12 § om välfärdsområdesekonomin som en del av planen för de offentliga finanserna, i 13 § om delegationen för välfärdsområdenas ekonomi och förvaltning, i 16 § om investeringsplan, i 21 § om det nationella kompetenscentret för lokal- och fastighetsförvaltning, i 8 kap. om samarbete mellan välfärdsområden, i 9 kap. om välfärdsområdets affärsverk, i 120 § om uppföljning av välfärdsområdets verksamhet, ekonomi och tjänsteproduktion samt produktion av information och i 150 § om beredskap för störningssituationer och undantagsförhållanden samt i 16 kap. om begäran om omprövning och ändringssökande. I övrigt tillämpas bestämmelserna i kommunallagen, om inte något annat föreskrivs nedan.

Beredskap, beredskapsplanering, övergripande säkerhet, kontinuitetshantering… Det finns många termer som berör beredskap och var och en har en egen definition. En del av termerna används också i lagstiftningen om beredskap. Eftersom beredskap gäller alla sektorer är ordförrådet omfattande. De viktigaste beredskapstermerna och deras definitioner på finska samt deras svenska och engelska motsvarigheter finns under följande länkar:

Ordlista om övergripande säkerhet, Terminologicentralen, TSK 50, 2017

TEPA-termbank

Lagstiftningen om beredskap fastslår inte på vilket sätt kommunen beslutar om sina beredskapsåtgärder eller vilka allmänna beredskapshandlingar kommunen bör ha. Beslut om riskhantering, som är nära förknippat med beredskapen, ska dock fattas i fullmäktige enligt 14 § i kommunallagen.

Utgångspunkten för beslut på fullmäktigenivå är att de är strategiska eller principiella beslut som styr den övriga organisationens praktiska arbete. Då är det naturligt att kommunen som en del av riskhanteringen också beslutar om grunderna för beredskapen. Genom ett sådant beslut säkerställer fullmäktige att nödvändig beredskapspraxis iakttas i kommunen. Också med tanke på kommundemokratin är detta beslut viktigt; kommuninvånarna vet och kan lita på att kommunen har tillräcklig beredskap.

Här följer ett exempel på principer som kommunen kan besluta om i fullmäktige som en del av riskhanteringen.

Enligt 12 § i beredskapslagen ska kommunen genom en beredskapsplan, förberedelser och andra eventuella åtgärder säkerställa att kommunens uppgifter kan skötas så väl som möjligt också under undantagsförhållanden. Det har ansetts att begreppet också under undantagsförhållanden innebär att ansvaret för att uppgifterna sköts så väl som möjligt gäller redan under normala förhållanden och omspänner också undantagsförhållanden.

I beredskapsarbetet använder kommunen en allmän beredskapsplan samt eventuellt sektorspecifika beredskapsplaner, handlingskort, övningsplaner och riskbedömningar.

Kommunens allmänna beredskapsplan innehåller grunderna för beredskapen, men också mer detaljerade uppgifter om ledningssystemet vid störningssituationer, ledningscentralen och dess verksamhet, lägesbilden, kriskommunikationen och beredskapsansvaret. En del av uppgifterna i beredskapsplanen är sekretessbelagda enligt 24 § i offentlighetslagen.

Modellexempel för beslut på fullmäktigenivå

Som en del av budgetbeslutet (eller stadskoncernens beslut om riskhantering och intern kontroll) beslutar fullmäktige om nedanstående principer för kommunens beredskap. Fullmäktige följer årligen upp genomförandet av beredskapsbesluten i samband med bokslutet.

Syftet med kommunens beredskap är att skapa förutsättningar för verksamhetsledningen, kontinuitetshanteringen av service och återhämtningen från störningssituationer, både vid störningssituationer under normala förhållanden och under undantagsförhållanden.

Kommunens beredskapshandlingar består av de principer som fullmäktige har beslutat om, kommunens allmänna beredskapsplan som styrelsen har beslutat om, sektorspecifika planer samt andra mer detaljerade planer, avtal och samarbetshandlingar.

1. Kommunen förbereder sig på störningssituationer under normala förhållanden och på undantagsförhållanden på det sätt som förutsätts i 12 § i beredskapslagen. Genom beredskapsplaner, förberedelser och andra åtgärdsplaner säkerställer kommunerna att deras uppgifter kan skötas så väl som möjligt också under undantagsförhållanden.

2. Ansvaret för beredskapen

• Fullmäktige beslutar om de allmänna principerna för beredskap.
• Kommunstyrelsen beslutar om allmänna beredskapsplaner.
• Kommundirektören leder beredskapsarbetet och ansvarar för att beredskapsprinciperna och kommunens allmänna beredskapsplan implementeras i kommunkoncernen.
• Sektordirektörerna ansvarar för beredskapen i sin sektor.
• Direktörerna för serviceenheterna ansvarar för beredskapen inom serviceenheterna.
• Säkerhetschefen koordinerar beredskapen i kommunen, ansvarar för beredningen av allmänna handlingar i anslutning till beredskap och säkerhet, stöder sektorerna i deras beredskapsarbete, koordinerar anordnandet av övningar samt ansvarar för andra beredskapsuppgifter som anges separat.

3. I kommunens beredskapsplaner tryggas förutsättningarna för kommunens beslutsfattande och ledning vid störningssituationer eller under undantagstillstånd på följande sätt:

• Förutsättningarna för ledning och beslutsfattande vid störningssituationer och under undantagsförhållanden har planerats i detalj och säkerställts genom övningar.
• Förvaltningsstadgan innehåller bestämmelser om befogenheter i enlighet med 90 § 3 mom. i kommunallagen.
• Ledningssystemet för störningssituationer och arrangemangen med reservpersonal är uppdaterade.
• Ledningscentralens verksamhetsförutsättningar har säkerställts.
• Sammanställningen och upprätthållandet av lägesbilden samt kontakten med myndigheterna har säkerställts för störningssituationer under normala förhållanden och för undantagstillstånd. 
• Det finns anvisningar eller en plan för kriskommunikation

4. Genom kommunstyrelsens beslut justeras behovet av att uppdatera kommunens allmänna beredskapsplan vart tredje år. Kommunstyrelsen  ska genast uppdatera beredskapsplanen till behövliga delar om det sker en ändring i säkerhetssituationen, eller om det krävs av en annan orsak.

5. Kommunstyrelsen beaktar årligen beredskapsbehoven i budgetförslaget så att fullmäktige för sin del kan se till att anslagen är tillräckliga. Om det inte finns något behov av att föreslå särskilda anslag för beredskap i budgeten, underrättar kommunstyrelsen fullmäktige om detta.

6. Övningar i hantering av störningssituationer ordnas årligen.

7. Vid nybyggen och renoveringsprojekt bedöms behovet av reservkraft för fastigheten samt övriga beredskapsförutsättningar i anslutning till fastigheten. 

8. Beredskapen inom sammanslutningar som hör till kommunkoncernen är uppdaterad, och koncernsammanslutningarna rapporterar om beredskapen till koncernledningen (ärendet skrivs in i koncerndirektivet, som fullmäktige fattar beslut om).

9. I kommunens upphandlingskontrakt tryggas tjänsternas kontinuitet även då tjänsterna tillhandahålls av utomstående (förfarandena skrivs in i upphandlingsanvisningarna)

10. Kommunen gör en riskbedömning som baserar sig på den nationella riskbedömningen och den regionala riskbedömningen. Bedömningen granskas årligen.

11. I koncernens beredskap beaktas principerna för övergripande säkerhet och det samarbete som krävs av myndigheter, företag, föreningar, sammanslutningar och kommuninvånare.

12. I förhandlingarna med välfärdsområdet (14 § i lagen om välfärdsområden) behandlas också beredskap och därtill hörande samarbetsfrågor.

13. Samarbetet vid störningssituationer, ledningen av dessa situationer, kommunikationen och andra viktiga frågor har överenskommits med vattenförsörjningen, avfallshanteringen och miljö- och hälsoskyddet i fråga om störningssituationer som gäller dem.

14. I fråga om sekretessbelagda beredskapshandlingar är sekretessanteckningarna uppdaterade och skyldigheterna enligt lagen om offentlighet för myndigheter (offentlighetslagen) är även i övrigt säkerställda.

15. Vid publicering av geografisk information i digital form beaktas de aspekter som säkerheten kräver.

Kommunens beredskap är en del av kommunledningen. Kommunledningen – fullmäktige, styrelsen och den professionella ledningen ansvarar för att tjänsterna kan tillhandahållas i enlighet med lagen och att beredskapen inför olika störningssituationer är tillräcklig. Lednings- och ansvarsförhållandena som grundar sig på kommunens förvaltningsstadga och ansvarsområdets tjänsteansvar gäller också under störningssituationer och under undantagsförhållanden om inget annat bestäms i förvaltningsstadgan. 

Ledningen av hela kommunkoncernens beredskap förutsätter att beredskapen omfattar styrdokument, såsom koncerndirektiv, upphandlingsanvisningar och introduktionsanvisningar för nya arbetstagare.

Kommunförbundets publikation 2020 Handbok om ledning av kommunens beredskap. Handbokens syfte är att erbjuda kommunledningen en modell för samlad praktisk information för ledningen av kommunens beredskap:

Exempel på kommunens beredskapsansvar

Grunderna för beredskap

Ansvar: fullmäktige, kommunstyrelsen

Kommunstyrelsen föreslår på förslag av kommundirektören att beredningsansvaret ligger hos t.ex. säkerhetschefen

Kommunens allmänna beredskapsplan

Ansvar: kommunstyrelsen, kommundirektören

Kommunstyrelsen godkänner på förslag av kommundirektören att beredningsansvaret ligger hos t.ex. säkerhetschefen och ledningsgruppen

Sektorspecifik beredskapsplanering och beredskap

Ansvar: sektordirektörer och ledningsgrupper

Kommundirektören övervakar utarbetandet av sektorspecifika planer och godkänner planerna, säkerhetschefen stöder och samordnar beredningen.

Obs! Det rekommenderas inte att beredskapsplanerna i onödan förs vidare för beslut, i synnerhet inte i fråga om sekretessbelagda operativa planer. I de flesta fall är det ändamålsenligt att koncentrera styrningen av beredskapen också i fråga om de olika sektorerna så den lyder under kommunstyrelsen och kommunledningen.

Handlingskort 

Ansvar: kommundirektören, sektordirektörer och ledningsgrupper 

Varje direktör ansvarar för utarbetandet av verksamhetsplaner och handlingskort inom sin egen sektor.

Sammansättning av ledningsgruppen för störningssituationer

Ansvar: kommundirektören

Ledningsgruppen för störningssituationer består av kommundirektören, säkerhetschefen, sektordirektörerna och andra nödvändiga sakkunniga (t.ex. kommunikation). Ledningsgruppen kan beroende på situationen kompletteras med t.ex. en representant för välfärdsområdet, räddningsväsendet eller försvarsmakten. Den operativa ledningen av störningssituationer och undantagsförhållanden hör till personer med tjänsteansvar. Det rekommenderas inte att t.ex. förtroendevalda väljs till ledningsgruppen (gäller inte borgmästarsystemet) för att ledningen av den operativa verksamheten och relaterat ansvar inte ska blandas ihop med det kollegiala beslutsfattandet i organen. Sammansättningen av ledningsgruppen för störningssituationer behöver inte heller fastställas i förvaltningsstadgan eftersom den inte är ett separat beslutande organ, utan var och en handlar inom ramen för behörigheten inom sitt tjänsteansvar.

Fastighetsspecifika räddningsplaner 

Ansvar: direktören för fastighetsservice, chefen för enheten som använder fastigheten, säkerhetschefen

Arkivering

Centralförvaltningen arkiverar stadens beredskapsplaner, sörjer för sekretessmarkeringarna och en ändamålsenlig behandling av handlingar. Förvaringen av sekretessbelagda säkerhetshandlingar ska ordnas så att 

Chefer och personal

Cheferna ansvarar för att också personalen har tillräcklig beredskap inför störningssituationer och är tillräckligt medveten om beredskapsplanerna som gäller arbetsenheten. Det är allas skyldighet att i störningssituationer agera så att störningens konsekvenser är så små som möjligt och att återhämtningen från störningen sker så snabbt som möjligt.

Enligt kommunallagen beslutar fullmäktige om kommunens riskhantering och interna kontroll. Med intern kontroll avses kommunens och kommunkoncernens interna förfaranden och arbetsrutiner som syftar till att säkerställa att organisationens mål uppfylls och att verksamheten är lagenlig. Riskhantering går ut på att identifiera, bedöma och kontrollera faktorer som utgör en risk för måluppfyllelsen. 

Ordnandet av intern kontroll och riskhantering är därför en del av kommunens och kommunkoncernens ledning. Fullmäktige ska besluta om grunderna för den interna kontrollen och riskhanteringen i kommunen och kommunkoncernen. Dessutom ska förvaltningsstadgan innehålla nödvändiga bestämmelser främst om befogenheterna och uppgiftsfördelningen inom den interna kontrollen och riskhanteringen.

En del av kommunens uppgifter sköts ofta annanstans än inom primärkommunen, t.ex. avtalsbaserat tillsammans med en annan kommun, i aktiebolag, föreningar, samkommuner och affärsverkssamkommuner. Den interna kontrollen och riskhanteringen behöver därför rikta sig till hela kommunkoncernen och alla aktörer.

En del risker följer av kommunens egen verksamhet, medan andra är en följd av yttre förhållanden. Det är viktigt att identifiera risker av olika typ som om de realiseras inverkar på kommunens ekonomi, serviceförmåga, anseende, tillgång till arbetskraft och allmänna konkurrenskraft vad gäller invånare och företag. Kommunen har också anledning att regelbundet utbyta information med de centrala intressentgrupperna för att en tillräcklig och korrekt lägesförståelse ska säkerställas.

Riskhanteringsprocessen grundar sig på

• identifiering och beskrivning av risker
• bedömning av riskens konsekvenser (hur betydande risken är) och sannolikheten att risken realiseras
• möjligheterna att hantera risken med olika metoder (kontroll)
• rapportering och uppföljning av risker.

Kommunens och kommunkoncernens risker kan indelas i till exempel strategiska risker, operativa risker, ekonomiska risker och egendomsrisker. En del av riskerna är interna inom kommunen och kommunkoncernen medan andra kommer utifrån. Om riskerna realiseras kan de påverka kommunens ställning, ekonomi, serviceförmåga, tillgång till arbetskraft och allmänna konkurrenskraft vad gäller invånare och företag.

Kommunens olika sektorer utsätts för risker på olika sätt, därför är det av vikt att alla sektorer medverkar i bedömningsarbetet. Sektorerna utsätts både för gemensamma risker och för risker som skiljer sig från varandra. Också riskerna och sårbarheterna beträffande utlagd verksamhet bör bedömas.

Beredskap och riskbedömning

Som grund för riskbedömningen i anslutning till beredskapen används den nationella riskbedömningen och de allmänna hotmodeller som beskrivs i den samt den regionala riskbedömningen, som med utgångspunkt i den nationella riskbedömningen även beaktar regionala särdrag. 

Nationell och regional riskbedömning

Hotmodeller som behandlas i den nationella riskbedömningen

1. Informationspåverkan
2. Politiska, ekonomiska och militära påtryckningar 
3. Användning av militära maktmedel
4. Massinvandring och påtryckning genom styrning av invandrare 
5. Terrordåd eller annat våldsdåd mot samhällets strukturer eller stora folksamlingar 
6. Våldsamma kravaller som involverar stora folkmassor, grupper eller sammanslutningar eller verksamhet som äventyrar samhällsordningen 
7. Störningar i de offentliga finanserna 
8. Störningar i det finansiella systemet 
9. Störningar i energiförsörjningen   
10. Stor störning i elförsörjningen 
11. Allvarliga störningar i bränsleförsörjningen
12. Störningar i informations- och kommunikationsnät och i kommunikationstjänster 
13. Störningar i transporternas kontinuitet 
14. Störningar i hälsosäkerheten
    1. Resistens mot antimikrobiella läkemedel
    2. Pandemi eller någon liknande utbredd epidemi
    3. Epidemier av djursjukdomar  
15. Störningar i vattenförsörjningen
16. Störningar i livsmedelsförsörjningen och försämrad livsmedels- och näringstrygghet
17. Storolyckor eller långvariga olyckssituationer
    1. Marin flersektorsolycka 
    2. Allvarlig kärnkraftsolycka i Finland eller Finlands närområden
    3. Flera samtidiga omfattande terrängbränder 
    4. Extremt kraftiga rymdstormar

Andra viktiga nationella dokument när det gäller risk- och hotbedömningar är t.ex. följande:

• Den utrikes- och säkerhetspolitiska redogörelsen
• Redogörelsen för den inre säkerheten
• Skyddspolisens terrorhotbedömning
• Separata redogörelser (t.ex. statsrådets redogörelse om förändringarna i den säkerhetspolitiska miljön SRR 1/2022)

Skyddsobjekt som en del av riskbedömningen

Vid riskbedömningen är det också skäl att identifiera vad som ska skyddas i fråga om funktioner, tjänster, personal, egendom, intellektuellt kapital eller andra objekt som är viktiga för kommunen och kommuninvånarna.

När det gäller kontinuitetshanteringen är samhällets vitala funktioner det centrala. Riskerna i anknytning till vitala funktioner kan utgöra ett hot mot liv och hälsa, äventyra den dagliga försörjningen, förorsaka kedjereaktioner och utvidga kriser, utgöra ett hot mot ekonomin, fastigheter, annan egendom eller miljön, förorsaka omedelbar fara eller någon annan allvarlig verksamhetsrisk eller ekonomisk risk. Kommunernas lagstadgade skyldigheter bör också beaktas vid riskbedömningen. Vid riskbedömningen ska man även ta hänsyn till i vilken utsträckning andra sektorer är beroende av någon central tjänst som tillhandahålls av en kritisk aktör.

Vitala funktioner är till exempel följande:

1) Brådskande prehospital akutsjukvård, 2) Krävande specialiserad sjukvård, 3) Distribution av läkemedel och medicinska förnödenheter, 4) Måltidstjänster (daghem, vårdinrättningar m.m.), 5) Primärvård och socialväsende (inkl. social- och krisjour), 6) Småbarnspedagogik, 7) Grundläggande utbildning, 8) Kollektivtrafik, 9) Upprätthållande av trafikinfrastrukturen, 10) Energiförsörjning, 11) Informations- och kommunikationssystem, 12) Vattenförsörjning, 13) Frakt- och passagerarhamnar, 14) Flygplatsverksamhet Helsingfors-Vanda, 15) Avfallshantering, 16) Dagligvaruförsörjning, 17) Bränsledistribution 

Metoder för riskbedömning

Det finns olika metoder för riskbedömning. Riskerna kan bedömas fenomenbaserat, dvs. man kan försöka identifiera grundorsakerna till ett hot, hur det kan uppstå och utvidgas samt dess konsekvenser för olika sektorer, inklusive kedjereaktioner (t.ex. hotmodeller som berör den nationella riskbedömningen).

Ett annat sätt att bedöma riskerna är att ur ett funktionellt perspektiv bedöma vilken effekt ett avbrott i servicen har, oberoende av orsaken till avbrottet.

Bedömning av inverkan på vitala funktioner

Här följer en tabell med hjälp av vilken man kan bedöma vilken inverkan en köpt tjänst har på vitala funktioner. Om inverkan bedöms vara betydande, är det uppenbart att kommunen behöver gardera sig avtalsmässigt. Poängsättningen görs enligt följande: 1 = ingen inverkan, 2 = liten inverkan, 3 = stor inverkan, 4 = mycket stor inverkan

Säkerhetsstrategin för samhället (2017) definierar den allmänna beredskapsprocessen enligt bilden nedan:

Med beredskap avses de åtgärder, dokument och andra förberedelser genom vilka kommunen bereder sig på att upprätthålla den övergripande säkerheten. I beredskapen identifieras, bedöms och analyseras hot mot kommunen samt sårbarheter i den egna verksamheten. Dessutom kartlägger och utvärderar kommunen befintliga och behövliga resurser för hantering av olika störningssituationer, planerar verksamhetsmodeller samt förhandlar med olika samarbetspartner och intressentgrupper till exempel om informationsförmedling och samarbete under störningssituationer. Beredskapen kan delas in i tre huvudsakliga områden: prognostisering, operativ verksamhet och återhämtning.

1) Prognostisering och planering

• Riskbedömning
• Vitala funktioner
• Förebyggande åtgärder
• Resursbedömning
• Ansvar
• Personalreserveringar (VAP) av försvarsmakten (89 § i värnpliktslagen)

2) Operativ verksamhet

• Utbildning och övningar
• Kontinuitetshantering
• Krisledning
• Lägesbild
• Kommunikation
• Resurser för beredskap
• Dokumentation

3) Återhämtning

• Kristålighet
• Psykisk hjälp
• Analyser och lärdomar

De beredskapsprinciper som beslutats i samband med riskhanteringen och den interna kontrollen bildar en överordnad referensram för kommunens beredskap.

Den allmänna beredskapsplan som kommunstyrelsen har beslutat om styr beredskapen, riskbedömningen, uppkomsten av en lägesbild och övningarna samt bestämmer grunderna för den operativa verksamheten vid störningssituationer.

I sektorspecifika planer går man närmare igenom sektorns ansvarsområden och verksamhet i utvalda hotsituationer. Handlingskort är detaljerade verksamhetsmodeller (verksamhetsalgoritmer) för arbetsenheter, till exempel inför eventuella elavbrott.

Med hjälp av övningar förankras och testas beredskapsplanernas funktion. Genom övningarna samordnas också olika organisationers planer och man samarbetar i utvecklingen av beredskapen (t.ex. lokala försvarsövningar).

I planeringen av ekonomin bör kommunen identifiera de resurser och investeringar som krävs för beredskapen (t.ex. reservgeneratorer).

Att bygga upp beredskapsfärdigheter och förmågor kräver noggrann planering, riskbedömning, kännedom om verksamhetsmiljön, övning och riktade resurser. Kommunen bör snabbt kunna reagera på konsekvenserna av en störningssituation och så snabbt som möjligt återhämta sig från situationen samt minimera konsekvenserna av den. 

Kommunens färdigheter och förmågor samt utvecklingen av dem kan bedömas med hjälp av utvärderingsmodellen KUJA. 

I avsnittet om beredskapsprinciper finns en förteckning över de grundläggande frågor som kommunen bör behärska för att beredskapen kan garanteras.

Följande praktiska aspekter är avgörande när det gäller att få kontroll över en störningssituation:

• Det finns en plan för ledningsgruppens agerande vid störningar (sammanträde, kommunikation). 
• En riskbedömning har gjorts och de hotmodeller och åtgärder som ingår i den har planerats i förväg.
• Även sektorerna har sett över sin beredskap utifrån kompetensen i sitt eget område, och ansvaret för beredskapen faller inte endast på ledningsgruppen.
• Det har hållits övningar inför störningssituationer, och åtminstone kommunens ledningsgrupp och de olika sektordirektörerna samt cheferna för serviceenheterna har deltagit i övningarna.
• Utformningen av en lägesbild och kontakten med välfärdsområdet samt övriga viktiga myndigheter är i skick och har planerats med eftertanke.
• Kontakterna till kommunernas centrala företags- och organisationsfält är uppdaterade.
• Kommunikationen har planerats och övats i förväg.

För att kunna precisera enskilda enheters och tjänsters planer för störningssituationer vore det till exempel bra att gå igenom minimikraven som den nationella tillämpningen av CER-direktivet ställer på planerna.

Kritiska aktörer ska vidta lämpliga och proportionella tekniska, säkerhetsrelaterade och organisatoriska åtgärder för att säkerställa sin förmåga att klara av störningar. Åtgärderna grundar sig på den riskbedömning som föreskrivs i 15 §  och på annan relevant information. 

Planen ska innehålla en förteckning över följande: 

1) det fysiska skyddet av lokalerna och infrastrukturen som finns i dem, såsom installation av stängsel, uppförande av hinder, signalanordningar och passerkontroll, 

2) åtgärder för att bemöta, avvärja och lindra följderna av avvikelser och störningssituationer, 

3) åtgärder för att komma till rätta med avvikelser, med beaktande av åtgärder för affärsverksamhetens kontinuitet och alternativa leveranskedjor, 

4) tryggande av personalsäkerheten, såsom fastställande av de personalgrupper som utför kritiska uppgifter, fastställande av tillträde till lokaler, kritisk infrastruktur och 

känslig information samt begäran om säkerhetsutredningar och utbildnings- och kompetenskrav, 

5) kommunikation till den berörda personalen och 

6) en tidsplan för genomförandet. 

Ett av de viktigaste verktygen vid hanteringen av störningssituationer är kommunikationen. God kommunikation förbättrar organisationernas och kommuninvånarnas förmåga att klara av störningar och ökar förtroendet för myndigheter. Genom kommunikation kan kommunen förebygga störningar, varna invånarna, ge order i nödsituationer och upprättar en lägesbild.

Myndighetskommunikationens betydelse accentueras i krissituationer då felaktig information lätt sprider sig. Samtidigt som kommunikationen ska vara absolut tillförlitlig och sanningsenlig ska den också vara snabbare och effektivare än normalt. Det gäller att upprätthålla en kontinuerlig kommunikation, använda flera kanaler och upprepa grundläggande information. Målet för krisledning och intensifierad kommunikation är att hantera situationen, förhindra ytterligare skador, skingra onödig oro, informera om ersättande service och förebygga spridning av felaktig information. Öppen och snabb kommunikation ökar kommuninvånarnas förtroende för kommunens och de övriga myndigheternas handlingsförmåga också i exceptionella situationer.

Kommunförbundets anvisningar om kriskommunikation

Rekommendation för kommunernas kommunikation på sociala medier i nationella eller regionala kriser

Vi har sammanställt som exempel några saker som ur beredskapssynpunkt är viktiga att kunna hantera vid störningar.

Kommunikationens ansvar, lägesbild och information

Vid störningar ska berörda parter och ansvariga aktörer alltid informeras. Den interna informationen måste fungera i alla situationer.

Sektordirektören och kommundirektören ska omedelbart underrättas om störningar som väsentligt inverkar på kommunen tjänster, orsakar en farlig situation eller ökar risken för fara, i betydande grad stänger trafikförbindelserna, föranleder evakuering, får stor offentlig uppmärksamhet eller är ägnade att orsaka chock eller rädsla hos kommuninvånarna. Kommunens ledning ska utan dröjsmål informera ledande förtroendevalda med beaktande av störningen och de förpliktelser som situationen kräver. Också kommunens anställda ska informeras genom intern kommunikation.

I de flesta fall ska informationen också nå kommuninvånarna så snart som möjligt. Vid störningar som drabbar social- och hälsovårdens boendeenheter bör välfärdsområdet och boendeenheterna informeras snarast möjligt. Kommunikationen kan också gå i båda riktningarna mellan kommunen och myndigheterna (välfärdsområdet, det regionala räddningsverket, polisen, regionförvaltningsverket, NTM-centralen, försvarsmakten). Dessutom kan koncernbolag som ansvarar för olika funktioner behöva informeras, liksom grannkommuner, företag, organisationer och föreningar inom regionen. Vid kommunikationen ska man också ta hänsyn till invånare med främmande språk som modersmål och i vissa fall också turister och andra besökare.

I de sektorvisa planerna ska man se till att nödvändiga kontaktuppgifter finns och uppdateras. För den externa kommunikationen ska det i de sektorvisa planerna finnas uppgifter om andra nödvändiga aktörer.

Beslut om att informera kommunens invånare och servicetagare fattas från fall till fall enligt särskilda anvisningar om kriskommunikation. Huvudregeln är att allmän kommunikation sköts som under normala förhållanden genom kommunens webbplats, officiella kanaler i sociala medier, serviceställen, befintliga digitala kanaler samt via massmedier.

Invånarna i ett område kan också varnas genom ett varningsmeddelande. Kommunen har dock inte rätt att utfärda varningsmeddelanden, utan det är andra myndigheters ansvar (lagen om varningsmeddelanden). Kommunen kan ändå ta initiativ till meddelanden och kontakta myndigheten om det finns en uppenbar anledning att utfärda ett varningsmeddelande. 

Om de normala kommunikationskanalerna inte fungerar till exempel på grund av strömavbrott kan nödvändig information spridas med hjälp av tillfälliga anslagstavlor till exempel vid kommunhuset, biblioteket och andra lämpliga ställen. Kommunen borde förbereda sig för eventuella strömavbrott genom att skaffa sig små reservgeneratorer för att driva till exempel skrivare och kopieringsapparater för kommunikationens behov.

Vid strömavbrott ska man beakta att också datanäten slutar fungera. Riktgivande tider för hur länge olika nät fungerar vid strömavbrott:

• 4G och 5G nätet (mobilnät), fungerar ca 15 minuter
• 2G-nätet (samtal och textmeddelanden) fungerar 2–6 timmar beroende på plats
• Routrar, växlar, nätnav och förstärkare för fiber- och kabelnät fungerar i 3 timmar, men får apparaterna hemma och på kontoret ström?

Med tanke på beredskap och resiliens bör kommunen på förhand informera invånarna och ge anvisningar för vad man ska göra vid strömavbrott. Det bästa alternativet är en handbok till alla hushåll, eller åtminstone webbsidor med anvisningar. 

Kommundirektören bör ha befogenhet att fördela och samla kommunikationsansvaret vid störningar. Det finns skäl att säkerställa befogenheterna i förvaltningsstadgan. 

Exempel på ansvar

Stadsdirektören

• Leder kommunikationen om störningen enligt fastställda principer för ledningen av förvaltningen

Styrgruppen

• Stöder och koordinerar kommunikationen om störningen

Kommunikationen / kommunikationsdirektören, chefen eller koordinatorn

• Koordinerar kommunikationen om störningen enligt kommundirektörens och styrgruppens anvisningar 
• Samordnar kommunikationen mellan olika aktörer (myndigheten som leder verksamheten, andra involverade)
• Deltar i styrgruppens möten som representant för kommunikationen
• Stöder enheternas kommunikation vid störningar, om kommunikationen inte koncentrerats till den centrala ledningen utan handhas av någon annan
• Redigerar och publicerar meddelanden
• Koordinerar uppföljningen av och deltagandet i diskussionen i digitala medier
• Följer upp eller koordinerar medieuppföljningen

Sektordirektören/enhetschefen eller annan särskilt utsedd aktör

• Ansvarar också för sektorns beredskap för kommunikationen vid störningar
• Upprätthåller listor med kontaktuppgifter som är viktiga för sektorn eller ser till att de upprätthålls.
• Stöder kommunikationen vid störningar i frågor som gäller den egna sektorn. 

Beredskap och störningssituationer kräver utformning av en mångsidig och utförlig lägesbild. En lägesbild innebär en övergripande syn på det rådande läget, dess utveckling och eventuella konsekvenser. Vid utformningen av lägesbilden kan flera olika metoder och källor användas.

I kommunerna skapas lägesbilden vanligen genom informationsutbyte mellan olika aktörer. Lägesbildssystem har också börjat utvecklas inom kommunsektorn. I dessa system samlar man in information om standardiserat mätbara kvantitativa storheter, såsom lagerbokföring, uppföljningsdata, kundantal osv. Nästa utvecklingsskede i behandlingen av lägesbildsdata är sannolikt användningen av artificiell intelligens som snabbt kan upptäcka avvikelser även i omfattande datamaterial. För upprätthållandet av lägesbilden kan man också utnyttja kameraövervakning, öppna datakällor och sociala medier.

I varje kommun ska myndigheternas mobilnät VIRVE vara tillgängligt, via vilket kommunen i en nödsituation kan utbyta information. Välfärdsområdena och kommunerna kan också avtala sinsemellan om tillgång exempelvis via välfärdsområdenas kontaktpersoner till myndighetsnätet eller lägesbildssystemet Krivat i en nödsituation.

För att en lägesbild ska kunna skapas inom kommunen krävs också arrangemang som på förhand ska planeras och till behövliga delar beskrivas i beredskapsplanerna. Alla behövliga kontaktuppgifter ska också vara uppdaterade.

Med tanke på utformningen av en lägesbild är det viktigt att man i beredskapsplanen eller kommunens anvisningar för kriskommunikation har beaktat skyldigheterna i fråga om intern information till exempel enligt följande.

Sektordirektören och kommundirektören ska omedelbart underrättas om störningssituationer som väsentligt inverkar på tillgången till eller verksamheten hos kommunens tjänster, orsakar en farosituation eller ökar risken för att en farosituation uppstår, i betydande grad stänger trafikförbindelser, leder till stängning av ett servicekontor eller en arbetsenhet, får stor offentlig uppmärksamhet eller är ägnade att orsaka chock eller rädsla hos kommuninvånarna. Kommunens ledning ska utan dröjsmål informera ledande förtroendevalda, dock med beaktande av störningssituationen och de förpliktelser den kräver. Genom intern information ska man också säkerställa nödvändig information till kommunens anställda.

I 24 § i offentlighetslagen anges vilka myndighetshandlingar som är sekretessbelagda. Enligt 24 § 1 mom. 7 och 8 punkten i offentlighetslagen är bland annat följande uppgifter sekretessbelagda:

7) handlingar som gäller skyddsarrangemang för personer, byggnader, inrättningar, konstruktioner samt data- och kommunikationssystem och genomförandet av arrangemangen, om det inte är uppenbart att utlämnandet av uppgifter ur en sådan handling inte äventyrar genomförandet av syftet med skyddsarrangemangen,

8) handlingar som gäller beredskap för olyckor eller undantagsförhållanden, befolkningsskydd eller utredning enligt lagen om säkerhetsutredning av olyckor och vissa andra händelser (525/2011), om utlämnandet av uppgifter ur en sådan handling skulle skada eller äventyra säkerheten eller förbättrande av den, befolkningsskyddet eller beredskapen inför undantagsförhållanden, äventyra säkerhetsutredning eller syftet med en säkerhetsutredning eller möjligheterna att få information för en utredning eller om ett utlämnande skulle kränka rättigheterna för offer i olyckor, tillbud eller exceptionella händelser, minnet av offer eller närstående till offer (20.5.2011/528).

Om publiceringen av uppgifter äventyrar säkerhetsarrangemangen, ska man avstå från att offentliggöra uppgifterna. Detaljerade uppgifter om ledningscentralernas läge eller information om tillgängliga resurser för beredskap samt interna arrangemang under undantagsförhållanden uppfyller oftast kriterierna för sekretessbelagda uppgifter och bör således inte offentliggöras.

Lagstiftningen anger inte i detalj på vilket sätt och i vilka organ beredskapshandlingarna ska behandlas. Utgångspunkten är att fullmäktige beslutar om grunderna för beredskapen och att beslut om mer detaljerade planer fattas i andra organ. En allmän beredskapsplan är en offentlig myndighetshandling, i den mån den enbart innehåller de allmänna grunderna för kommunens beredskap. I fråga om mer detaljerade beredskapsuppgifter ska det alltid övervägas om kriterierna för sekretess uppfylls. Om så är fallet ska sekretessbelagda delar av handlingen hemlighållas. 

Det är vanligt att till exempel bilagor som kompletterar beredskapsplanerna är sekretessbelagda med stöd av offentlighetslagen. 

Det är också skäl att överväga huruvida myndighetshandlingar, som i sig är offentliga, ska publiceras i det allmänna datanätet. Det bör också noteras att det är två skilda saker att avstå från att publicera en handling och att hemlighålla handlingen. Offentlighetslagen kräver inte att offentliga myndighetshandlingar ska publiceras i datanätet.

Det är skäl att se över beredskapsplanernas offentlighet och bedöma om det i dem finns sekretessbelagda avsnitt som eventuellt äventyrar säkerhetsarrangemangen. Den allmänna beredskapsplanen kan tas bort från datanätet under den tid bedömningen pågår.

Högsta förvaltningsdomstolens avgörande i ett ärende som gäller en beredskapsplans offentlighet (på finska).

På sekretessbelagda säkerhetshandlingar inom statsförvaltningen tillämpas det system för säkerhetsklassificering som baserar sig på 18 § i informationshanteringslagen och som inte används i kommuner eller välfärdsområden. I lagen finns det dock inget hinder för tillämpning av exempelvis de krav som tillämpas inom statsförvaltningen på behandlingen av säkerhetshandlingar.

Läs mera:

En rekommendation om behandling av sekretessbelagda handlingar (på finska)

Information som även innehåller lokaliseringsuppgifter kallas generellt för geografisk information. Geografisk information är en informationshelhet som består av lokaliseringsdata och egenskapsdata som beskriver egenskaperna hos ett objekt eller en företeelse.

Datasystem som använder olika typer av geografisk information byggs i allt större utsträckning i både organisationer inom den offentliga förvaltningen och privata företag. Kommuner och landskap är betydande producenter och användare av geografisk information. Mer information om geografisk information finns till exempel på vår webbsida Digitalisering av den byggda miljön.

Geografisk information är offentlig i bl.a. informationstjänster som kommunerna och staten publicerar, digitala kartprodukter, statistikmaterial och många andra offentliga källor.

Öppna geodatamaterial kan även innehålla information som kan utnyttjas vid planering av sabotage, skadegörelse eller hybridpåverkan. Det finns observationer på att det gjorts sökningar i geodatamaterial som ger anledning att anta att information även söks för militära ändamål.

Kommuner och andra organisationer som publicerar geografisk information bör fästa uppmärksamhet vid att den publiceras på ett kontrollerat sätt, särskilt ur säkerhetssynpunkt. Det finns också gott om geografisk information i handlingar som bifogas beslutsfattandet, så i vissa fall kan det som en del av hanteringen vara nödvändigt att begränsa publiceringen av bilagor i de allmänna datanäten.

En särskild handbok har utarbetats för kommunerna om kontrollerad behandling av material. Denna kan begäras av Kommunförbundet (paivi.tiihonen@kuntaliitto.fi). Handboken ges endast till personer som ansvarar för publicering av geografisk information i kommunerna.

Digital säkerhet och cybersäkerhet har blivit viktiga delområden inom beredskapen, då allt fler funktioner är beroende av fungerande utrustning och programvaror.

Läs mera:

Digital säkerhet | Kommunforbundet.fi

Cybersäkerhetscentret vid Traficom

Varje elev har rätt till en trygg inlärningsmiljö, och ett barn som deltar i småbarnspedagogik har rätt till en sund och trygg miljö inom småbarnspedagogiken. Skolor och daghem har enhetsvisa säkerhetsplaner som innehåller bland annat räddningsplaner, inrymningsplan och planer för att förhindra våld, mobbning och trakasserier. Elevhälsoplanerna bidrar till att stöda läroanstalternas säkerhetskultur. Ovannämnda planer uppdateras regelbundet och nödvändiga praktiska åtgärder övas. En del av dessa planer hänför sig till läroplanen eller planen för småbarnspedagogik och de uppdateras i samband med dem.

Utbildningsstyrelsens webbsidor om beredskap och säkerhet erbjuder konkreta mallar för planering av helhetssäkerheten, identifiering och förebyggande av risker samt samordning av planer och ibruktagande av dem.

Beredskapsplanering | Regionförvaltningsverket

Du kan höra dig för om mallar för beredskapsplaner för den grundläggande utbildningen och småbarnspedagogiken samt mallar för handlingskort vid Kommunförbundet (ari.korhonen@kuntaliitto.fi)

Kommunens grundläggande uppgift enligt kommunallagen är att främja sina invånares välfärd och sitt områdes livskraft samt ordna tjänsterna för sina invånare på ett ekonomiskt, socialt och miljömässigt hållbart sätt. Enligt beredskapslagen ska kommunen genom beredskapsplaner och förberedelser för verksamhet under undantagsförhållanden samt genom andra åtgärder säkerställa att deras uppgifter kan skötas så väl som möjligt också under undantagsförhållanden. Beredskapen syftar förutom till att krissituationer förutses och hålls under kontroll också till att situationerna följs upp.

Modellen för bibliotekens beredskapsplan är avsedd att stödja kommunerna och biblioteken i bibliotekens beredskapsplanering som en del av kommunens övergripande beredskap. Finlands Kommunförbund, Finlands Biblioteksförening, Rådet för de allmänna biblioteken och Regionförvaltningsverket i Västra och Inre Finland har deltagit i utarbetandet av modellen för beredskapsplan.

Läs mera:

Modell för bibliotekens beredskapsplan

Vad innebär kontaktytor för beredskap och säkerhet?

Med kontaktytor för beredskap och säkerhet avses de åtgärder och den beredskap som vidtas för kontinuitetshanteringen inom servicen och den allmänna säkerheten och som gäller både kommunerna och välfärdsområdena samtidigt. Om en störningssituation under normala förhållanden eller en händelse som leder till undantagsförhållanden påverkar både kommuner och välfärdsområden och kräver samverkan, är det fråga om en kontaktyta för beredskap och säkerhet. Även förebyggande av brott, olyckor och olyckshändelser samt förbättring av invånarnas trygghetskänsla är verksamhet där det finns flera kontaktytor mellan kommunerna, välfärdsområdena och övriga säkerhetsmyndigheter. Bekanta dig med våra sidor om kommunernas och välfärdsområdenas samarbete och kontaktytor.

Den viktigaste kontaktytan för beredskap mellan kommunerna och välfärdsområdena är befolkningsskydd, evakueringsarrangemang och tillfällig inkvartering av befolkningen.

Avtalsmall för kontaktytor för beredskap (på finska)

Avtalsmall för bokning av inkvarteringsanläggningar (på finska)

Lagstadgade ansvar i anslutning till förflyttning och tillfällig inkvartering av befolkningen

Samarbete vid evakuering

Exempel på kontaktytor för kontinuitetshantering i olika hotsituationer

1. Störningar i eldistributionen eller annan kraftförsörjning (kan försvåra enheternas verksamhet, kräver omedelbar användning av reservkraft, kan leda till evakuering – kräver gemensamma hotbedömningar, delande av lägesbilden, överenskommelser om ansvar och verksamhet vid störningar i synnerhet inom fastighetsskötsel, tryggande av befolkningens försörjning och omsorg vid längre störningar samt evakuering)
2. Störningar i vattenförsörjningen (förorenat vatten kan orsaka en epidemi, vattenföroreningen kan också upptäckas först i vården, kräver åtminstone gemensamt informationsutbyte i samband med störningen)
3. Störningar i datatrafiken och kommunikationssystemen, cyberhot, dataskydd (kan orsaka många olika typer av störningar som påverkar olika organisationers verksamhet samtidigt, kan också påverka viktiga stödtjänster och försörjningstryggheten såsom vatten-, el- och värmedistribution, den gemensamma lägesbilden är viktig)
4. Störningar i hälsosäkerheten (kan ha stor inverkan på tillgången till samhällets tjänster, lägesbilden och den medicinska sakkunskapen är viktiga faktorer när det kommer till att bedöma konsekvenserna av situationen, småbarnspedagogiken och utbildningsverksamheten påverkar också hälso- och sjukvården samt räddningstjänsterna)
5. Storolyckor (belastning av hälso- och sjukvården, den prehospitala sjukvården och räddningsverksamheten, trafikarrangemang, eftervård)
6. Strålningsolyckor (kan leda till en omfattande samhällsstörning som påverkar alla aktörer och kräver omfattande samarbete)
7. Extrema naturfenomen och miljöhot (stockning av trafikleder och störningar i logistiken, översvämningar, torka, skogsbränder osv. kan kräva nära samarbete mellan olika myndigheter, uppdatering av lägesbilden och utbyte av information)
8. Logistikstörningar t.ex. på grund av vinterstormar (kan orsaka problem med försörjningsberedskapen, såsom brist på förnödenheter, mat – kontaktytor kan behövas mellan flera aktörer beroende på situation)
9. Störningar i livsmedelsförsörjningen (kan orsaka epidemier och kräver sakkunskap och samarbete inom hälso- och sjukvården)
10. Strejk (konsekvenser inom vilken sektor som helst, kan genom följdverkningar bli problem för flera aktörer samtidigt, särskilt om det påverkar försörjningsberedskapen såsom vatten-, el- och värmedistributionen eller annan nödvändig verksamhet i ett gemensamt gränssnitt, t.ex. matservice, städning, fastighetsservice)
11. Massinvandring (påverkar sannolikt främst myndighetsaktörer, och för att kunna hantera situationen krävs omfattande samarbete – Kommunförbundet har publicerat en modell för beredskapsplan för massinvandring år 2022)
12. Hot och hatretorik mot förtroendevalda, ledningen eller viktiga tjänsteinnehavare (kan ske samtidigt i många organisationer och även vara en del av hybridpåverkan; samarbetet och informationsgången måste tryggas)
13. Hotfulla och våldsamma situationer inom service (har ökat inom social- och hälsovården, undervisningen samt akutvården – samarbete och bästa praxis rekommenderas särskilt i fråga om beredskapsarbetet inför dessa situationer, senaste forskning)
14. Terrorism och annan brottslighet som äventyrar samhällsordningen (försämrad inre säkerhet, hybridpåverkan, samarbetsgränssnitt till myndigheter)
15. Användning av militära maktmedel (VAP, befolkningsskyddsplaner, tjänsters funktionalitet då den militära beredskapsnivån höjs)

Säkerhetsplaneringens kontaktytor (inom hälsa, välfärd och säkerhet)

Förebyggande av brott och marginalisering

• Samarbete med polisen
• Samarbete med lokala företag (t.ex. köpcentrum) vad gäller säkerheten och känslan av trygghet i lokaler och miljön
• Ingripande vid störande beteende
• Sektorsövergripande myndighetssamarbete för att förebygga marginalisering bland ungdomar
• Ett åtgärdsprogram för att förebygga mobbning, våld och trakasserier i skolor och läroanstalter
• Ankarverksamhet
• Marak-modellen för att förebygga våld i nära relationer
• Modellen ”vård istället för åtal”
• Korrigerande tjänster inom social- och hälsovården

Stadsplanering och kommunikation

• Förebyggande av regional segregering med hjälp av bostads- och stadsplanering
• Planering av markanvändningen (belysning, öppna ytor, växtlighet)
• Aktiviteter som engagerar kommuninvånare, medborgarbudgetering för att förbättra säkerheten i närmiljön
• Säkerhetsarbete inom stadsdelsföreningar och byaföreningar
• Information till kommuninvånarna om frågor som rör säkerhet
• Förbättring av känslan av trygghet 

Verktyg och exempel på praktiska åtgärder

• Handböcker om säkerhetsplanering
• Kommunernas säkerhetsplaner
• Säkerhetsenkäter
• Medborgarbudget
• Kommunens välfärdsberättelse
• Den regionala (välfärdsområdets) välfärdsberättelsen
• Marakmodellen
• Ankarmodellen
• Modellen ”vård istället för åtal”
• Förhindrande av mobbning och våld i skolan
• Välfärdsremiss
• Modellen Arjen turva (vardagstrygghet) som lanserats i Lappland

1. Exempel på en evakueringssituation

Förflyttning av befolkning enligt 121 § i beredskapslagen och de specialarrangemang som behövs enligt 120 § kan tas i bruk i situationer som nämns i lagens 3 § mom. 1 och 2 om väpnat angrepp mot Finland. Rätten att vistas eller röra sig på ett bestämt område kan förbjudas eller begränsas genom förordning av statsrådet enligt 118 § i beredskapslagen. En sådan situation skulle i praktiken betyda att mobilisering inleds eller råder i Finland, vilket också påverkar antalet personer som evakueras och de resurser som finns att tillgå. Det är dessutom möjligt att en del av befolkningen förflyttats tidigare med stöd av räddningslagen. En befolkningsförflyttning med de befogenheter som anges i räddningslagen eller beredskapslagen kan dessutom föregå en situation där försvarsmakten enligt 23 § i lagen om försvarstillstånd beordrar befolkningen att lämna området som töms helt och hållet.

En evakuering inleds med social- och hälsovårdens sängliggande patienter, långtidssjuka och äldreomsorgens klienter som inte kan förflytta sig utan hjälp. Samtidigt sker spontan förflyttning till fritidshus, släktingar, vänner och motsvarande inkvartering i andra delar av landet. Många kommer också att ta sig utomlands. De som lämnar området på egen hand är sådana som inte berörs av mobiliseringen, vilket innebär att det förmodligen är fråga om kvinnor, barn och äldre personer. En del av dem kan behöva inkvartering i en evakueringscentral i Finland, eller i det välfärdsområde som de förflyttat sig till om avfärden varit hastig och de behöver temporär inkvartering och annan vård. 

Befolkningen kommer inte att till alla delar ta sig till den ort som myndigheterna planerat. I evakueringstransporterna deltar i första hand de som inte kan förflytta sig på egen hand. En del av befolkningen kommer att stanna i områden som evakuerats (städer) om de inte fått order att lämna området. Det här betyder att det i dessa områden kommer att behövas till exempel social- och hälsovård, grundläggande utbildning, småbarnspedagogik och underhåll av kritisk infrastruktur. Dessutom kommer städernas och välfärdsområdenas förvaltningsaktörer samt andra myndigheter, såsom räddningsväsendet, polisen, gränsbevakningen, försvarsmakten, regionalförvaltningen m.fl. att finnas kvar.

En kommun som evakuerats i sin helhet kan i praktiken inte längre ordna invånarservice, eftersom det främst handlar om närservice som i så fall inte längre ordnas i kommunen. Eventuella distanstjänster utgör undantagen. Under covid-19-pandemin ordnades till exempel grundläggande utbildning på distans i enlighet med en bestämmelse som utfärdats enligt beredskapslagen.

Kommuner som tar emot evakuerade eller personer som flyttat spontant kan åläggas skyldigheter att ordna service. Till exempel är kommunen skyldig att ordna grundläggande utbildning för alla barn i läropliktsåldern som vistas i kommunen. Motsvarande skyldigheter gäller välfärdsområdena, som bland annat har skyldighet att sköta brådskande social- och hälsovård, temporär inkvartering och det utkomststöd som ges i sista hand. Om en kommun evakuerats i sin helhet och kommunen i praktiken upphört med sin verksamhet borde den kommunens fria resurser överföras och anställas hos den kommun eller vid den evakueringscentral som mottagit de evakuerade. Beredskapslagens bestämmelser om arbetsplikt ger tillräckliga befogenheter för detta.

Identitetskontrollen kommer att vara en av utmaningarna under evakueringen. Bland de evakuerade kan det finnas personer som lämnat sitt hem utan identitetshandlingar, minderåriga utan vårdnadshavare, papperslösa och desertörer.

2. Genomförandet av och ansvaret för evakueringar
 

2.1 Utarbetande av evakueringsplaner

Evakueringsplanerna utarbetas under räddningsverkets ledning.

• Myndigheter, inrättningar och affärsverk som är skyldiga att upprätta beredskap för befolkningsskyddet är skyldiga att under räddningsverkets ledning och i samverkan göra upp behövliga planer för skötseln av sina uppgifter inom befolkningsskyddet. Räddningsverket ska lämnas utredningar om de resurser som är tillgängliga för befolkningsskyddet.
  Räddningslagen 65 §

2.2 Evakuering

De första som förflyttas är grupper som omfattas av service som prioriteras av social- och hälsomyndigheterna, såsom personer i anstaltsvård. Evakueringarna genomförs i välfärdsområdets regi, enligt interna avtal om genomförandet. Kommunala och andra myndigheter kan bistå vid evakueringarna. Evakueringarna kan inledas redan innan beredskapslagen trätt i kraft och en utrymning kan verkställas med de befogenheter som anges i räddningslagen.

• Statliga myndigheter, välfärdsområdesmyndigheter och kommunala myndigheter, inrättningar och affärsverk är skyldiga att under räddningsverkets ledning delta i planeringen av räddningsverksamheten och att vid olyckor och tillbud handla så att räddningsverksamheten kan skötas effektivt. Räddningslagen 46 §

Evakueringen sker antingen så att befolkningen transporteras direkt från bostadsområdena eller så att de samlas i evakueringscentraler för vidaretransport. Varje region har en egen plan för genomförandet.

Räddningsverket, välfärdsområdet och kommunerna sköter tillsammans samlandet av befolkningen till evakueringscentralerna så som avtalats i befolkningsskyddsplanerna. Kommunikationen är avgörande för hur evakueringen lyckas. Informationen måste nå alla invånare. Kommunikationen måste planeras och ansvaret fördelas i den gemensamma planeringen. Invånarna behöver också information om vad de kan ta med sig av egendom, sällskapsdjur med mera.

I planerna ska man i förväg avtala om hur identitetskontroll av de evakuerade och upprättande av ett personregister sköts. Det är möjligt att detta bestäms genom förordning av statsrådet eller att de evakuerades identitet i vissa situationer registreras av någon annan myndighet. Vid identitetskontrollen kan det behövas handräckning av en annan myndighet.

Vid evakueringscentralen ordnas transport av de evakuerade till evakueringsorten. Samtidigt sker spontan förflyttning utomlands, till fritidshus, släktingar och vänner. Om arrangemangen mellan olika myndigheter gällande transporterna avtalas i planeringen under räddningsverkets ledning.

De myndigheter som ansvarar för trafik- och kommunikationsfrågor åläggs att bistå i ordnandet av smidiga transporter.

• Myndigheter som ansvarar för trafik- och kommunikationsfrågor ska sköta samarbetsfrågorna när det gäller användning av trafikleder och ordnande av transporter vid sådan förflyttning av befolkning som avses i 121 § i beredskapslagen (65 § i räddningslagen) 

2.3 Evakueringscentraler och ordnande av inkvartering

Social- och hälsovårdsområdena har ansvaret för att ordna temporär inkvartering och annan försörjning. 

• Social- och hälsovårdsmyndigheterna och inrättningarna inom förvaltningsområdet i fråga ska ordna prehospital akutsjukvård och svara för psykosocialt stöd samt underhåll och inkvartering av dem som råkat i nöd på grund av en olycka i enlighet med den arbetsfördelning som fastställts i författningarna om dem. Räddningslagen 46 §
• Social- och hälsovårdsmyndigheterna och inrättningarna inom förvaltningsområdet i fråga ska ordna prehospital akutsjukvård och svara för psykosocialt stöd samt inkvartering, bespisning och annan försörjning av befolkning som förflyttats med stöd av 121 § i beredskapslagen och tillfällig inkvartering av förflyttad befolkning, i enlighet med den arbetsfördelning som fastställts i författningarna om dem. Räddningslagen 65 §.
• Alla som vistas i ett välfärdsområde har rätt att i brådskande fall få socialservice som baserar sig på hans eller hennes individuella behov, så att hans eller hennes rätt till nödvändig omsorg och försörjning inte äventyras. I andra än brådskande fall har en person rätt att få tillräckliga socialvårdstjänster av det välfärdsområde inom vars område personen har sin hemkommun enligt lagen om hemkommun (201/1994), om inte något annat föreskrivs i lag (12 § i socialvårdslagen).
• Tillfälligt boende ordnas för personer som av särskilda skäl behöver kortvarig, brådskande hjälp av välfärdsområdet med att ordna boende (21 § i socialvårdslagen).

Det är ändamålsenligt att kommunerna ordnar lokaler för evakueringscentralerna och att välfärdsområdena sköter om inkvarteringen i dem och människornas eventuella behov av brådskande social- och hälsovård.

Evakueringscentralerna för vidaretransport av evakuerade behöver kanske inte i alla fall ha inkvartering. Om ansvarsområden avtalas från fall till fall.

Med befogenheterna som beredskapslagen ger kan de lokaler som behövs för inkvarteringen tas i besittning av: 

• Försvarsmakten (Beredskapslagen 113 §)
• Räddningsväsendet (Beredskapslagen 119 §) 
• Kommunen (Beredskapslagen 122 §)
• Migrationsverket (Beredskapslagen 122 b §)

Den evakueringscentral som mottagit de evakuerade ska förbereda sig på att en temporär inkvartering kan bli långvarig och att nya evakuerade strömmar in medan man fortfarande ordnar hyresbostäder i området för de föregående. 

Evakueringscentralerna kan också få ta emot personer som kommer på egen hand och saknar inkvartering. Vid evakueringscentralerna kan man komma och leta efter försvunna personer, eller avhämta personer för inkvartering hos vänner och släktingar. Barn utan vårdnadshavare är en kritisk grupp som behöver brådskande socialvård. Vid evakueringscentralerna behövs en informations- och registreringstjänst där också andra än de som kommit med transporterna kan registreras. Ordnandet av sådana tjänster ska beaktas i beredskapsplaneringen, eftersom ansvaret för dessa inte preciserats i lagstiftningen.

Vid evakueringscentralerna kommer det troligen att behövas läkartjänster samt eventuella andra social- och hälsovårdstjänster, som barnskydd och psykosocialt stöd, som ordnas i välfärdsområdets regi och genom dess beslut. De evakuerades utkomst och möjligheter till utkomst behöver också ordnas vid behov. Den mottagande evakueringscentralen kan behöva flera myndigheters tjänster. Man måste också förbereda sig på att upprätthålla den allmänna ordningen.

Kommunerna försöker så fort som möjligt ordna mer permanenta hyreslägenheter åt de evakuerade. Om det inte finns tillräckligt med bostäder att tillgå ges ibruktagningsförordningens befogenheter enligt 6 § i beredskapslagen till den myndighet som reglerar bostadsbesåndet i enlighet med 7 kap. i lagen. Kommunen bör också bereda sig på att ordna grundläggande utbildning för alla barn i läropliktsåldern, småbarnspedagogik och andra nödvändiga tjänster för de evakuerade. I något skede kommer förmodligen en del av de evakuerade att ansöka om byte av hemkommun. 

Med de evakuerade borde också nödvändiga resurser överföras till både välfärdsområdena och kommunerna, särskilt om behovet av resurser minskat i det evakuerade området. Sådana resurser bör också anvisas till assisterande uppgifter vid evakueringscentralerna.

Närmare bestämmelser om evakueringar kan utfärdas genom förordning enligt beredskapslagen.

Säkerhetsplanering är en lokal och regional verksamhet, vars syfte är att förebygga och bekämpa olyckor, olycksfall, brott och störningar samt att öka känslan av trygghet. Säkerhetsplaneringen syftar till att upprätthålla och förbättra säkerheten i vardagen.

Säkerhetsplanering har ett starkt samband med främjande av hälsa, välfärd och säkerhet. I den elektroniska välfärdsberättelsen finns det en säkerhetsmodul med hjälp av vilken utvecklingen av säkerhetsläget kan följas upp. En motsvarande modul har också utvecklats som stöd för välfärdsområdenas säkerhetsplanering.

Inrikesministeriet har 2023 publicerat ett verktyg för säkerhetsplanering som gör det lätt för kommunen att utarbeta en grundstruktur för sin egen säkerhetsplan.

Länkar till städernas säkerhetsplaner finns på TUOVI-portalen (på finska).

Säkerhetsplanering – metoder och delområden

Förebyggande av brott och marginalisering

• Invånarenkäter och undersökningar om säkerheten i regionerna
• Samarbete med polisen
• Samarbete med lokala företag (t.ex. köpcentrum) vad gäller säkerheten och känslan av trygghet i lokaler och miljön
• Ingripande vid störande beteende
• Sektorsövergripande myndighetssamarbete för att förebygga marginalisering bland ungdomar
• Ett åtgärdsprogram för att förebygga mobbning, våld och trakasserier i skolor och läroanstalter
• Ankarverksamhet
• Marak-modellen för att förebygga våld i nära relationer
• Modellen ”vård i stället för åtal”
• Korrigerande tjänster inom social- och hälsovården

Stadsplanering och kommunikation

• Förebyggande av regional segregering med hjälp av bostads- och stadsplanering
• Planering av markanvändningen (belysning, öppna ytor, växtlighet)
• Trafikplanering och säkerhet 
• Aktiviteter som engagerar kommuninvånare, medborgarbudgetering för att förbättra säkerheten i närmiljön
• Säkerhetsarbete inom stadsdelsföreningar och byaföreningar
• Information till kommuninvånarna om frågor som rör säkerhet
• Förbättring av känslan av trygghet

Verktyg och exempel på praktiska åtgärder

• Handböcker om säkerhetsplanering
• Kommunernas säkerhetsplaner
• Säkerhetsenkäter
• Medborgarbudget
• Kommunens välfärdsberättelse
• Den regionala (välfärdsområdets) välfärdsberättelsen
• Marak-modellen
• Ankarmodellen
• Modellen ”vård i stället för åtal”
• Förhindrande av mobbning och våld i skolan
• Välfärdsremiss
• Modellen Arjen turva (vardagstrygghet) som lanserats i Lappland

Säkerhet är ett brett begrepp som sträcker sig över nästan alla delområden av livet. En snygg och trivsam närmiljö inverkar positivt på människans säkerhet och känsla av trygghet. Väl underhållna gårdsområden och gångstråk minskar risken för olyckor. Utmaningen är att minska antalet fall och halkolyckor samt skadorna och kostnaderna i samband med dem. Ett mål är att se till att de äldre bor säkert och tryggt. I hemmiljön ska man beakta kraven på tillgänglighet och säkerhet, samtidigt som man också beaktar de äldres försvagade funktionsförmåga.

I Finland sker många olyckor i hemmet och nära hemmet jämfört med andra västliga EU-länder. Tanken är att minska antalet olyckor i hemmet och på fritiden samt de förluster i hälsa och välfärd och stora kostnader för samhället som olyckorna för med sig.

Det är viktigt att förbättra kommuninvånarnas medvetenhet och kunskap om faktorer som påverkar och förbättrar säkerheten när det gäller att skapa en trygghetskänsla och forma attityder till säkerheten. Kommuninvånarna kan vara med och förbättra säkerheten till exempel genom att meddela om missförhållanden som de observerat samt genom att delta i säkerhetsplanering och trygghetsvandringar.

Utslagning är en allvarlig faktor bakom säkerhetsproblemen. Den påverkar individens, den närmaste kretsens och hela samhällets säkerhet.

Människorna tillbringar allt mera tid på offentliga eller halvoffentliga platser såsom affärscentrum, parker, torg och kommuncentrum. Säkerhetsfrågorna i allaktivitetslokaler har fått en allt mer framträdande roll. Störande beteende eller alkohol- och drogmissbruk vid köpcentrum eller bensinstationer kan återspeglas i form av störningar och hotfulla situationer också i verksamheten inne i allaktivitetslokalerna.

Enligt undersökningar har gatuvåldet nästan halverats på trettio år. Säkerhetsaspekter har i dag en given plats i samhällsplaneringen.

Utöver en trivsam och välfungerande stadsmiljö främjas säkerheten av väl genomförd basservice, eftersom avvikelser och brister i basservicen återspeglas i säkerheten i vardagen.

Läroanstalterna har en nyckelroll när det gäller barns och ungas säkerhet och trygghet. Enligt lagstiftningen för undervisningsväsendet har eleverna rätt till en trygg studiemiljö där de inte blir utsatta för våld, mobbning eller trakasserier.

En utmaning med tanke på säkerheten i trafiken är att minska fallen där förare är påverkade av alkohol och andra rusmedel. Antalet trafikbrott och fall av rattonykterhet per år har i hög grad ett samband med av omfattningen av polisens trafikövervakning, olika slags kampanjer för effektiverad trafikövervakning samt en utbyggd kameraövervakning av hastighetsöverträdelser.

En ytterligare utmaning är att få ner antalet mopedolyckor, minska trimmandet av mopeder, förbättra mopedsäkerheten och öka säkerheten för äldre cyklister och fotgängare. Det är också viktigt att det finns tillräckligt med belysning på gång- och cykelvägar samt på gator.

Läs mer:

• Olycksfall i hemmet
• Målprogrammet för förebyggande av olycksfall i hemmet och på fritiden 2014–2020 (på finska)
• Institutet för hälsa och välfärd: främjande av säkerheten
• Projektet Tryggheten i hemmaboende
• Testet för boendetrygghet
• Trygg social- och hälsovård: en handbok för social- och hälsovårdspersonal (på finska)
• Centralförbundet för de gamlas väl ry: Projektet Kotiturva (på finska)

Bestämmelser om säkerhetsutredningar finns i säkerhetsutredningslagen. Säkerhetsutredningar kan utföras i fråga om en person eller ett företag.

Med säkerhetsutredning av person avses en utredning av en fysisk persons bakgrund som görs för att säkerställa att han eller hon är oförvitlig eller tillförlitlig.

Med säkerhetsutredning av företag avses en utredning som görs för att bedöma ett företags och dess ansvarspersoners tillförlitlighet samt företagets informationssäkerhetsnivå och förmåga att sköta åtaganden.

Syftet med säkerhetsutredningar är enligt 1 § i säkerhetsutredningslagen att främja möjligheterna att förebygga verksamhet som kan medföra skada för statens säkerhet, försvaret, Finlands internationella förbindelser, den allmänna säkerheten eller något annat med dessa jämförbart allmänt intresse eller enskilda ekonomiska intressen av synnerligen stor betydelse eller säkerhetsarrangemang för skyddet av dessa intressen. 

Säkerhetsutredningar görs av skyddspolisen. Kommunen ska ansöka om att bli en säkerhetsutredningskund innan en säkerhetsutredning inleds. Skyddspolisen bedömer behovet av ett kundförhållande från fall till fall. Behovet beror också på objektet som ska skyddas och om förutsättningarna i fråga om syftet med en säkerhetsutredning uppfylls i enlighet med säkerhetsutredningslagen. Läs mer på Skyddspolisens webbplats.

Vid frågor kring säkerhetsutredningar i kommunerna, vänligen kontakta Ari Korhonen, utvecklingschef på Kommunförbundet.

Beaktande av beredskap i upphandlingskontrakt säkerställer tillgången till samhällets livsviktiga tjänster och förnödenheter.

Tjänster tillhandahålls allt oftare enligt en modell med flera producenter, oavsett om det är fråga om privata eller offentliga tjänster. För tillhandahållandet av tjänster gäller samma principer och skyldigheter oberoende av om tjänsten produceras i egen regi eller om den köps utifrån. Fördelningen av organiserings- och produktionsansvaret mellan flera aktörer förutsätter i högre grad än tidigare en övergripande riskhantering vid upphandlingen, marknadskännedom och analys av produktionssätt av den instans som har organiseringsansvar.

Beredskap vid upphandlingar förutsätter att organisationen kan identifiera de upphandlingar som kräver riskhanteringsåtgärder. Genom beredskap säkerställer man att samhällets livsviktiga tjänster fungerar i alla situationer oberoende av tjänsteproducenten. Kontinuitetshantering i verksamheten, försörjningsberedskap, samordning av beredskapsplanerna mellan anordnaren och producenten samt eventuell gemensam förberedelse för störningssituationer ska beaktas redan i det skede då tjänsterna konkurrensutsätts.

Vid upphandling förutsätter beredskapen till exempel att följande frågor utreds:

• Är den tjänst som ska upphandlas kritisk?
• Vilka produktionsfaktorer behövs för att tjänsten ska fungera?
• Ska hela tjänsten köpas utifrån?
• Ska någon del av tjänsten köpas utifrån?
• I vilken del av servicekedjan eller förutsättningarna för kontinuitet i tjänsten ingår upphandling?

Vi har publicerat två handböcker om beredskap vid upphandling (på finska):

• Handboken Varautuminen hankinnoissa
• Handboken Hankittavien palveluiden sopimusehdot ja varautuminen sopimuksen päättymiseen – Opas sote-järjestämislain 15 §:n tulkinnasta hyvinvointialueille

Kommunernas projekt för kontinuitetshantering (KUJA) genomfördes i samarbete mellan Kommunförbundet och Försörjningsberedskapscentralen 2014–2016. Målet var att stödja och utveckla den kommunala sektorns beredskap och kontinuitetshantering genom att skapa och etablera enhetliga grunder, verksamhetsmodeller och arbetsredskap för en ändamålsenlig och effektiv beredskap och kontinuitetshantering för aktörerna i kommunerna och kommunkoncernerna.

Ett annat mål var att utveckla de kommunala aktörernas förmåga och beredskap att sköta sina uppgifter så störningsfritt som möjligt i alla situationer. De verktyg som togs fram i projektet stöder på bred front utvecklingen av hanteringen av hot och störningar och tryggandet av medborgarnas välfärd i alla situationer. De för också samman centrala aktörer i samarbetet på lokalförvaltningsnivå.

Projektet KUJA2 (2017–2019) var en fortsättning på KUJA-projektets första fas. Målet med KUJA2 var att fortsätta stödja kommunernas kontinuitetshantering och utvidga arbetet till de kommande landskapen. Syftet var också att utöver kommunerna stödja de kommande landskapen inom beredskap och samarbetet kring beredskapsfrågor tillsammans med deras viktigaste intressenter. Ett annat syfte med projektet var att bidra till att vård- och landskapsreformen skulle lyckas i fråga om beredskapen och att främja samförstånd inom beredskapen.

Projektet stödde de riksomfattande beredskapsmålen samt Inrikesministeriets och regionförvaltningsverkens beredskapsuppgifter. Projektet resulterade bland annat i ett uppdaterat helhetskoncept för kontinuitetshantering samt inrättandet av kommunernas nationella beredskapsnätverk. Inom projektet producerades och sammanställdes verksamhetsmodeller, verktyg och god praxis för kommunernas och landskapens bruk. Dessutom gjordes en förundersökning om informationsbehoven och informationssystemen i anslutning till den regionala förutseende lägesbilden samt en rekommendation om hamnarnas beredskap. Ett av målen var att tillsammans med ELVAR-kommissionerna stödja samordningen av beredskapen i den offentliga sektorn och näringslivet.

Läs mer:

• Allmän modell med handlingskort (på finska)
• Kommundirektörens handlingskort (på finska)
• Beredskap för lägesledning (på finska)
• Projektrapport för KUJA (på finska)
• Allmän presentation av KUJA2-projektet (på finska)
• KUJA i ett nötskal (på finska)
• Anvisningar för KUJA-utvärderingsmodellen (på finska)
• Nytt KUJA-snabbtest (på finska)
• KUJA-utvärderingsmodellen (på finska)

Nätverket för säkerhet och kristålighet är ett nätverk som stöder kommunerna i arbetet med riskhantering, säkerhet och beredskap. Kommunförbundet förvaltar nätverket och tryggar förutsättningarna för nätverkets verksamhet. 

Målet med nätverket är att utveckla kommunernas säkerhetskultur, säkerhetsledning och riskhantering samt öka säkerhets- och beredskapsarbetets betydelse och effektfullhet som en del av samhällets övergripande säkerhet. 

Nätverket är avsett för kommunernas personal och erbjuder sakkunniga en möjlighet att skapa kontakter och diskutera. Nätverket har över 600 medlemmar från cirka 270 kommunala organisationer. 

Du kan ansluta dig till nätverket genom att kontakta nätverkets koordinator. 

Ville Leinonen, styrgruppens ordförande
beredskaps- och säkerhetschef, Joensuu stad
tfn 013 337 9112, förnamn.efternamn@joensuu.fi 

Ari Korhonen, koordinator 
specialsakkunnig, Kommunförbundet 
tfn 044 797 1550, fornamn.efternamn@kommunforbundet.fi 

I beredskapsplanen är det nödvändigt att närmare fastställa regelbundna övningar inför störningssituationer och granskning av planerna. Beredskapen ska utvecklas kontinuerligt. Man ska också säkerställa att nya arbetstagare känner till befintliga planer och identifierar sitt eget ansvar i olika situationer. Planerna för störningssituationer ska ingå som en del av introduktionen till nya arbetstagare.

Genom övningar är det också möjligt att utveckla beredskapen och konkretisera beredskapsplanerna. Genom övning uppdagas också brister i beredskapsplanerna. 

Nedan finns några exempel på övningar.

1. Skrivbordsövning 
En skrivbordsövning är en teoretisk övning där man går igenom en störningssituation och löser problem genom diskussion och planering. Genom att anteckna störningssituationernas faser och lösningar får man en mall för en plan för störningssituationer eller ett handlingskort. 

2. Räddningsövningar
Under räddningsövningar kan man öva på olika störningssituationer som kräver snabb utrymning av en byggnad. Genom räddningsövningar utvecklas beredskapen för snabba insatser. Samtidigt säkerställer man att alla känner till evakueringsvägarna och samlingsplatserna.

3. Kommunikationsövningar 
I kommunikationsövningar kan både intern och extern kommunikation samt kommunikation på sociala medier övas och så kan handlingskort för kommunikation under störningssituationer utarbetas. I kommunikationsövningar kan man även testa hur befintliga planer fungerar och säkerställa att nödvändiga kontaktuppgifter är uppdaterade. 

4. Cyberövningar
Genom cyberövningar simuleras cyberstörningar. På så sätt skapas fiktiva förhållanden där man kan testa beredskapen inför störningar och återhämtningen från dessa. Syftet med cyberövningar är att förbättra organisationernas handlingsberedskap och reaktionsförmåga i händelse av allvarliga informationssäkerhetsincidenter och förkorta och minimera konsekvenserna av egentliga cyberattacker. Läs mer om cyberövningar och relaterade verktyg på Cybersäkerhetscentrets webbsida.