Miljö

Miljövård

I fråga om miljövård främjar vi kommunernas möjligheter att skapa och garantera en god miljö. En god miljö utgör grundvalen för en livskraftig kommun. Den bygger på en hållbar användning av naturtillgångar, bevarande av naturens produktionsförmåga och mångfald samt en trivsam livsmiljö och förutsättningar för näringsverksamhet. Kommuninvånarna bör kunna påverka alla dessa faktorer.

Våra uppgifter inom miljövården är att stödja kommunerna i deras myndighetsuppgifter, planering och övriga åtgärder som gäller luftvård, bekämpning av klimatförändringen, vattenvård, markskydd, avfallshantering, bullerbekämpning, hållbar användning av naturtillgångar och naturvård. Enheten främjar också kommunernas arbete för hållbar utveckling.

Mer information:

Miljöskyddslagstiftning 

Närings-, trafik- och miljöcentralen

Finlands miljöcentral SYKE

Miljöministeriet

Öppna alla

Luftvård

Luftvården syftar till en sund, trygg och trivsam livsmiljö. Ren utomhusluft är viktig för invånarna, livsmedelsproduktionen och näringslivet i kommunen. Kvaliteten på inomhusluften i byggnader påverkas i första hand genom byggnadstekniska medel, materialval och renhållning. Föroreningar i utomhusluften kommer också in i byggnaderna.

Lokal förorening av utomhusluften förorsakas av energiproduktion, industri, trafik, avfallsförbränning och markbränder. Utsläpp till luften är till exempel svavel- och kväveföreningar, mikropartiklar, lukter, os och flyktiga organiska föreningar (VOC-utsläpp). En annan faktor som försämrar luftkvaliteten allmänt är luftburna föroreningar mellan länder och världsdelar (t.ex. ozon och mikropartiklar).

Kommunen är skyldig att hålla sig informerad om den lokala luftkvaliteten. En av kommunens myndighetsuppgifter är att bevilja miljötillstånd till olika verksamhetsutövare och att övervaka att tillståndsbestämmelserna följs.

Kommunen kan sköta skyldigheten att hålla sig informerad antingen genom kontinuerliga mätningar (industri- och trafikorter) eller vid behov utredningar av luftkvaliteten. När det gäller myndighetsuppgifterna visar den tillståndssökande att de gällande minimigränsvärdena för utsläpp till luften i lagstiftningen (miljöskyddslagen) uppfylls vid tidpunkten i fråga.

Uppgifter om luftkvaliteten är till hjälp även för kommunens planering av markanvändningen, till exempel vid planläggning av bostads- eller industriområden och trafikplanering. Kontinuerlig mätning av luftkvaliteten gör det möjligt att i undantagssituationer informera invånarna och vid behov begränsa verksamhet som ger upphov till utsläpp.

Verksamhetsutövaren kan påverka den lokala luftkvaliteten genom att begränsa användningen av skadliga ämnen, använda mindre skadliga ämnen eller avlägsna skadliga föreningar redan under processen (svavelreduktion vid kraftverk).

Vilka trafikmedel och sätt att ta sig fram som invånarna väljer är också av betydelse. I den här frågan behövs det råd och upplysning. Luftburna föroreningar kontrolleras främst genom internationella avtal.

Mikropartiklar, damm och ozon är de mest problematiska föreningarna som försämrar luftkvaliteten i tätorterna i Finland. 

Läs mer:

Luftvårdlagstiftningen
Miljöministeriet

Luftvård (på finska)
Finlands Miljöcentral

Luftkvalitetsportal

Utsläpp av luftföroreningar i Finland

Vattenskydd och vattenvård

Syftet med vattenvård är att skydda och uppnå minst god status för yt- och grundvatten. Vattenvården planeras och genomförs under ledning av närings-, trafik- och miljöcentralerna inom sju vattenförvaltningsområden på det finländska fastlandet.

I de förvaltningsplaner som statsrådet godkänt och i de åtgärdsprogram som ingår i dem anges vilka åtgärder som behövs för att uppnå en god vattenstatus. Genomförandet av åtgärdsprogrammen övervakas också noga.

EU:s ramdirektiv för vatten förpliktar alla EU-länder att utarbeta förvaltningsplaner för sina områden. Det internationella samarbetet inom vattenvård bedrivs mellan EU-länderna inom ramen för den gemensamma genomförandestrategin. EU-kommissionen utarbetar regelbundet utvärderingsrapporter om hur genomförandet av ramdirektivet för vatten framskrider i olika EU-länder.

Kommunerna har ett lokalt ansvar för främjandet och övervakningen av vattenskyddet.  Om den kommunala miljövårdsmyndighetens vattenskyddsuppgifter föreskrivs både i vattenlagen och i miljöskyddslagen (förorening).

Vattenlagen reglerar i dag främst användningen av vatten, byggande i vattendrag, flottning, torrläggning av jord- och skogsbruksmark, vattenståndsreglering och tagande av grundvatten. Bestämmelserna om rening av avloppsvatten har flyttats till miljöskyddslagen. Miljöskyddslagen reglerar i dag all verksamhet som förorenar miljön.

Tilläggsuppgifter:

Naturvård

Kommunen ska främja naturvården i sin verksamhet. Enligt grundlagen bär var och en ansvar för naturen och dess mångfald och det allmänna ska verka för att alla tillförsäkras en sund miljö.  Enligt kommunallagen ska kommunen sträva efter att främja sina invånares välfärd och en hållbar utveckling inom sitt område.

Enligt naturvårdslagen (20.12.1996/1096) ska kommunerna främja naturvården och landskapsvården inom sina områden.

Markanvändnings- och bygglagen (5.2.1999/132) reglerar områdesanvändningen och byggandet bland annat så att en ekologiskt hållbar utveckling främjas. Mål för områdesplaneringen är bland annat att främja möjligheterna att bevara naturens mångfald och andra naturvärden och en sparsam användning av naturresurserna.

Utredningarna om en plans konsekvenser ska innehålla tillräckliga uppgifter för att det ska vara möjligt att bedöma vilka betydande direkta och indirekta konsekvenser genomförandet av planen har för bland annat jord- och berggrunden, vattnet, luften, klimatet, växt- och djurarter, naturens mångfald, naturresurserna och landskapet.

I samband med utarbetandet och godkännandet av planförslag ska planläggaren också lyfta fram möjligheter att minska olägenheter som riktas mot naturmiljön.

Syftet med markanvändnings- och bygglagen är att reglera områdesanvändningen och byggandet för att på det sättet skapa förutsättningar för en bra livsmiljö och främja en ekologiskt, ekonomiskt, socialt och kulturellt hållbar utveckling.

Enligt lagen om kommunernas miljövårdsförvaltning ska kommunen inom sitt område övervaka och främja miljövården så att det genom skydd, vård och utveckling av naturen och annan miljö blir möjligt att trygga en hälsosam, trivsam och stimulerande samt naturekonomiskt hållbar livsmiljö för kommunens invånare.

Utgående från naturvårdslagen har kommunen utöver den allmänna uppgiften att främja naturvård inte några andra egentliga myndighetsuppgifter än fridlysning av ett naturminnesmärke som finns på privatägd mark/hävning av fridlysningen (26 och 28 § i naturvårdslagen).

Läs mera:

Naturens mångfald

Fridlysning av naturminnesmärke genom kommunalt beslut

Vad kan fridlysas som naturminnesmärke?

Med stöd av naturvårdslagens 95 § är det möjligt fridlysa ett träd, en dunge, ett flyttblock eller en annan motsvarande naturformation som på grund av sin skönhet, sällsynthet, betydelse i landskapet, sitt vetenskapliga värde eller av annan motsvarande anledning kräver särskilt skydd.

Att skada eller förstöra ett fridlyst naturminnesmärke är förbjudet (NVL 95 § 4 mom).

Vem fattar beslut om fridlysningen?

Om naturminnesmärket är beläget på mark som ägs av någon annan än staten fattar kommunen beslut om fridlysningen. I kommunen har kommunfullmäktige beslutanderätten om inte beslutanderätten har delegerats vidare.

Fridlysningsbeslutets innehåll och förutsättningar

Beslutet kan fattas endast på markägarens ansökan eller med markägarens samtycke. Om minnesmärket är beläget på ett område som hör till flera fastigheter krävs samtliga fastighetsägares samtycke.

Även grannarna till en fastighet där ett minnesmärke är beläget ska höras ifall fridlysningen kan ha inverkan på användningen av deras fastigheter.

I beslutet om fridlysning anges naturminnesmärkets läge. Naturvårdslagens förbud mot skadegörelse eller förstörelse kan upprepas i beslutet, som dock inte får ange preciserande skyddsföreskrifter.

I beslutet kan ges icke-bindande information om vilka åtgärder som kan förstöra eller skada naturminnesmärket. Utöver direkta åtgärder kan indirekta åtgärder skada eller förstöra minnesmärken. Frågan måste avgöras från fall till fall.

Ett egentligt skyddsområde för naturminnesmärket torde inte kunna föreskrivas, utan skyddsområdet definieras genom förbudet mot skadegörelse och förstörelse (Suvantola-Similä 2011, s. 123).  Till exempel kan det verkliga ”skyddsområdet” för ett stort träd till och med vara omfattande för att skydda trädet från sådana åtgärder som kunde störa trädets vattentillgång och därmed skada det.

För tydlighetens skull bifogas till beslutet alltid en karta som noggrant anger naturminnesmärkets läge. Det kan också vara motiverat att bifoga till exempel fotografier av minnesmärket och andra eventuella utredningar.

Beslutet ska även innehålla följande uppgifter:

  • Objektets namn
  • Kommun där objektet är beläget
  • Objektets typ enligt följande klassificering: träd, dunge, flyttblock, grotta, jättegryta, geologiskt objekt, förekomst av växtart, annat objekt. Om det gäller ett träd eller en dunge ska också trädarten eller trädarterna anges.
  • Uppgifter om markägaren (på vems mark objektet är beläget) enligt följande klassificering: kommun, privat markägare, företag eller annan sammanslutning.

Ändring i ett beslut som en kommunal myndighet fattat med stöd av 26 § i NVL får sökas genom besvär hos förvaltningsdomstolen på det sätt som anges i förvaltningsprocesslagen (NVL 61 § 2 mom). Till kommunens beslut ska därmed fogas besvärsanvisning för förvaltningsbesvär hos den regionala förvaltningsdomstolen.

Markägaren delges bevisligen beslutet och vid behov delges även grannarna till fastigheten där minnesmärket är beläget.

Ingen avgift tas ut för beslutet även om fridlysningen skulle ske på initiativ av markägaren (NVL 70 §). Ingen ersättning för fridlysningen betalas ut till markägaren.

Åtgärder efter beslutet

Kommunernas beslut om att fridlysa naturminnesmärken registreras i datasystemet för naturvården (SATJ) som upprätthålls av Forststyrelsen.

När fridlysningsbeslutet vunnit laga kraft ska beslutet med bilagor (åtminstone en karta och eventuella fotografier) överlämnas till Forststyrelsen på e-postadressen luonnonmuistomerkit@metsa.fi.

Naturminnesmärket ska märkas ut klart och tydligt i terrängen (NVL 95 §, 2 mom). Kommunen ska se till att minnesmärket märks ut korrekt i terrängen.

Det finns inga särskilda bestämmelser om markeringen av naturminnesmärken, men dessa kan i tillämpliga delar märkas ut enligt Miljöministeriets förordning om utmärkning av naturskyddsområden i terrängen (261/2016). Sålunda rekommenderas de naturminnesmärkesskyltar som motsvarar märkena enligt 2 § och bilagan i förordningen.

Utöver märkena kan även skyltar som anger områdets namn och skyltar som uppmärksammar förbudet mot skadegörelse och förstörelse placeras ut (MMf 5 §).

Mer information om märkena kan fås av miljöchef Tommi Maasilta, tommi.maasilta@kommunforbundt.fi.

Alternativt kan skylten beställas direkt från en tillverkare av skyltar. För tillverkningen behövs i så fall bildfilen och färgkoden, som kan fås via Forststyrelsen på e-postadressen luonnonmuistomerkit@metsa.fi.

Läs mera:

Bullerbekämpning

Det allmänna målet för bullerbekämpning är en sund och trivsam livsmiljö utan bullerolägenheter. Det ökande bullret är ett hot mot människans hälsa och trivseln i miljön.

År 2006 meddelade statsrådet ett principbeslut om bullerbekämpning. Enligt beslutet måste bullernivåerna och exponeringen för buller i omgivningen minskas betydligt.

Målet är att antalet personer som bor i områden där medelljudnivån dagtid är högre än 55 decibel ska vara minst 20 procent mindre år 2020 än år 2003.

Bullerbekämpning ingår i bekämpningen av miljöförstöring. Bullerbekämpningens främsta mål och verktyg framgår av miljöskyddslagen och miljöskyddsförordningen (86/2000 respektive 169/2000). Lagens mål är att minimera bullrets olägenheter för hälsan och att främja en trivsam livsmiljön.

I och med ändringen av miljöskyddslagen (459/2004) och statsrådets förordning (801/2004) har Europaparlamentets och rådets direktiv 2002/49/EG (bullerskyddsdirektivet) verkställts genom att lagen kräver mera bullerutredningar och verksamhetsplaner för bullerbekämpning och genom att förordningen preciserar åtgärder för hur dessa ska utarbetas.

Kommuner som har en befolkningskoncentration med över 100 000 invånare, som på basis av invånartätheten kan anses vara ett område med stadskaraktär, måste utarbeta bullerutredningar och bullerbekämpningsplaner med fem års mellanrum.

De första bullerutredningarna enligt EU:s bullerskyddsdirektiv blev klara år 2007. Av kommunerna i Finland deltog Helsingfors stad. År 2012 hade följande kommuner utarbetat bullerutredningar enligt direktivet: Helsingfors, Esbo och Grankulla, Vanda, Tammerfors, Åbo, Uleåborg samt Lahtis. År 2017 ska dessutom Jyväskylä och Kuopio göra bullerutredningar.

Det primära sättet att bekämpa buller är att ingripa i uppkomsten av bullerutsläpp. Det blir allt viktigare för kommunerna att räkna med bullerbekämpning i planeringen av markanvändningen och trafiken. Likaså ska kommunerna se till att det finns tillräckligt med rekreationsområden utan störande buller.

Att bygga bostäder i områden där buller är en uppenbar olägenhet kräver att både bostäderna och boendemiljön skyddas mot buller. Det sekundära sättet att bekämpa buller är strukturell bullerbekämpning. I fråga om de mest krävande objekten finns det skäl att kombinera olika bullerbekämpningsmetoder i syfte att nå det bästa slutresultatet.

Tilläggsuppgifter:

Bullerbekämpningslagstiftningen 

Förorenade markområden

Marken anses vara förorenad när ämnen som hamnat i den genom mänsklig verksamhet kan medföra olägenhet för hälsan eller naturen, minska den allmänna trivseln i miljön eller miljöns praktiska betydelse eller orsaka någon annan därmed jämförbar kränkning av allmänt eller enskilt intresse.

Graden av förorening beror på halten skadliga ämnen i marken, ämnenas egenskaper, disponeringen av det förorenade markområdet med närmiljö och naturförhållandena. 

I Finland inleddes undersökningarna av förorenade markområden i mitten av 1980-talet med markundersökningar på avstjälpningsplatser med hög riskfaktor.  Problemen började utredas riksomfattande i och med projektet för utredning och sanering av förorenade markområden (SAMASE) som pågick mellan åren 1989 och 1994.  I SAMASE-registret samlades uppgifter om cirka 10 000 markområden som misstänktes vara förorenade.  Det totala antalet förorenade områden bedömdes i alla fall vara avsevärt högre än det registrerade antalet.  Omkring 1 200 områden ansågs kräva brådskande sanering.

I datasystemet för markens tillstånd, som statens miljöförvaltning upprätthåller, finns uppgifter om drygt 30 000 områden där marken kan vara förorenad, är förorenad eller är sanerad. 

Förorenade markområden finns mest på orter med mycket industri, trafik, energiproduktion och avfallsbehandling. 

Tilläggsuppgifter:

Förorenade markområden
Miljöministeriet

Förorenade markområden
Miljöförvaltningen

Marktäkt

Marktäktslagen och marktäktsförordningen innehåller bestämmelser om tagande av marksubstanser, såsom grus, och om tillståndsförfarandet och tillsynen i anslutning till detta. Marksubstanser får inte tas så att en vacker landskapsbild därigenom fördärvas, betydande skönhetsvärden hos naturen eller speciella naturförekomster förstörs, naturförhållandena genomgår betydande eller omfattande skadliga förändringar eller kvaliteten på vattnet eller vattenavgivningskapaciteten i ett viktigt eller annat för vattenförsörjning lämpligt grundvattenområde äventyras, om det inte finns något tillstånd enligt vattenlagen.

För täkt av material enligt marktäktslagen krävs tillstånd av den kommunala miljövårdsmyndigheten (4 och 7 § i marktäktslagen). Tillstånd behövs inte, om substanser tas för eget sedvanligt bruk till husbehov för boende eller för jord- och skogsbruk (4 § i marktäktslagen).

Stenbrytning i anslutning till marktäkt samt stenkrossar för berg och lös sten kräver miljötillstånd enligt miljöskyddslagen. Genom ändring av marktäktslagen och miljöskyddslagen (10.4.2015/423) kombinerades marktäktslagens och miljöskyddslagens separata tillståndsförfaranden för ansökan som gäller samma projekt.

Datasystem för marktäkt

För ordnandet av uppföljningen av marktäkt och dess verkningar finns ett datasystem i enlighet med 23 b § i marktäktslagen (Notto) (på finska), som innehåller behövliga uppgifter om de tillstånd och anmälningar som avses i lagen och om övervakningen av täktområdenas tillstånd.

I anknytning till datasystemet Notto finns också en öppen karttjänst för marktäktstillstånd och stenmaterialreserver (på finska). Karttjänsten upprätthålls av Finlands miljöcentral SYKE.

I datasystemet Notto kan myndigheterna för marktäktstillstånd granska och korrigera uppgifter om marktäktstillstånd inom sitt verksamhetsområde. Användningen av datasystemet kräver ett separat användarnamn.

Läs mer:

Maa-ainesten ottaminen: Opas ainesten kestävään käyttöön (Marktäkt: Guide för hållbar användning av marksubstanser) (på finska, med svenskt presentationsblad)

Kotitarveotosta, 15.5.2014 (Om tagande av substanser till husbehov) (På finska)

Kommunägd skog

Det finns stora skillnader mellan kommunerna i Finland i fråga om skogsinnehav och användningen av skog. Det finns ingen färsk statistik över omfattningen av kommunernas skogsinnehav, men år 2013 ägde kommunerna cirka 430 117 hektar skog. Så gott som varje kommun (98 %) är skogsägare. Den skogsareal som kommunerna äger fördelar sig mycket ojämnt dem emellan. Ett skogsinnehav på över 1 000 hektar skog finns i 125 kommuner, medan 32 kommuner äger över 3 000 hektar skog. De största skogsägarna är Uleåborg (21 366 ha), Kuopio (12 744 ha) och Helsingfors (9 926 ha), (Statistikcentralen: Kommunernas och samkommunernas ekonomi och verksamhet 2013).

Största delen av kommunernas skogar används för ekonomi eller rekreation. Kommunernas skogsanvändning indelas i storleksordning i ekonomiskogar (i genomsnitt 51,05 %), rekreationsskogar (i genomsnitt 42,03 %) och skyddsskogar (i genomsnitt 7,68 %), (enkätresultat från projektet Kokonaiskestävä kuntametsä 2020). Vid klassificeringen av skogsanvändningen har kommunerna utgått från den skötselklassificering av grönområden som Grönmiljöförbundet gav ut 2007, Viheralueiden hoitoluokittelu. Grönmiljöförbundet uppdaterade år 2020 skötselklassificeringen av grönområden till en underhållsklassificering av grönområden, RAMS2020 Viheralueiden kunnossapitoluokitus, som ersätter den tidigare publikationen Viheralueiden hoitoluokittelu från år 2007.

Kommunernas skogsbruksplaner omfattar allt fler mål

All skogsplanering i kommunerna omfattar i högre eller lägre grad flera olika mål, men traditionellt har de ekonomiska avkastningsmålen vägt tyngst vid planeringen. I dag strävar skogsplaneringen alltmer efter att förena olika mål, till exempel sådana som berör rekreationsbruk, biologisk mångfald, näringskretslopp och klimat. De senaste målen som kommunerna har satt upp för sina skogar har att göra med koldioxidneutralitet och vattenskydd. Enligt en enkät som riktades till kommunernas aktörer inom skogssektorn våren 2020 uppfyller 74 % (i genomsnitt) av kommunernas skogar två eller flera mål samtidigt.

Ekonomiska mål är lättare att omvandla till numerisk form än andra mål, och de är lätta att beakta när en skogsbruksplan utarbetas. När det gäller de övriga målen behövs ytterligare information om måtten för måluppfyllelsen och uppföljningen av genomförandet.

Kommuninvånarnas delaktighet i planeringen av användningen och skötseln av kommunägd skog

I den interaktiva planeringen av de kommunägda skogarna har tillgången till öppna geodata och involveringen av kommuninvånarna i planeringsarbetet varit centrala faktorer. Under de senaste åren har man undersökt olika sätt att involvera kommuninvånarna, och det har visat sig att detta har blivit allt viktigare i synnerhet i början av planeringsarbetet. Öppna geodata om kommunernas skogar hjälper kommuninvånarna att utnyttja skogarnas rekreationsmöjligheter och delta i beslutsfattandet.

Bland de kommuner som besvarade den enkät som riktades till kommunernas aktörer inom skogssektorn våren 2020 var det bara åtta procent som hade alla skogsbruksplaner tillgängliga på kommunens webbplats. Strategiprogrammet fanns tillgängligt på var tredje kommuns webbplats.

Steg mot övergripande hållbarhet i kommunägd skog

Fastställandet av strategiska mål för användningen av skogarna i kommunen och planen på strategisk nivå för omsättning av målen i praktiken, hjälper kommunerna att planera användningen av skogarna på lång sikt och gör det lättare att beakta olika mål. I den kartläggning av nuläget som nätverket Landsbygdens INFRA, Kommunförbundet, NTM-centralen i Egentliga Finland och Skogsbrukets utvecklingscentral Tapio genomförde 2020 framgick det att kommunernas sakkunniga efterlyser nationella riktlinjer för användning, vård och uppföljning av skogarna.

Nationella riktlinjer skulle stödja beslutsfattandet och underlätta en jämförelse mellan kommunerna. När det gäller att uppnå övergripande hållbarhet i kommunägd skog är det också viktigt att kommunen har tillräckliga resurser och att det finns adekvat information för de kommunala beslutsfattarna om hur olika mål påverkar varandra. Därtill vore det viktigt att oberoende av kommunstorlek koncentrera sig på kommunens interna och externa samarbete och informationsdelning.

Läs mer:

Monitavoitteinen metsäsuunnittelu kuntametsissä - kirjallisuuskatsaus
Projektet Kokonaiskestävä kuntametsä

METSO stödjer kommunernas och församlingarnas naturskyddsarbete 
Metsonpolku

Livsmiljö­programmet Helmi stärker den biologiska mångfalden 
Miljöministeriet

Checklista och rådgivningsstöd för naturhänsyn 
Skogscentralen

Kokonaiskestävä kuntametsä -hanke, kyselyn ja haastatteluiden yhteenveto 2020

Kuntien metsätietoja 2013 (Statistikuppgifter om kommunens skogar)

Kommunförbundets sakkunniga som kan ge mer information

Läs mer om dessa teman
samhälle och miljö
miljö
miljövård
naturen
hållbar utveckling