Denna anvisning handlar om hur vite och hot om tvångsutförande kan användas i förening med förbud och ålägganden i ärenden som avses i markanvändnings- och bygglagen. Anvisningen har utarbetats med tanke på genomsnittliga fall och är således inte heltäckande. I de flesta fall där det blir aktuellt med förvaltningstvång är denna anvisning ändå tillräcklig för att man ska veta hur man ska gå till väga.
Med förvaltningstvång avses ett tvång som en myndighet när så särskilt föreskrivs kan förena med en förpliktelse som myndigheten förelägger den som inte följer en lag eller förordning eller bestämmelser som utfärdats med stöd av lagen. Det är frågan om en administrativ metod genom vilken myndigheten försöker tvinga den förpliktade att göra en sak eller avhålla sig från att göra en sak. En förpliktelse kan föreläggas också utan vite eller hot om tvångsutförande eller avbrytande. Vite och hot om tvångsutförande är s.k. indirekt förvaltningstvång. Med direkt förvaltningstvång i byggärenden avses att verksamheten avbryts (MBL 180 §). Avbrytande behandlas inte närmare i denna anvisning.
En förvaltningstvångsprocess består av två steg: först åläggs en förpliktelse, som förenas med vite (dvs. hot om skyldighet att betala ett bestämt belopp) eller hot om tvångsutförande. Om den förpliktade inte vidtar åtgärder med anledning av åläggandet, döms vitet ut (den förpliktade döms att betala det utsatta beloppet)/hotet om tvångsutförande verkställs.
