Ett vite kan vara fast eller löpande. Fast vite föreläggs till ett visst belopp.  Storleken på ett löpande vite är beroende av hur lång tid som går utan att förpliktelsen uppfylls. För löpande vite bestäms ett fast grundbelopp och ett tilläggsbelopp som läggs till grundbeloppet alltid när en viss tid har förflutit utan att förpliktelsen har uppfyllts. Fördelen med löpande vite jämfört med fast vite är att dess effekt ökar med tiden. Fast vite måste alltid dömas ut innan en ny förpliktelse och ett nytt vite kan föreläggas. Tvångsutförande är å sin sida är ett tungrott förfarande som kräver noggrannhet, men är också effektivt när det väl kan genomföras.

I samband med tvångsutförande kan problem uppkomma när det gäller intrång i någons egendom, när det gäller att hålla sig till huvudförpliktelsen och avslutningsvis också när det gäller indrivningen av kostnaderna. Det lönar sig att fundera på dessa synpunkter innan hot om tvångsutförande föreläggs och när man överväger fördelar och nackdelar med hot om tvångsutförande respektive vite. I byggärenden är vite i allmänhet den mest användbara formen av förvaltningstvång. Användning av tvångsutförande är att rekommendera bara i sådana fall där vite inte kan anses effektivt och där ett allmänt intresse uttryckligen kräver hot om tvångsutförande.

I brevet om hörande ska förutom innehållet i uppmaningsbrevet också anges

• den tid inom vilken förklaring ska ges
• ett omnämnande om att ärendet kommer att avgöras även om parten inte ger någon förklaring inom den utsatta tiden (FörvaltningsL 33 §)
• huruvida avsikten är att förena huvudförpliktelsen med vite eller hot om tvångsutförande
• att ärendet i nästa skede kommer att föras till  byggnadstillsynsmyndigheten för behandling.
  
   
  
  Om myndigheten efter hörandet beslutar att vite eller hot om tvångsutförande inte föreläggs och ärendet förfaller, är det förenligt med god förvaltningssed att parten underrättas om detta.