Förutsättningar för rätt till inlösning

Kommunen får inom ett detaljplaneområde utan särskilt tillstånd lösa in ett sådant allmänt område samt en sådan tomt enligt detaljplanen för en allmän byggnad som i detaljplanen avsetts för en kommunal inrättning eller för kommunens övriga behov MBL 96 § 1 mom. Staten eller en samkommun har motsvarande inlösningsrätt, om området i detaljplanen är avsett för deras behov. Inlösningsvillkoren ovan tillämpas också när nyttjanderätten till fastigheten begränsas genom inlösning på ett område som i detaljplanen har anvisats för kommunens, samkommunens eller statens behov för byggande under jord MBL 96 § 2 mom. För inlösning av ett område som i generalplanen har anvisats som allmänt område behövs däremot ett tillstånd att lösa in området, som beviljas av Miljöministeriet MBL 99 § 3 mom.

För inlösning på ett detaljplaneområde behövs alltså inte något tillstånd av statsrådet, ministerier osv., utan en gällande plan berättigar till inlösning. Eftersom bestämmelsen om inlösningsrätt är klar MBL 96 § avgörs rätten till inlösning för det mesta utan tvister.

Det är främst fråga om huruvida området faktiskt är avsett för kommunens behov som har gett upphov till meningsskiljaktigheter vid beviljande av inlösningsrätt. Kommunen har rätt att utan tilläggsutredningar lösa in gator, öppna platser, torg, parker och andra rekreationsområden. Däremot är det ibland oklart om trafikområden, riskområden och särskilda områden faktiskt är avsedda för kommunens behov. Under de senaste åren har kommunens rätt bestridits i fråga om inlösning av exempelvis småbåtshamnar och tomter avsedda för allmänna byggnader. Därför vore det tydligast om det av områdets planbeteckning entydigt kunde framgå om området de facto är avsett för kommunen. En indexbeteckning i planen (t.ex. Yk) som anger kommunens (eller statens) behov säkrar saken.

Om en fråga om att ändra en plan eller införa byggförbud har väckts i syfte att ändra planen hindrar det inte att inlösningsrätt beviljas. Om planändringen gäller ett område som ska inlösas och den ändrade planen fastställs under inlösningsprocessen kan inlösningsrätten gå förlorad (HD 3.11.1986 liggare 3327).

Inlösning

Ansökan om inlösning

När ett allmänt område löses in – liksom vid inlösning av andra områden enligt markanvändnings- och bygglagen – iakttas den s.k. inlösningslagen (InlösnL) 29.7.1977/603 MBL 103 §.

Ansökan om inlösningsförrättning görs hos den lokala lantmäteribyrån. Ansökan om inlösningsförrättning som bygger på en plan hör till kommunstyrelsen, om inte beslutanderätten har delegerats till en lägre kommunal myndighet. Om betalningen av inlösningsersättningen kräver att fullmäktige fattar ett beslut senare (anslag har inte reserverats), är det ändamålsenligt att låta fullmäktige besluta om att en inlösningsprocess ska inledas, om inte beslutanderätten har delegerats. Att delegera beslutanderätten är tillrådligt. I 91 § i kommunallagen bestäms om delegering av beslutanderätt.

I vissa fall,  bland annat enligt  InlösnL 39 och 71 § , ska ansökan skickas till lantmäteribyrån inom utsatt tid, och det räcker inte att ansökan skickas till någon myndighet inom utsatt tid, vilket det finns skäl att vara medveten om i dessa fall. Ansökningshandlingarna ska ges in i två exemplar.

Man kan ansöka om förrättning och förrättningen kan inledas även om inlösningstillståndet inte vunnit laga kraft InlösnL 50 § 2 mom. 

Inlösningskommission

En inlösningsförrättning enligt inlösningslagen utförs av en inlösningskommission som består av en förrättningsingenjör och två gode män InlösnL 12 § 1 mom.  En förrättningsingenjör (DI) vid den lokala lantmäteribyrån är förrättningsingenjör och samtidigt ordförande för kommissionen. Personen ska vara tillräckligt förtrogen med inlösningsärenden InlösnL 13 §.  Kommunens fastighetsingenjör kan vara förrättningsingenjör om kommunen inte är part i förrättningen. För varje mandattid väljer kommunfullmäktige minst 6 gode män som ska ha kännedom om fastighetsfrågor och lokala förhållanden Fastighetsbildningslagen 6 §. Gode männen väljs ut och kallas till inlösningsförrättningen av förrättningsingenjören InlösnL 14 §.

Inlösningskommissionen beslutar om inlösningsrätten, fastställer ersättningarna och fattar också de övriga besluten vid inlösningsförrättningen.

Åtgärder som ska vidtas vid en inlösningsförrättning i stora drag

Enligt InlösnL 15 § ska följande åtgärder vidtas vid en inlösningsförrättning: F

• föremålet för inlösningen ska fastställas samt utmärkas på kartan och i erforderlig mån i terrängen 
• en beskrivning ska uppgöras över den egendom som ska inlösas 
• erforderliga regleringar av vägar ska göras samt beslut ska fattas om avhjälpande av skador 
• beslut ska fattas om bestämmande av ersättningar och förrättningskostnader 
• fastigheter ska bildas och andra angelägenheter som ansluter sig till inlösningen ska behandlas.

Information

På information och annat allmänt förrättningsförfarande tillämpas i regel fastighetsbildningslagen 12.4.1995/556 InlösnL 16 §. Information om inlösningsförrättningens sammanträde ska i regel ges till alla sakägare i en kallelse som sänds senast tio dagar före sammanträdet FastighetsbildningsL 168 § och 169 §. Om uppgifter om en markägare eller andra sakägare eller deras adresser inte kan fås ska man dessutom informera om sammanträdet i dagstidningar.

Besittningstagande av annat område än gatuområde

Besittningstagandet av den egendom som ska lösas in vid en förrättning enligt inlösningslagen sker i huvudsak sedan förrättningen avslutats, dvs. när ersättningarna har betalats InlösnL 57 §.Om en sakägare till följd av inlösning förlorar sin bostad eller om hans eller hennes näringsutövning försämras kan besittningstagandet uppskjutas med högst tre månader från den tidpunkt då ersättningarna betalades.

Besittningstagande av gatuområde

Besittningstagande av ett gatuområde som upptas i den första detaljplanen förutsätter över huvud taget ingen inlösningsförrättning. Gatuområdet kan tas i besittning när förrättningen för styckning av gatuområdet har anhängiggjorts eller när kommunen har betalat ersättning för gatuområdet MBL 95 § 1 mom. I praktiken förrättas det emellertid en syn innan byggnadsarbetena inleds. Vid synen antecknas bland annat den växtlighet och de anordningar som ska avlägsnas.

Kommunen får ta i besittning ett gatuområde som upptas i den andra detaljplanen eller en senare detaljplan och som inte har varit gata i en föregående plan. Besittningstagandet får ske när inlösningsförfarandet för området har anhängiggjorts MBL 95 § 3 mom. Motsvarande förfarande förutsätts om det på ett gatuområde i den första detaljplanen finns en byggnad som har större än ringa värde, en värdefull anläggning eller konstruktion eller om området är nödvändigt för att dessa ska kunna användas  MBL 95 § 2 mom.

Förhandsbesittningstagande

En inlösare har möjlighet att ta i besittning ett område för vilket inlösning sökts, även om förrättningen inte har vunnit laga kraft eller ens är avslutad. Ett sådant behov kan ofta uppstå när man i brådskande ordning vill bygga till exempel trafikleder på ett allmänt område. Det finns alltid skäl att ansöka om förhandsbesittningstagande om man snabbt vill ta i besittning det område som ska lösas in. Om man inte ansöker om förhandsbesittningstagande kan besittningstagandet bli fördröjt, rentav med flera år om någon till exempel söker ändring i inlösningsrätten eller besittningstagandet. I de beslut som gäller beviljande av tillstånd till förhandsbesittningstagande får ändring inte sökas medan förrättningen pågår, och i de beslut som fattats vid tillträdessynen (bl.a. förskottsersättningar) får ändring inte sökas ens senare InlösnL 89 § 2 mom., InlösnL 92 §.

Beslut om beviljande av tillstånd till förhandsbesittningstagande av ett allmänt område som ska inlösas fattas av inlösningskommissionen InlösnL 59 § 3 mom.  Tillstånd kan beviljas "när ett brådskande inledande av arbetena eller andra viktiga skäl så kräver” InlösnL 58 §.

Innan egendom tas i förhandsbesittning ska tillträdessyn hållas. Vid synen ska den egendom som tas i besittning fastställas, en beskrivning över egendomen utarbetas och förskottsersättning bestämmas, om en sakägare så kräver InlösnL 60 §.  Förhandsbesittningstagandet sker när tillträdessynen har förklarats avslutad och förskottsersättningarna betalats InlösnL 63 §. Om inga förskottsersättningar krävs, tas egendomen alltså i besittning när tillträdessynen avslutas. Om en sakägare till följd av inlösning förlorar sin bostad eller om hans eller hennes näringsutövning försämras kan också förhandsbesittningstagandet uppskjutas med högst tre månader från den tidpunkt då förskottsersättningarna har betalats.

Förskottsersättningar

Förskottsersättningar ska alltid bestämmas när så krävs. Beroende på brådskan i besittningstagandet och på ersättningens karaktär av förskott bestäms förskottsersättningen "med stöd av ungefärlig uppskattning" och endast för de ersättningar som hänför sig till den egendom som tas i besittning, alltså åtminstone inte för ersättningar av olägenheter och skador på en fastighet utanför det område som ska lösas in InlösnL 60 § 2 mom.

Förskottsersättningen är i normala fall tre fjärdedelar av det uppskattade beloppet av den slutliga ersättningen för egendomen InlösnL 61 § 2 mom. Om en bostad går förlorad eller näringsutövningen försämras ska förskottsersättningen ändå bestämmas till fullt belopp InlösnL 61 § 1 mom.

Förskottsersättning ska betalas inom tre månader från det att tillträdessynen har förklarats avslutad. Om detta inte sker förfaller tillståndet till förhandsbesittningstagande InlösnL 62 §.

På skillnaden mellan den slutliga ersättningen och förskottsersättningen fastställs en ränta på 6 procent som ska betalas räknat från tidpunkten för besittningstagandet fram till betalningsdagen InlösnL 95 § 1 mom.

Ersättningar för ett allmänt område

Värderingsmetod

För den egendom som löses in ska full ersättning bestämmas enligt egendomens gängse pris och om detta inte motsvarar överlåtarens hela förlust, ska uppskattningen utgå från egendomens avkastning eller de därpå nedlagda kostnaderna InlösnL 30 § 1 mom. Handelsvärdemetoden, dvs. en värdering som bygger på jämförbara köp är den vanligaste värderingsmetoden. Mer sällan kommer avkastnings- och kostnadsvärdemetoderna i fråga och då främst när inget tillförlitligt handelsvärde finns att tillgå. På så vis bygger till exempel en värdering av ren skogsmark för det mesta på avkastningsvärdet, och en värdering av de byggnader som hör till en egendom bygger på motsvarande sätt på kostnadsvärdet. Lagtexten "de därpå nedlagda kostnaderna" betyder inte att det pris som betalats för objektet är det enda värderingskriteriet.

 Man har stannat för betydligt lägre inlösningsersättning än köpeskillingen vid inlösningar i bland annat Vanda [HD 20.9.1990 liggare 2540] och Hyvinge [14.1.1991 liggare 74].

Ersättningar på tjänstens vägnar eller inte

Inlösningskommissionen fastställer ersättningar på tjänstens vägnar. I de fall som avses i lnlösnL 38 § fastställs endast på yrkande ersättningar till en arbetstagare, granne eller någon annan av vilken egendom inte inlöses. På motsvarande sätt måste ett yrkande framställas om räntan på ersättningen inte motsvarar det men eller den skada som uppstått till följd av att besittningsrätten gått förlorad InlösnL 95 § 2 mom. Dessa fall är rätt sällsynta. Endast om ett yrkande framställs bestäms dessutom förskottsersättningar och ersättningar för kostnaderna för bevakning av rättigheter InlösnL 60 § 2 mom., InlösnL 82 §1 mom.

I de s.k. efterskottsersättningar som markägaren ansöker om vid inlösning (InlösnL 39 §, InlösnL 45 §) och vid de inlösningar som avskrivs (InlösnL 75 §) ska yrkanden på ersättningar också framställas.

Uppskattning av ersättningar för allmänna områden

Första detaljplanen

Vid inlösning av allmänna områden i den första detaljplanen ska ersättningarna enligt värderingspraxis fastställas utgående från vad ägorna använts till innan detaljplanen utarbetades. Ersättningarna fastställs dock enligt den prisnivå som gällde vid inlösningsförrättningens slutsammanträde eller, när det är fråga om ett förhandsbesittningstagande, enligt den prisnivå som gällde vid besittningstagandet. Värderingspraxis har baserat sig på InlösnL 31 § 1 mom. enligt vilken värdestegringar lämnas obeaktade, dvs. "har företag, för vars genomförande inlösen sker, betydligt höjt eller sänkt värdet av den egendom som inlöses, ska ersättningen bestämmas så att den motsvarar det värde egendomen hade haft utan nämnda inverkan", dvs. s.k. inlösande företag eller det ändamål för vilket inlösning vidtagits. Vid inlösning har alltså det inlösande företaget, dvs. här detaljplanläggningen, för det mesta lämnats obeaktat när ersättningar fastställts. Eftersom värdet på det område som nu inlöses rentav kunde vara lägre som allmänt område än beräknat enligt användningsändamålet före detaljplanen, och det inte är möjligt att fastställa ett gängse pris för området i dess egentliga bemärkelse (kommunen är den enda köparen), bygger värderingen på läget innan planen utarbetades. På något sätt är det således fråga om att inte beakta värdeminskningar.

När det gäller allmänna områden kan bestämmelsen om värdeavdrag ibland också leda till att värdestegringar inte beaktas. På grund av bestämmelsen värderas också de områden som ger avkastning eller som i viss utsträckning har byggrätt (t.ex. hamnområden, VR:s stationsområden) enligt ovanstående princip, om det gått mindre än 7 år från det att planen godkändes InlösnL 31 § 2-3 mom. Däremot måste man kanske i äldre planer beräkna ett något högre pris för de allmänna områden som har byggrätt, om underlaget för köpeskillingen stödjer detta. På så sätt värderades i praktiken exempelvis ett idrottsområde som enligt planen hade byggrätt och för vars delområden det hade betalats en köpeskilling som var högre än priset för det övriga allmänna området, till exempel för ett parkområde.

Enligt det ovanstående bör den mark på en större lägenhet som reserverats till exempel som parkområde eller något annat liknande allmänt område, värderas enligt det värde (oftast det förväntade värdet) ägorna hade innan planen fastställdes och som ändrats i enlighet med tidpunkten för värderingen, i praktiken alltså enligt priset på sådan förväntningsvärderad mark som är belägen på motsvarande plats utanför planen.

I de flesta fall har det före detaljplanen funnits åtminstone en preliminär generalplan som vanligtvis påverkar priset på oplanlagd mark. Eftersom generalplanen redan av namnet att döma är allmänt hållen, finns det skäl att värdera mindre parker och andra liknande områden som är belägna mitt i en bosättning till ett högre kvadratmeterpris än större enhetliga allmänna områden. Så här har man beräknat priset både vid inlösningar och frivilliga köp enligt Ralf Rehnbergs utredning (Puistomaan hinta, Finlands Stadsförbund 1983).

Om en park eller något annat liknande område har använts som byggplats eller som mark som är värdefullare än det förväntade värdet ska beräkningen utgå från det värde marken hade innan planen fastställdes. På detta sätt kan priset på ett allmänt område enligt den första detaljplanen i hög grad avvika från priset på ett annat område, beroende på det tidigare användningsändamålet.

Inlösning och värdering av tomter för allmänna byggnader behandlas särskilt i avsnittet Inlösning av råmark och tomt för allmänna byggnader.

Områden där detaljplanen ändras

Enligt värderings- och rättspraxisen bör områden där detaljplanen ändras värderas utifrån ändamålet i den tidigare planen. Om området var ett allmänt område också i den tidigare planen, avviker värderingen knappast alls från det ovanstående. Om planenlig byggmark har ändrats till allmänt område, bör denna mark värderas utgående från ändamålet i den tidigare planen. Enligt rättspraxis påverkas detta inte ens av att byggrätten för ett byggnadskvarter som är beläget bredvid markägarens område, kan ha utökats genom samma ändring (HD 29.8.1990 liggare 2264, Uleåborg).

Särskilda ersättningsfrågor

Ersättningarna fastställs enligt den prisnivå som råder när egendomen tas i besittning InlösnL 30 § 3 mom. Om egendomen vid förrättningen tagits i förhandsbesittning bör ersättningarna dock höjas i den mån som den allmänna prisnivån stigit under tiden mellan besittningstagandet och betalningen av de slutliga ersättningarna (se kapitlet Ränta och indexhöjning).

Eftersom planläggningen ofta gagnar markägaren, bland annat i form av byggrätt, måste markägaren utan att få ersättning tåla vissa olägenheter som genomförandet av planen medför. Dessutom måste markägaren utan ersättning överlåta en viss del av området till gata eller till byggnadsplaneväg MBL 104 §, (Ersättning för ett gatuområde). Huvudregeln är att vid inlösning av planområden fastställs ersättningar endast för olika objekt (t.ex. mark, byggnader, växtlighet), och endast sällan för olägenheter eller skador. En markägare kan rentav bli tvungen att betala ersättning om han eller hon till gatuområde överlåter anmärkningsvärt lite mark eller ingen mark alls MBL 105 §.

En del ersättningar för olägenheter och skador är emellertid rätt obestridliga. Exempelvis har det med stöd av bestämmelsen om garantier för boende eller näringsutövning InlösnL 32 §  i allmänhet fastställts ersättningar för de kostnader som anskaffning av en ny bostad föranleder (t.ex. kostnader för lagfart, flytt osv.). Likaså har det åtminstone i huvudstadsregionen fastställts ersättningar för olägenhet på grund av inlösning av ett strandområde som planerats till park, t.ex. HD 1993:13. Ersättningen för olägenhet baserade sig uttryckligen på att byggplatsens strandförbindelse gått förlorad och att värdet på den återstående delen av fastigheten till följd av detta sjunkit. Ersättningen har rentav utgjort 25 procent av priset på en byggplats utanför planen.

Ett köp av en inlöst egendom före själva inlösningen, men i vetskap om möjligheten av inlösning, har i vissa fall ansetts som ett fall i enlighet med InlösnL 34 § , varvid denna köpeskilling inte har beaktats när ersättning fastställts InlösnL 34 §.

Under inlösningsförrättningen kan parterna också komma överens om ersättningarna och då fastställer inlösningskommissionen avtalet, såvida den överenskomna ersättningen inte är uppenbart lägre än den som annars hade bestämts. Med denna sistnämnda begränsning har man velat trygga inteckningshavares ställning.

Tidpunkten och formerna för betalning av ersättningar

Både inlösnings- och förskottsersättningarna ska betalas inom tre månader från det att ersättningsbeslutet avkunnats InlösnL 52 § 1 mom. , InlösnL 62 §.  Enligt huvudregeln avskrivs inlösningen om så inte sker (se nedan Avskrivning av inlösning).

Inlösningskommissionen beslutar om deponering av inlösnings- eller förskottsersättningarna hos regionförvaltningsverket i följande fall:

Ersättningarna ska deponeras om man inte vet vilka (alla) som äger det område som ska inlösas eller om en tvist om äganderätten till området är anhängiggjord i en annan domstol InlösnL 48 § 1 mom. Tvisten kan lösas också vid inlösningsförrättningen, om den inte behandlas i någon annan domstol.

Ersättningarna ska deponeras om det är fråga om en gemensam egendom och man inte vet vem som har rätt att ta ut ersättningen eller hur uttaget ska ske InlösnL 48 § 2 mom. Vanligen är det fråga om arvingar som är oense.

Ersättningar för objekt (inte olägenhet eller skada) ska också deponeras om hela fastigheten inlöses InlösnL 49 § 1 mom. 

Ersättningar för objekt och skada ska deponeras, om inlösningskommissionen utifrån gravationsbevisen ser att den kvarstående egendomen inte svarar mot de inteckningar som gjorts i den InlösnL 49 § 2 mom.  Även om inlösningskommissionen hade beslutat att ersättningarna kan betalas till markägaren, kan inlösaren med stöd av 1 § i den s.k. deponeringslagen (281/1931) deponera ersättningarna hos regionförvaltningsverket, om markägaren inte påträffas eller om han eller hon inte tar emot ersättningen.

Om inlösaren (den som betalar ersättningarna) överklagar ersättningsbeslutet till jorddomstolen kan han eller hon deponera den omtvistade delen av ersättningen InlösnL 52 § 2 mom. Vid deponeringen ska tvisten nämnas. Då ska den icke-omtvistade delen av ersättningen betalas på det sätt som inlösningskommissionen bestämmer. Att ersättningstagaren överklagar ersättningsbeslutet påverkar inte betalningen av ersättningarna.

Om det har bestämts att ersättningarna ska deponeras med stöd av InlösnL 48 § är det möjligt att tio år efter deponeringen återfå den deponerade ersättningen med stöd av 7 § i deponeringslagen. Om inlösaren inte har ansökt om att återfå de deponerade ersättningarna inom ett år efter det att tidsfristen löpt ut, tillfaller de staten.

När en ersättning deponeras ska en kopia av inlösningsbeslutet ges till regionförvaltningsverket, som tar ut en avgift av deponenten på basis av den arbetstid som går åt till deponeringen InlösnL 52 § 3 mom.  (t.ex. år 2000 var taxan 290 mk/timme ).

Om ersättningen måste betalas som postanvisning (kontonumret är okänt) finns det skäl att betala utan dröjsmål. Med stöd av deponeringslagen måste ersättningen deponeras hos regionförvaltningsverket om ersättningstagaren inte påträffas eller om han eller hon inte tar emot ersättningen. Enligt gällande anvisningar väntar posten en månad på att ersättningen ska tas ut innan den skickar tillbaka pengarna till betalaren, vilket alltså innebär en betydande del av betalningstiden, som enligt deponeringslagen är tre månader.

När ersättningarna har betalats ska kopior på kvittona skickas till lantmäteribyrån, för att förrättningen ska kunna antecknas i fastighetsregistret InlösnL 52 § 4 mom. 

Ränta och indexhöjning

Enligt huvudregeln bestäms ingen ränta på ersättningarna vid förrättningar som sker med stöd av inlösningslagen. Detta beror på att egendomen tas i besittning först sedan ersättningarna har betalats.

Ränta ska betalas endast när en egendom vid inlösningsförrättningen tas i besittning på förhand. Då bestäms att en ränta på 6 procent ska betalas på skillnaden mellan de slutliga ersättningarna och förskottsersättningarna, räknat från den tidpunkt egendomen tas i besittning fram till betalningsdagen för de slutliga ersättningarna InlösnL 95 §1 mom.

Inlösaren och markägaren kan komma överens om att arbetet inleds före den lagenliga tidpunkten för besittningstagandet. Ofta kommer man då dessutom överens om att markägaren ska få en liten tilläggsersättning, och att ränta på ersättningarna ska börja räknas från den dag arbetet inleds (räntedag). Dessa är sådana avtal som hänför sig till ersättningarna och som det finns skäl att beakta, bland annat så att räntedagen bestäms enligt avtalet. Däremot påverkar avtalen inte tidpunkten för när ovanstående ersättningar fastställs (HD 4.12.1990 liggare 3473).

Om en egendom vid en förrättning tagits i förhandsbesittning bör, förutom räntan, de ersättningar som inte betalats höjas i den mån som den allmänna prisnivån stigit under tiden mellan besittningstagandet och tidpunkten för betalningen av de slutliga ersättningarna InlösnL 30 § 3 mom. Vid förrättningarna har stegringen av den allmänna prisnivån fastställts enligt justeringen av levnadskostnadsindex. Därför kallas höjningen indexhöjning. De slutliga ersättningarna räknas ut med hjälp av indexhöjningen, och på ersättningarna betalas dessutom ränta. Saken åskådliggörs med följande exempel:

• inlösningsersättning 12 109,50 euro
• förskottsersättning 5 466,10 euro
• skillnad 6 727,50 euro
• indexhöjning 20 %
• slutlig ersättning (1,20 x 6 727,50 euro) 8 073 euro.

På den slutliga ersättningen räknas dessutom en årlig ränta på 6 procent från besittningstagandet till betalningstidpunkten. Inlösaren har tre månader på sig att betala, från den tidpunkt då beslutet avkunnades.

Kostnader som inlösaren ska betala

Förutom de egentliga ersättningarna ska inlösaren också betala de kostnader som inlösningskommissionen fastställer för bevakning av rättigheter, för förrättning och för deponering av ersättningar.

Kostnader för bevakning av rättigheter

De kostnader för bevakning av rättigheterna vid inlösningsförrättningen som orsakats ägaren till den egendom som inlöses, måste betalas av inlösaren. Kostnaderna för bevakning av rättigheter ersätts endast om ett yrkande framställs och av dessa ersätts de kostnader som ansetts vara nödvändiga InlösnL 82 § 1 mom.

Vid beräkningen av kostnadsbeloppet beaktar inlösningskommissionen inkomstbortfall, resekostnader, kostnader för erforderliga utredningar, liksom enligt prövning kostnader för anlitande av ombud, om det anses motiverat att anlita ett ombud.

Förrättningskostnader

Enligt huvudregeln ska förrättningssökanden betala s.k. förrättningskostnader för genomförandet av inlösningen InlösnL 81 § 1 mom. Det är emellertid nästan alltid inlösaren som betalar förrättningskostnaderna, eftersom i de fall av inlösningsskyldighet (t.ex. MBL 101 § och InlösnL 74 § 2 mom.) som anhängiggörs av en markägare är det inte sökanden utan inlösaren som betalar förrättningskostnaderna InlösnL 98 § 3 mom. I egenskap av sökande betalar markägaren förrättningskostnaderna endast vid inlösningar där ersättningar betalas i efterskott InlösnL 71 § och vid inlösningar som anhängiggjorts till följd av avskrivning InlösnL 75 § 2 mom., där man uppenbart utan grund ansökt om förrättning och i de fall av inlösningsskyldighet som avbrutits InlösnL 81 §1 mom.

Förrättningskostnaderna består av en fastighetsförrättningsavgift (12.4.1995/558) och förrättningsutgifter (FastighetsbildningsL 207 §), (bland annat kostnader för rågräns, anlitande av en statlig mätkarl och arvoden för gode män och sakkunniga. Vid inlösningsförrättningen bestäms fastighetsförrättningsavgiften på basis av arbetstiden. Lantmäteriverket tar ut en avgift för den tid som används för respektive arbetsskede vid inlösningen enligt följande:

• förrättningsförberedelser och utarbetande av handlingar 51 euro/timme
• förrättningssammanträde 61 euro/timme
• behandling av värderingar och ersättningar 59 euro/timme

Övriga kostnader

Inlösaren ska också betala kostnaderna för tillkännagivandet av ersättningar som deponerats med stöd av InlösnL 49 §, (InlösnL 68 §1 mom. och InlösnL 81 §1 mom.), alltså kungörelse i officiella tidningen, samt kostnaderna för särskilda tillkännagivanden. Dessutom tar regionförvaltningsverket vid deponering av ersättningar ut en avgift av deponenten på basis av den arbetstid som går åt till deponeringen (t.ex. år 2000 var taxan 290 mk/timme eller 48,7 €/h).

Ombildning av ett inlöst område till fastighet

Med stöd av huvudregeln i inlösningslagen bildas det en eller flera inlösningsenheter av ett område som har inlösts InlösnL 49 a § 1 mom.

Om inlösningen sker med stöd av markanvändnings- och bygglagen kan det inlösta området på inlösarens begäran styckas i samband med inlösningsförrättningen till ett allmänt område eller en tomt eller också ombildas till en annan fastighet InlösnL 49 a § 2 mom. Likaså kan inlösningsobjektet med inlösarens samtycke införlivas med en fastighet som inlösaren äger sedan tidigare, om det enligt fastighetsbildningslagen finns förutsättningar att slå samman fastigheterna InlösnL 49 a § 1 mom., FastighetsbL 214 §.

Särskilda rättigheter för ett område som ska inlösas

I huvudsak blir ett inlöst område fritt från ansvar för de servituts- och panträttigheter samt andra liknande rättigheter som hänför sig till den fastighet som överlåts, om dessa inte uttryckligen bibehålls i inlösningsförrättningen InlösnL 55 §, InlösnL 22 §1 mom. Rent praktiskt finns det sällan vid inlösningar rättigheter som ska lämnas i kraft, och oftast är det vägservitutsrättigheter eller användningsrättigheter som upprättats vid tidigare inlösningar.

Även om det inlösta området blir fritt från panträttigheter är pantinnehavarens ställning dock tryggad vid inlösning. Man ska nämligen bestämma att ersättningen deponeras hos regionförvaltningsverket om inlösningskommissionen anser att den återstående delen av egendomen inte motsvarar inteckningarna i den InlösnL 49 § 2 mom.

Sökande av ändring

Alla beslut av inlösningskommissionen kan överklagas till jorddomstolen inom 30 dagar från det att inlösningen avslutades InlösnL 89 § 1 mom.  Medan en förrättning pågår får ändring sökas endast om jävsanmärkning eller beslut om att förrättningen ska inställas har förkastats InlösnL 89 § 2 mom. Även om ändring sökts hos jorddomstolen i ersättningsfrågor eller andra liknande frågor har inlösaren möjlighet att på begäran få äganderätten och anteckningarna om överförandet av äganderätten införda i fastighetsregistret, trots att inlösningsbeslutet i fråga om ersättningarna eller andra liknande frågor inte vunnit laga kraft. Begäran ska framföras till lantmäteribyrån som meddelar jorddomstolen om begäran. Jordrättsdomaren kan förbjuda registrering till dess besvären har avgjorts InlösnL 53 § 2 mom.  Jorddomstolens beslut får överklagas till högsta domstolen endast om högsta domstolen beviljar besvärstillstånd InlösnL 91 §, FastighetsbildnL 238 § 1 mom.

Avskrivning av inlösning

En inlösning enligt inlösningslagen avskrivs om inlösaren innan han eller hon får rätt till besittningstagande meddelar inlösningskommissionen att han eller hon avstår från inlösningen InlösnL 73 § 1 mom. Inlösningen avskrivs likaså om högsta förvaltningsdomstolen med anledning av besvär upphäver inlösningstillståndet, eller om jorddomstolen eller högsta domstolen med anledning av besvär anser att förrättningen saknar förutsättningar i lag InlösnL 73 § 2 mom. Om det område som ska inlösas ombildas till en fastighetsöverlåtelse till inlösaren (t.ex. köp), avskrivs inlösningen också i fråga om detta område. Så länge inlösningen är anhängig kan parterna alltså avtala om ett frivilligt köp eller någon annan överlåtelse.

Om de slutliga ersättningarna för inlösningen inte betalas i sin helhet inom tre månader från det att inlösningsbeslutet avkunnades, avskrivs inlösningen i regel InlösnL 74 § 1 mom. Om inlösaren redan har fått rätt till förhandsbesittningstagande, kan markägaren ändå inom sex månader efter att inlösningsbeslutet avkunnades och alltså inom tre månader från det att betalningstiden löpt ut kräva att inlösningen fortsätter genom att den lagliga ersättningen utsökningsvägen tas ut hos inlösaren InlösnL 74 § 2 mom. På motsvarande sätt avskrivs inte heller inlösningen vid inlösningsskyldighet som baserar sig på en plan MBL 101 § trots att ersättningen inte betalas inom utsatt tid.

Om inlösningen avskrivs innan meddelande getts om att inlösningsförrättningen har inletts, hålls inget förrättningssammanträde på grund av inlösningen. Om inlösningen avskrivs efter att förrättningen inletts, hålls ett förrättningssammanträde på grund av avskrivningen där man bland annat bestämmer vem som ska betala förrättningskostnaderna InlösnL 73 §1 mom.

Om en inlösning enligt inlösningslagen avskrivs kan det orsaka markägaren skada eller men för vilka ersättning bestäms vid en inlösningsförrättning som markägaren söker InlösnL 75 §.

Avslutande och registrering av en inlösningsförrättning

En förutsättning för att förrättningen ska kunna avslutas och registreras är förutom att inlösningsbeslutet vunnit laga kraft också att ersättningarna har betalats i sin helhet inom utsatt tid InlösnL 53 § 1 mom. I fråga om betalningen av ersättningar ska inlösaren sända förrättningsingenjören kvitton och andra utredningar över betalningen innan anteckningarna i registret kan göras.

När förvärv av äganderätten till ett område som ska inlösas eller när uppkomsten av andra rättsverkningar som gäller avslutande av inlösningen är av vikt, är det möjligt att få förrättningen införd i fastighetsregistret oberoende av besvär som anförts hos jorddomstolen. Detta är möjligt när besvär över inlösningsbeslutet endast gäller ersättningar eller kostnader eller annars någon sådan omständighet som inte inverkar på bestämmandet av föremålet för inlösningen eller på anteckningar som annars ska göras i fastighetsregistret InlösnL 53 § 2 mom. En sådan registrering som sker innan förrättningen vunnit laga kraft ska inlösaren be om av lantmäteribyrån som på begäran underrättar jorddomstolen om saken. Jordrättsdomaren kan förbjuda registrering till dess besvären har avgjorts.

Om ett inlöst område görs till allmänt område eller tomt, registreras förrättningen i kommunen förutsatt att kommunen för fastighetsregister över området. I annat fall sköts registreringen av lantmäteribyrån. Förrättningshandlingarna arkiveras ändå alltid i Lantmäteriverkets centralarkiv.

Övergång av äganderätten

Äganderätten vid en inlösningsförrättning enligt inlösningslagen övergår till inlösaren först när inlösningsbeslutet har vunnit laga kraft, ersättningarna är betalda och inlösningsförrättningen är antecknad i fastighetsregistret InlösnL 55 §,InlösnL 54 §, InlösnL 53 § 1 mom.

Lagfart

Om ett inlöst område görs till allmänt område eller tvångsinlösningsenhet, får lagfart inte sökas för området Jordabalken 11 § 4 mom.

Fång som grundar sig på inlösen får inte klandras InlösnL 56 § 2 mom. Inlösaren har ansetts ha fullt åtkomst- och omsättningsskydd och åtkomsten har då ansetts vila på offentligrättslig grund. Åtkomsthandling är endast beslutet av myndigheten, här inlösningskommissionen. Någon åtkomstkedja behöver alltså inte presenteras, och det vore också omöjligt att göra det i fall där ägaren till den egendom som ska inlösas inte är känd.