Kommunförbundets utlåtande till riksdagens trafik- och kommunikationsutskott om äldreombudsmannens rapport till riksdagen 2024

Äldreombudsmannens rapport till riksdagen är ett noggrant förberett paket som tar upp de utmaningar, risker och hot som digitaliseringen av samhället och digitaliseringen av tjänster innebär för den åldrande befolkningen och deras tillgång till tjänster.

För närvarande ligger ansvaret för den nationella samordningen av digitalt stöd hos Myndigheten för digitalisering och befolkningsdata, medan kommunerna (och andra offentliga myndigheter) är skyldiga att ge råd om användningen för sina egna digitala tjänster. Det finns ingen direkt rättslig grund för tillhandahållandet av digitalt stöd, men skyldigheten att ge råd om användningen av tjänsterna kan härledas ur lagstiftningen. De viktigaste lagarna är förvaltningslagen, lagen om tillhandahållande av digitala tjänster och lagen om allmänna bibliotek.

I förvaltningslagen (434/2003) talas om serviceprincipen och rådgivningsskyldigheten. Enligt serviceprincipen (§ 7.1) är målet att organisera förvaltningen på ett sådant sätt att kunden får förvaltningens tjänster på ett korrekt sätt och att myndigheten kan utföra sina uppgifter effektivt (§ 7.1). Rådgivningsskyldigheten (§ 8.1) innebär att myndigheten vid behov ska ge sina kunder råd om hur förvaltningsverksamheten ska bedrivas och besvara frågor och förfrågningar om hur verksamheten ska bedrivas. Rådgivningen skall vara kostnadsfri. På grundval av dessa artiklar får kommuner inte heller någon ytterligare finansiering för tillhandahållande av digitalt stöd, dvs. de kommuner som har utvecklat digitala stödtjänster och anställt potentiella personer för att tillhandahålla digitalt stöd gör detta på eget initiativ och med egen finansiering.

Dessutom reglerar lagen om tillhandahållande av digitala tjänster (306/2019) att den offentliga myndigheten på sina digitala tjänster tydligt ska informera om hur var och en kan sköta sina ärenden med den offentliga myndigheten elektroniskt (§ 5.2). Syftet med denna bestämmelse är att säkerställa att varje myndighet har tillräckligt stöd för användningen av digitala tjänster och att detta stöd aktivt tillhandahålls till myndighetens kunder. Kommunerna ansvarar också för bibliotekstjänster och regleras av lagen om allmänna bibliotek (1492/2016). Enligt denna lag ansvarar kommunerna för att tillhandahålla allmänna informationstjänster, vägledning och stöd för anskaffning och användning av information och för ett brett spektrum av läs- och skrivfärdigheter (§ 6.1(4)).

Förslag åt kommunerna i äldreombudsmannens redogörelse

Äldreombudsmannen föreslår att kommuner ska vara skyldiga att samordna digitalt stöd inom sitt område (s. 29), att resurser ska riktas på nationell och kommunal nivå till de mest utsatta äldre personernas tillgång till digitalisering (flera åtgärder) samt att biblioteken ska ges resurser att låna ut digital utrustning och möjligheter att ge vägledning i hur den används. 

I nuläget är det Myndigheten för digitalisering befolkningsdata som ansvarar för den nationella samordningen av digitalt stöd, och på lokal nivå tillhandahålls digitalt stöd inte bara av kommuner utan även av andra aktörer, såsom organisationer och företag. Även enskilda personer, släktingar och vänner ger digitalt stöd till sina nära och kära. Denna samarbetsinriktade och flexibla metod för digitalt stöd kommer även i fortsättningen att vara en bra modell som är flexibel och lyhörd för lokala behov. Dessutom bör särskild uppmärksamhet ägnas åt de nationella stödtjänster som är integrerade i myndigheternas tjänster och som också används direkt av medborgarna, främst Suomi.fi, Kanta och FPA:s och andra myndigheters omfattande tjänster. I fortsättningen bör man också fästa större uppmärksamhet vid samarbetet med privata tjänsteleverantörer, till exempel privata meddelande- och betaltjänster, med vilka till exempel meddelandetjänsten suomi.fi bör samordnas. Den offentliga förvaltningen verkar i ett område där det också finns privata tjänsteleverantörer. 

Medborgarrådgivningen lyftes fram som en dåligt känd kanal att ringa till. Det är därför särskilt viktigt att utveckla medborgarrådgivningen för att tillgodose behoven hos särskilda grupper och äldre. 

För kommunerna är utvecklingen av digitala tjänster och en så bred användning av dem som möjligt också en ekonomisk fråga. Det är omöjligt att uppskatta exakta kostnader för besök, men redan för några år sedan uppskattade Uleåborgs stad att priset för en liknande tjänst som tillhandahålls elektroniskt, som en självbetjäningstjänst för kunden, kostar cirka 2 euro och cirka 22 euro för personlig service. Priserna har stigit sedan dess, men om förhållandet mellan dessa servicekanaler är cirka 11 gånger, kan man mycket snabbt dra slutsatsen att e-tjänster är ett nationellt mål för hållbarheten i den offentliga sektorn, liksom för att så många kunder som möjligt själva ska kunna använda dessa tjänster. 

För offentliga tjänster och aktörer bör man dock komma ihåg att kommuner, till skillnad från företag, inte kan avvisa kunder som behöver tjänster eller stänga ner andra servicekanaler så att endast digitala transaktioner är möjliga. Flerkanalstjänster måste därför upprätthållas, även om de är få till antalet, och både digitalt stöd och faktiska tjänster måste vara tillgängliga för både äldre och andra grupper som behöver dem, och dessa kostnader måste också beaktas när offentliga tjänster utvecklas. 

Men ju högre andel av befolkningen som kan betjäna sig själva, desto mer resurser finns tillgängliga för personlig rådgivning, service och vägledning, inklusive digitalt stöd. 

Digitala tjänster ger nytta och glädje åt sina användare

Det är också viktigt att komma ihåg att digitala tjänster är en möjlighet att lära sig, bli inspirerad och få kunskaper och färdigheter som äldre människor annars inte skulle ha tillgång till. Intressant och engagerande innehåll är också viktigt för att uppmuntra och motivera äldre människor att utforska och använda digitala tjänster på ett mer djärvt sätt. Det är därför viktigt att det digitala stödet inte bara inriktas på onlinetjänster.

Helsingfors stad, Åbo, Tammerfors, Jyväskylä och Uleåborg har till exempel utvecklat sådana distanstjänster för äldre med stöd av finansministeriets digitala stimulansbidrag och Lämpiö-tjänsten erbjuder online-gymnastik, kultur- och aktualitetsinnehåll samt möjlighet att träffa och umgås med andra äldre (webbplats: Lämpiö.fi - Home (lampio.fi). Lämpiö-projektet avslutades 2023, men tjänsten betalas nu av kommunerna. Kommunerna har också erbjudit utbildning i digitalt stöd, till exempel till arbetssökande i utmanande situationer där ett av hindren för att hitta ett jobb är brist på digital kompetens och utrustning. Det finns alltså ett betydande behov av digitalt stöd bland andra grupper än äldre. Enbart Helsingfors stad har uppskattat att 90 000 Helsingforsbor behöver digitalt stöd. 

Inget nytt regelverk behövs - flaskhalsen är brist på samarbete och resurser

Enligt Kommunförbundet bör kommunerna inte åläggas några nya rättsliga skyldigheter för att tillhandahålla digitalt stöd, och den nuvarande rättsliga grunden är tillräcklig. Den tar också hänsyn till lokala skillnader. Om resurserna för digitalt stöd ska utvecklas bör ett statligt bidrag för digitalt stöd göras tillgängligt, som alla viktiga leverantörer av digitalt stöd skulle vara berättigade att ansöka om. En sådan finansiering bör stödja lokalt samarbete och inkludering av olika befolkningsgrupper. Detta skulle möjliggöra både samhällsbaserade åtgärder och, där så är lämpligt, ett organisationsbaserat tillvägagångssätt, till exempel där kommunen är mer involverad. Hindret för att utveckla kommunernas eget digitala stöd och bättre kundrådgivning är inte så mycket bristen på reglering som bristen på resurser. 

Dessutom bör de olika offentliga myndigheterna konsolidera de olika servicekedjorna på ett harmoniserat sätt, även ur ett kund- och digitalt stödperspektiv. Exempelvis bör gränssnitten mellan välfärdsområden, kommuner och framtida arbetsmarknadsregioner fungera mycket bättre än idag, så att även differentierade kundbehov kan beaktas på ett bättre sätt och exempelvis digitalt stöd kan organiseras både serviceorienterat och resurseffektivt. Här handlar det inte alltid om pengar, utan om vilja och avsaknad av ett gemensamt mål. Ingen har en samlad bild av äldreomsorgen och ingen har lyckats skapa en gemensam vision eller en gemensam vilja hos de olika aktörerna. Digitala tjänster skulle till exempel kunna vara ett bra komplement för äldre i glesbygden, där det lokala servicenätet är hårt pressat att göra besparingar.

Slutligen vill Kommunförbundet påpeka att när man talar om den äldre befolkningen är det viktigt att komma ihåg mångfalden bland äldre människor: deras hälsa, boendemiljö, användning av tjänster, deltagande och språkbakgrund varierar till exempel alltmer. Därför måste planeringen av tjänsterna också ta bättre hänsyn till olika livssituationer. Detta skapar också utmaningar för planeringen i kommunerna. Det är bra att stärka det smidiga samarbetet mellan kommunerna och välfärdsområdena i utvecklingen av tjänsterna. Planer på olika förvaltningsnivåer kan också bidra till att stärka beaktandet av äldre människor som en del av ett mer socialt hållbart samhälle. I detta sammanhang kommer genomförandet av planerna och säkerställandet av deras effektivitet att bli centralt.

FINLANDS KOMMUNFÖRBUND

Markus Pauni
strategi- och utvecklingsdirektör

Elisa Kettunen
utvecklingschef